Jag känner mig förföljd

Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.



Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.

Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.

Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.



Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.




Text och foto: Mikael Good

Ultron 35mm f/1.7 LTM ett smultron i objektivdjungeln

Jag tycker om att återanvända gamla objektiv och ge dem nytt liv med hjälp av adaptrar. Men allting har sin gräns, jag vill helst inte kompromissa för mycket med kvalitet eller betala överpris på begagnatbörserna för små rara gluggar som nötts ut av tidens tand och som är hopplöst förbisprungna av ny potentare objektiv.



Det finns många trevliga små ljusstarka 35mm objektiv med LTM-fattning att välja på. Tyvärr lider de flesta äldre varianterna av dålig antireflexbehandling, fungus, glapp i bländare, och skärpering, putsmärken och besvärande oskärpa på de största bländaröppningarna. Några av felen går att åtgärda men tyvärr inte alla. Men det finns moderna botemedel på problemet! Leica har ett Summicron-M 35mm/f2.0 ASPH med LTM-fattning. De tog fram objektivet till användare som gärna jobbar med sina gamla skruvleicor och som efterfrågat ett modernt objektiv med bra antireflexbehandling. Objektivet är ganska ovanligt och det betyder att det är eftertraktat av samlare vilket drivit upp priset ganska så rejält.

Som tur är finns det ett objektiv till att välja på för oss som inte har så tjock plånbok, nämligen Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM. Det kostar bara en dryg tiondel av Leicaobjektivet begagnat. Om du kör med LTM-kameror är Ultronet det mest prisvärda 35mm objektiv som du kan hitta. Motljusegenskaperna är riktigt bra, det är knivskarpt i mitten och i kanten på i stort sett alla bländare, men tappar lite i ytterkant. Kör du med film spelar det inte så stor roll, men om du använder objektivet med adapter på en digitalkamera med småbildssensor märks det desto mer. Objektivet gör inte bort sig men det trivs bäst på en digital halvformatare eller en kamera med APS-H sensor a la Leica M8.

Jag har kört objektivet på min Sony A7rII och när jag beskurit bilderna till APS-H blir bildresultatet riktigt bra från kant till kant. Nu har jag inte testat det på en äldre analog Leica eller Canon med LTM-fattning men däremot på en Voigtländer Bessa-R och på den kameran fungerade det riktigt bra och det levererade bilder med hög kvalitet. Ett tag funderade jag på att sälja objektivet men jag har bestämt mig för att behålla det då man aldrig riktigt vet vad framtiden för med sig. Jag har även testat det mot den nyare varianten med M-fattning. Men i mitt tycke är LTM-varianten aningen bättre, trots att det är mindre och smidigare.

För min del är det viktigt att ett ljusstarkt objektiv är användbart på den största bländaröppningen och inte blir bra först efter några stegs nerbländning. De flesta bilderna i inlägget har jag tagit på full glugg med ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 med en Techart PRO-adapter som jag monterat på en Sony A6500.  Som du säkert sett är antireflexbehandlingen riktigt bra. Ett vintageobjektiv hade tyvärr inte kunna leverera samma bildkvalitet i motljussituationer. Fördelen med ett riktigt välkorrigerat objektiv är bilderna blir bra rakt ut ur kameran. Bilderna i den här artikeln är minimalt korrigerade i ACR och några av dem är JPG direkt ut ur kameran i bästa Dogma 07-anda.



Om du är på jakt efter en riktigt bra och billigt 35mm med LTM-fattning är Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM ett riktigt bra val. Det går även att köra det med LTM-M adapter på Leica M, och det kopplar perfekt med mätsökaren i min M9:a. 

Text och foto: Mikael Good

Covid-19: De flesta följer de allmänna råden

Det är ont om bilar på parkeringen på Datorgatan i Huskvarna och jag är helt själv på redaktionen som brukar vara full av liv och rörelse. De flesta av mina arbetskamrater följer de allmnäna råden och sitter hemma och jobbar. I och med att jag hade covid-19 i våras valde jag ändå att gå till jobbet där jag har lite bättre förutsättningar att göra mitt arbete än vad jag har hemma. Även hos de flesta grannarna såsom Region Jönköpings län IT-centrum har personalen valt att arbeta hemma. I vanliga fall möter jag alltid någon i trapphuset eller vid hissen men nu är det nästintill tomt i byggnaden.



Jag förstår att folk är oroliga, och det ska man vara, covid-19 är inget att leka med. De allra flesta som smittas får lättare eller inga symptom, men man kan aldrig vara riktigt säker på hur man själv drabbas. Och för den som har underliggande sjukdomar kan det vara vist att sätta sig i karantän. Även om jag inte blev speciellt sjuk, lider jag fortfarande av sviter från covid-19. Framförallt är det andningen som är tyngre än normalt, och vissa dagar tryter orken helt när jag anstränger mig. Folk i min närhet som har varit allvarligt sjuka vittnar om svårare symptom, och några av dem har varit sjukskrivna i månader på grund av följdsjukdomar som de fått i efterdyningarna av covid-19. 



Här kan du ta del av Folkhälsomyndighetens lokala allmäna råd för Covid-19: https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/lokala-allmanna-rad/



Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good