Leica M11 och bloggtorka

Det har varit skralt med bloggposter från min sida den senaste tiden. Men ni behöver inte oroa er, bloggtorkan beror på att min tid inte riktigt räckt till. Bilder tar jag fortfarande, även om det inte blev några reportageresor att tala om förra året gjorde jag en del uppdrag och fick ett par hundra bilder publicerade i olika medier. Nu tar jag sikte på ett nytt år, och hoppas att jag snart kan ge mig ut i världen igen.

Appropå något helt annat så verkar det som om Leica M11 snart kommer att lanseras. Igår dök en Leica M11 video med Ralph Gibson upp på internet. Den försvann nästan lika snabbt som den dök upp men den finns att se på Leica Rumours. Jag är lite sugen på en M10, och om det kommer en ny kamera innebär det att begagnatpriserna kommer att gå ned till ungefär den nivå som jag är beredd att betala för den.

Bilden tog jag i Lettland 1995 och jag använde mig av en analog kamera med ett 50mm objektiv samt Kodak Tri-X.

Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

Årets sista och första publicerad bild

Under 2018 har jag haft fler bildpubliceringar än någonsin tidigare. Mina bilder har publicerats runt om i världen och har nått en mångmiljonpublik. Jag har även skrivit en hel del artiklar, och gjort ett antal reportage som har publicerats.



Den först bilden i inlägget togs i Smedbyparken i Huskvarna där Gica som var en hemlös rumänsk man mördades natten mellan 7 och 8 augusti. I samband med att domen föll i Jönköpings tingsrätt den 28 december placerade någon ett gravljus på platsen för att hedra hans minne. I och med att jag var bekant med Gica, har mordet på honom tagit mig hårt, och jag har engagerat mig för att han skulle begravas hemma i Rumänien, och för att det fruktansvärda som hände honom inte ska glömmas bort. 

Den andra bilden togs i en pingstkyrka i en bulgarisk stad där det pågår en väckelse bland den turkiska och romska minoritetsgruppen. Jag är djupt engagerad i romernas situation i Europa, och är full av tacksamhet för att de sakta men säkert börjar att få upprättelse. Idag är drygt 20% av Europas pingstvänner romer, och den siffran kan öka betänkligt nästa år. Jag har planerat in minst en resa till Balkan i år. Då ska jag träffa min romska bröder och systrar, och dokumentera deras liv.

Den första bilden publicerades den 31/12 och den andra 1/1. Jag försökte sälja in de svartvita varianterna, men tidningen valde att publicera i färg, trots att jag helt frankt påpekade att svartvitt är fotografins sanna färg!

Text och foto: Mikael Good

Fotografen föll ned i ett slukhål

I förra veckan var jag på reportageresa i södra Serbien. Efter ett besök hos en romsk familj i staden Bujanovac, råkade jag falla ned i ett slukhål som plötsligt öppnade sig under mina fötter. Som tur var fungerade mina reflexer utmärkt. Jag fick ut armarna, och  kunde ta spjärn mot kanten av slukhålet, vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig upp.

Både jag och kameran blev ordentligt dammiga, men vi klarade oss utan några blessyrer. Jag borstade av mig det värsta dammet och fortsatte sedan med uppdraget. Jag tog inga bilder på slukhålet, men hade fingret på avtryckaren och tog en bild i samband med att jag föll ned. Utrustningen som jag hade med mig var en Fuji X-T2 och ett 18-135mm, de är båda vädertätade. När jag var tillbaka på hotellet var det bara att blåsa bort det värsta dammet med en blåstuta, och sedan torka med en fuktig handuk så var kameran och objektivt som nya igen.

Text och foto: Mikael Good