Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv

Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.



Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket. 



Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp.  Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter. 



Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.



Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.



Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.



Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm. 



Text och foto: Mikael Good

Jakten på skärpa kan kväva kreativiteten

I min kameraväska finns objektiv som är perfekt balanserade och ger riktigt bra kontrast, skärpa och färger. Men ibland är det befriande att låta dem ligga kvar i väskan, och montera på ett objektiv med mycket karaktär på ljusfångaren, och låta kreativiteten flöda.






Skärpeintrycket är subjektivt, den ene tycker si och den andra så, och ett objektiv som är perfekt i testbänken kan vara riktigt beiget och tråkigt i praktiken. Jakten på den perfekta skärpan kan kväva fotograferingslusten. Därför kan det vara befriande att simma emot strömmen en stund, och göra något radikalt annorlunda för att hålla kreativiteten vid liv.







Min nyaste ljusfångare har tider upp till 1/32000, vilket möjliggör fotograferande på full glugg i starkt solljus med ljusstarka objektiv utan att jag behöver montera på något kreativitetsdödande gråfilter. Jag har ett 7Artisans 50mm f1.1 som har väldigt mycket karaktär. När jag bländare ned det ett par steg beter sig objektivet nästan som ett normalt normalobjektiv, men på bländare 1.1 är det så där härligt uselt och märkligt att det kittlar mitt kreativa sinne. 






På största bländaröppning blir det nästan storformatskänsla på bilderna. Bilderna blir inte lika uselt bra som med mitt Sima 100mm f 2 macro. Men det objektivet är lite för långt för allmän fotografering och har lite för mycket överstrålning. Ett 50mm objektiv passar mig bättre. Trots fokuseringshjälpmedel är det svårt att manuellt ställa skärpan rätt på 1.1, men Techart PRO-adaptern som ger AF med M-objektiv skötte fokuseringen åt mig med bravur, och jag kunde koncentrera mig på bildskapandet istället.

Kreativiteten fick flöda fritt under min upptäcktsfärd i närområdet. Jag dök in på motiv som jag kanske inte alltid ser. Med hjälp av objektivet kläddes de i en svag sekelskiftskänsla, och nu pratar vi inte förra seklet, utan det förrförra. Bilderna framkallade jag rakt upp och ned  i ACR och sedan körde jag dem genom en egenkomponerad plug-in i Silver Effex Pro 2.

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good

Rock'n'roll kameran är fortfarande redo för nattpasset

Förr brukade jag ha en kamera i många år. Men på grund av den tekniska utvecklingen byter jag kamera lite oftare, men det händer att jag håller fast vid en kamera en längre tid för att den är unik och tillför lite extra till bilderna.



I och med att de spegellösa digitalkamerorna kom valde jag att lämna det axeltunga Canonsystemet, och gick först över till Panasonic och sedan till Sony. Min andra Sonykamera var en A7s. Den kameran var egentligen tänkt för filmare, men i och med dess fantastiska egenskaper på höga ASA är det även en utsökt kamera för rock- och reportagefoto. Och det var en del fotografer som köpte den som komplement till sina Canikon-system av den orsaken.



Jag har haft min A7s i snart fem år och trots att utvecklingen har sprungit om den på många punkter är den fortfarande klassledande på höga ASA. Jag har levererat bilder som tagits på 51200 ASA, utan klagomål på bildbrus. En av de bilderna drogs upp stort över löpet! Kombinerar man A7s med en riktigt ljusstark glugg så har man nästan en ljusförstärkare. I den här videon får du en demonstration av kamerans imponerande lågljusegenskaper.



A7s är liten och smäcker och dess sensor på 12 megapixel gifter sig förutom med Sony FE-optik riktigt bra med adapterad M-optik. Jag körde ofta Voigtländer 15/4.5 med Sonyn, det var skarpt ända ut i hörnen. Idag använder jag främst en A9:a och en M 240.  Den förstnämnda kameran är bra på höga ASA, men den är långt ifrån lika bra som A7s. Därför händer det att jag dammar av min A7s för konserter och reportage i lite skummare miljöer, där A9:ans lågljusegenskaper inte riktigt räcker till.



Just konserter har varit och är mitt primära användningsområde för A7s. Jag har levererat mängder av konsertbilder tagna med A7s och FE 70-200/4 G OSS genom åren. Kravspecen på bilderna har ofta varit kamera med småbilsformat med minst 16 megapixel. Jag har kommit runt den specen genom att framkalla bilderna i 125% i ACR. Bilderna har i vart fall fungerat att dras upp i riktigt stora format trots att de i många fall tagits på höga ASA. De största bilderna som tagits fram har varit 3x4 meter!



Rockfoto är en av de mest eftertraktade fotostilarna, och det är svårt att få tillträde till konserter. Genom åren har jag dokumenterat mängder av konserter och blivit bekant med många artister, vilket har öppnat dörrar för mig. Det händer faktiskt att jag har tackat nej till att dokumentera konserter. Det beror främst på tidsbrist samt att jag skulle begränsas till tre låtar i fotodiket. Jag avskyr att stå och trängas i ett fotodike, och har tackat nej av den anledning. I vår och somamr är tyvärr alla konserter som jag skulle bevakat inställda, och förutom att jag går miste om en hel del bra musik blir det ytterligare ett surt ekonomiskt avbräck på grund av den eländiga coronan... 



Det kanske är en och annan som ställer sig frågan om det är värt att köpa en Sony A7s idag? Mitt svar är – får du den för runt 5000 kr är den värd priset, men betala inte mer. Det är en annorlunda kamera, den har sina fel och brister, men för den som vill simma lite mot strömmen är det en bra kamera som det går att jobba kreativt med. Sätter du ett ljusstarkt vidvinkel på kameran får du en perfekt och smidig kombo för reportage i dunkla miljöer, och A7s är fortfarande en riktigt bra kamera för konserter. Autofokusen är inte den snabbaste men den sätter skärpan rätt även i krävande ljussituationer.





Alla bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7S..

Text och foto: Mikael Good