Tältmötenas och bildreportagens tid är inte över

Ibland händer det att något av mina bildreportage hittar in i en dagstidning. I torsdags var mitt bildreportage från Noas Arks pågående tältmöteskampanj i Knektaparken i Jönköping med i tidningen Världen idag.

På 60-, 70- och 80-talet var det vanligt med tältmöten där det bjöds på sång, musik och stark förkunnelse eller predikan som det även kallas. Tältmöten har dokumenterats av både kända och okända fotografer. Om jag inte missminner mig gjorde Lennart Nilsson och Sune Jonsson med flera fotografer bildreportage från tältmöteskampanjer som hamnade i olika dags- och bildtidningar i slutet av 1950- och början av 1960-talet.

I måndags var jag på plats för att dokumentera mötet i Knektaparken där den före detta kåkfararen och Kartellen medlemmen Betsegaw “Betz” Assefa (översta bilder) berättade om hur han bestämde sig för att lämna droger, kriminalitet och alkohol bakom sig och följa Jesus. Betz som blivit skjuten två gånger och knivhuggen fem, berättade bland annat att han under förra veckan räknat till att han förlorat 41 av sina nära vänner.

Bilderna från mötet blev såpass bra att redaktören tyckte att materialet skulle gå över tre sidor istället för en. Tältmöteskampanjen anordnas av den ekumeniska missionsorganisationen Noas Ark. Jag kommer att fortsätta dokumentera tältkampanjen som pågår i lite mer än en vecka till. Du kan läsa mer om mötet i Knektaparken och ta del av fler bilder här.

Text och foto: Mikael Good

Det har varit en intensiv men rolig rocksommar

Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.

Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).

De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 

Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.

Text och foto: Mikael Good

Analoga bilder lever fortfarande

Det hör inte till vanligheterna att jag får leverera bilder som jag tagit med film, men ibland händer det! Bilden på Läckö slott som illustrerar detta inlägg är ett sådan bild. Den har tidigare varit med i en Sverigekalender i början av 2000-talet, och nu kom den att användas i en kulturartikel om Magnus Gabriel de la Gardie med rubriken ”Förlorade Sveriges högsta ämbete – blev psalmförfattare”. Om jag inte missminner mig tog jag bilden i slutet av 1990-talet med en Minolta 9xi, 35mm och Kodachrome 64 (kan även ha varit Fujifilm Velvia 50).



Text och foto: Mikael Good