Fullmåne över Huskvarnadalen

Månen är tacksam att fotografera och det finns miljontals ja kanske miljarder bra och mindre bra bilder på månen. Genom åren har jag plikttroget tagit några featurebilder på månen för att ha i bildarkivet. Men jag har inte tagit någon månbild som jag varit nöjd med förrän nu.

Jag har i stort sett alltid med mig en systemkamera så även i tisdags eftermiddag då jag promenerade hem från jobbet. På avstånd hörde jag hur en skränande flock kajor närmade sig, och jag bestämde mig för att plocka fram kameran ur väskan och göra mig redo för att försöka fånga de snabbflygande små gynnarna. Fullmånen hade precis stigit upp över Huskvarnabergen, och jag tänkte att det skulle kunna bli en bra bild om jag fick med både kajor och måne på samma bildruta.

Jag förfokuserade objektivet, ställde in tid och bländare och gjorde mig beredd, sekunden senare kom den stora flocken med kajor flygande, jag följde dem med kameran och tryckte av två bilder när de var på rätt plats vid månen i sökaren. När jag kom hem studerade jag bilderna på datorn, jag var nöjd med bilden som pryder artikeln och framkallade den varsamt i Adobe Camera Raw.

Jag använde en Sony A9 och ett Tamron 28-200mm f/2,8-5,6 DI till bilden på månen och kajorna.

Text och foto: Mikael Good

En bengalisk tiger som fötts i frihet

Under några år i min ungdom närde jag en dröm om att bli naturfotograf. Mest drömde jag om att ta spektakulära bilder på djur i sitt rätta element, och gärna på exotiska djur. Det var i ärlighetens namn svårare än vad jag trodde och bilderna blev allt annat än bra, men det var inte bortkastad tid då jag lärde mig hur jag skulle komponera och bygga upp bilder.



I och med att jag ofta jobbar med bildreportage har jag haft stor nytta av den kunskapen, och det ingår ofta en och annan natur- och landskapsbild i bildberättelsen. Ibland har jag turen att få djur framför kameran, och de bilderna har hjälpt till att skapa extra spänning och dynamik åt ett bildreportage. Men det händer även att jag har tagit en del bilder på djur i hägn, på zoo eller i en safaripark, men när jag gjort det har jag alltid varit tydlig med vart bilderna tagits.



Bbilden på den bengaliska tigern har jag tagit i en safaripark. När jag var i Västbengalen 2017 var tigerhannen fri. Men han hade en skada på benet som gjorde att han inte kunde jaga vilda djur och därför gick han hårt åt tamboskap och utgjorde en stor risk för människorna i området. Myndigheterna fångade in tigern och flyttade den till ett stort hägn på Bengal Safari i början av 2018. Det var där jag tog bilden på honom i december 2019. Elefanten är en tamelefant som människor kan rida på inne på safarit. Vilda elefanter är mycket farliga och tvekar inte att döda människor som kommer för nära, därför gäller det att hålla sig på behörigt avstånd från dem. De andra djuren är fria och kan ströva omkring som de vill.




Text och foto: Mikael Good

Gryningen bröt igenom grådiset

Under flera veckors tid har vi inte haft någon gryning. Men i dag kom den på ett efterlängtat besök och klädde hela Huskvarnadalen i varmt mustigt gryningsljus. Inför skådespelet som utspelade sig mitt framför mina ögon var det nästan så att jag glömde det mörk murriga grådiset som kvävt oss i veckor.



I och med att jag alltid har med mig en kamera kunde jag dokumentera det som hände.Denna gången hade jag med mig min nygamla "kompaktkamera". Jag har varit på jakt efter en kompakt och smidig kamera att alltid ha med mig, en slags digital Olympus XA. Även om den kompakta kameran som jag till sist bestämde mig för att köpa är större än en XA och har utbytbara objektiv så är den en hyfsad kompromiss tills en vettig mindre kamera finns att tillgå. Tids nog kanske jag berättar vad det är för kamera, men jag har tjatas så mycket om kameror på sistone och vill inte göra det på ett tag så ni som är nyfikna får hålla er till tåls.




Bilderna som alla togs med den nygamla kameran är framkallade i Adobe Camera Raw och minimalt bearbetade för att bevara de naturliga färgerna. Inga djur eller insekter kom heller till skada under fotograferingen.





Text och foto: Mikael Good

Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Glöm inte att göra rent sensorn

När negativscannern kom scannades bilderna rakt in i datorn. Men trots ordentlig rengöring av negativen återstod ofta ett rejält arbete med att plocka bort de små ilskna dammkornen i Photoshop. Nu förtiden är den sortens digital retusch ovanlig, men det händer att man får lägga ordentligt med tid på en bild för att man glömt att rengöra sensorn.

Det är inte ofta som jag fotograferar fåglar men i går hände det. Men till mitt förtret upptäckte jag att bilden på pippifåglarna förstörts av en massa bös på sensorn. I och med att jag mestadels fotograferat med ljusstarka gluggar på full glugg har jag inte märkt av eller störts av böset. Nu hade jag monterat på en 70-200 för att trycka ihop perspektiven lite mer och därigenom blev böset framträdande i bilden.

Det går att plocka bort alla de ilskna dammpartiklarna med hjälp av Photoshop. Men det är ett tidsödande arbete som jag inte vill lägga ned på en bild som egentligen inte har något större värde. På den tiden som jag jobbade med att scanna in negativ och diabilder lade jag mycket tid på att retuschera bort damm och annat bös som lätt hamnade på bilderna trots noggrann rengöring innan scanning.

Igår rengjorde jag sensorn med hjälp av en sensor-svabb och två droppar rengöringsvätska, när det var klart blåste jag bort det sista dammet med hjälp av en blåsbälg. Nu är sensorn ren och fräsch igen och kameran är redo för nya eskapader. Att göra rent sensorn är relativt enkelt om man inte har tummen mitt i handen, men man behöver vara lätt på handen och inte trycka för hårt för att inte skada skyddsglaset, om det går sönder kan det bli en riktigt dyr historia.

Text och foto: Mikael Good