Jag känner mig förföljd

Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.



Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.

Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.

Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.



Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.




Text och foto: Mikael Good

En religiös helgardering i en omvälvande tid

I takt med att den kristna tron började spridas på allvar över Skandinavien i mitten av 800-talet övergav allt fler den gamla hedniska asatron, de lät döpa sig och började tillbe Hvítakristr (Jesus). För en del var det ett steg i tro, för andra handlade det om en möjlighet till mer pengar och makt.



Några av de första kristna i Skandinavien hade kämpat i Danelagskungens Guthrums här mot Alfred den store av Wessex vid slaget vid Edington 878. Mot alla odds förlorade Guthrum slaget och han förstod att Hvítakristr var större än Oden och de andra asagudarna. Gutrum kapitulerade inför korset, avsade sig sin hedniska tro och lät döpa sig. Många av kämparna i hans vikingahär hade värvats från Danmark, Västergötland och de södra delarna av Norge, några av dem följde kungens exempel och lät döpa sig till Hvítakristr efter slaget.



De besegrade vikingakämparna tog med sig sin nyfunna tro till sina byar och samhällen, och sakta men säkert började kristendomen att breda ut sig i Skandinavien. Men det var inte förrän den förste kristne kungen i Danmark Harald Blåtand förklarade landet kristet år 960 som kristendomen fick ett rejält genomslag i Skandinavien. I Västergötland byggdes den första kända kyrkan i Varnhem i slutet av 900-talet. När Olof Skötkonung som var kung över Mälardalen och Västergötland blev kristen och döptes vid Husaby källa 1008 blev Sverige också ett kristet land, och asatron förlorade sitt grepp över landet. 



Gravstenen på bilden nedan som finns vid Åsle kyrka i Västergötland restes antagligen i slutet av 900-talet. För säkerhets skull har både ett kristet kors och en Torshammare ristats in på den. Gravstenen kan betecknas som en religiös helgardering över en person som begravdes under en omvälvande tid i Skandinaviens historia.



Som kuriosa i sammanhanget vill jag nämna att Kung Harald Blåtand även har fått ge namn åt den trådlösa kommunikationsstandarden Bluetooth (blåtand). Logotypen för Bluetooth består av Harald Blåtands initialer runorna; ᚼ("H") och ᛒ("B").

Text och foto: Mikael Good

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage

Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.

Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.

För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

En skandinavisk viking i Indien

Precis som mina förfäder tycker jag om att komma till nya miljöer och träffa nya människor. I december var jag i Indien med familjen och där fick jag mitt lystmäte. Jag fick med mig mängder av bilder, men på grund av mitt utseende fick jag även vara med på en hel del selfies.



Innan taxin kom och förde oss till Indira Gandhi internationella flygplats, passade jag på att gå ett extra varv i omgivningarna vid hotellet. Jag tog bilder och bytte några ord med människor som var på väg till sina arbetsplatser.



I och med att jag är öppen med vad jag gör och inte smyger runt hamnade jag i en del samtal och passade på att ta en del gatuporträtt på människor som rörde sig i området. Jag kallar mig själv inte för gatufotograf utan dokumentärfotograf. Jag tycker om att möta människor och dokumentera deras vardag, det gör att jag inte gömmer mig bakom kameran utan söker kontakt.

Det är inte ovanligt att jag själv får vara med på bild. I Indien var det vanligt att folk kom fram till mig och frågade om jag ville vara med på bild tillsammans med dem, jag sa ja vid samtliga tillfällen. En del fotografer är livrädda för att vara med på bild, men lika självklart som jag tar bilder på andra människor, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar, är man inte beredd att ge ska man heller inte räkna med att få.

Vid en del tillfällen ville så många vara med på bild tillsammans med mig, att min dotter förvånat utbrast: ”Är du en kändis pappa?”. Förklaringen var enkel. Serien Vikings är populär även i Indien. I och med att jag har ett vikingalikt utseende (jag hade det långt innan serien började) och att en av karaktärerna i serien liknar mig ville många vara med på bild tillsammans med den gänglige skandinaviska vikingen.



Det folkmyller som jag mötte den 1 januari är som bortblåst. Alla New Delhis 14 distrikt har klassificerats som röda zoner. Det innebär att det inte är tillåtet att röra sig fritt eller resa, människor måste sitta i karantän i sina hem. Alla förskolor, skolor och universitet ska hållas stängda, likaså restauranger och biografer. Men kyrkor, tempel och moskéer får hålla öppet för ett begränsat antal utövare. Det är också tillåtet att besöka sjukhus, apotek och livsmedelsbutiker.



Jag vet tyvärr inte hur det har gått för människorna på bilderna. De flesta av dem överlevde på pengarna som de fick ihop varje dag. Idag har många av dem ingen möjlighet till försörjning. De som kan har tagit sig till sina hemorter, men de som inte har den möjligheten har valt att stanna kvar med förhoppning att staden snart ska öppnas upp, och att allt ska återgå till det normala igen.

Bilderna i inlägget har tagits med en Sony A6500 och ett 18-135mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good