The Soul of Christmas intog Jönköping

När Samuel Ljungblahd, Sarah Dawn Finer, David Michael Wyatt uppbackade av Norrbotten Big Band intog scenen i Jönköpings Konserthus, var det som om att scenen fylldes med en ny kraft. Den där förvandlingen, när musik inte bara underhåller utan absorberar, inträffade. Salongen, vanligtvis en plats för sansad applåder, blev ett kärl för en gemensam rytm som svävade mellan gospel, soul och jazz.

The Soul of Christmas, öppningsnumret, blev omedelbart en portal. Sarah Dawn Finers röst var varm som glödande kol, medan Ljungblahds entusiasm och glädje smittade av sig på alla i lokalen och David Michael Wyatt lät sin silkeslena falsett rotera. Budskapet om julens själ skar rakt igenom all glitter och kommers som vi översköljs med och landade kristallklart hos oss i publiken.

Norrbotten Big Band, en orkester lika förankrad i tradition som fri från den, skapade en ljudkuliss som rörde sig mellan introspektion och eufori. Joakim Milders ledarskap gav varje musiker utrymme att glänsa, men alltid i tjänst av helheten. Det är precis här deras styrka ligger, i förmågan att vara storslagna utan att tappa intimiteten.

Till sist kunde inte publiken hålla tillbaka. Vid kvällens slut hade stående ovationer övergått till spontan dans och jubel. Det var som om konserthuset glömde sina väggar och alla inuti rörde sig med en gemensam puls. Den här kvällen var inte bara en konsert, det var en påminnelse om den oemotståndliga kraften i musiken. Vilket blev extra tydligt i O helga natt med sitt budskap om ljusets triumf över mörkret och den Gudomliga kärlekens kraft. Sången är en påminnelse om Guds stora nåd och mänsklighetens förnyelse genom Jesus..

Att missa The Soul of Christmas vore ett misstag, inte för att det är julmusik, utan för att det är en kärleksförklaring till själva essensen av mänsklig samhörighet.

Text och foto: Mikael Good

Vardagskrönika: En vanlig måndag i december

Måndagar har en alldeles särskild tyngd. Inte för att de egentligen är svårare än någon annan dag, men för att de bär på ett eko av förlorad frihet. Helgen, med sitt löfte om något större, ligger bakom oss som en tömd ballong. Framför oss breder veckan ut sig som en oändlig motorväg av krav, deadlines och ett alldeles för tidigt alarm.

I morse var det som om hela världen höll andan. Ljuset hade den där kalla, grå nyansen som bara decembermorgnar kan frambringa. Fåglarna, om de ens finns kvar, höll sig tysta. Och när jag gick utanför dörren möttes jag av en luft så fuktig att den snarare kändes som en smygande förmaning än en väderlek.

Jag mötte blicken på en granne som också var på väg till jobbet. Det fanns något oändligt trött i hans steg, något som påminde mig om att vi båda bar samma ok. Måndagens obevekliga krav på produktivitet och fokus, trots att ingen av oss kände sig mer än halvvägs mänskliga.

På väg till jobbet började jag nynna för mig själv. En melodi som inte ville släppa taget – en refräng om hur det vanliga, det som är så självklart, ändå har en underton av något större. Hur det gömmer sig drömmar i varje kaffekopp, och varje suck över klockans obarmhärtiga tickande.

På kontoret lyssnade jag på kollegornas måndagsgnabb. Någon klagade över för lite sömn, en annan över en förlorad hockeymatch. Men bakom deras ord kunde jag ana något mer. En längtan efter att stanna upp, att få slippa måndagens eviga hjulspår. Kanske är det det måndagar gör med oss, påminner oss om att det finns ett annat liv där ute, ett liv vi ständigt skjuter framför oss.

När jag till slut tog en paus och lät tankarna vandra, insåg jag att måndagar är precis vad vi gör dem till. En vanlig dag, ja. Men kanske är det just de vanliga dagarna som bär fröet till det extraordinära.

Det är måndagen som sätter tonen, som frågar oss: Vad vill du göra av veckan? Av livet? Frågor som inte alltid är bekväma, men som påminner oss om att även i det grå finns nyanser av hopp.

Text och foto: Mikael Good

Vardagskrönika: Om jag vore en slashas

Om jag vore en slashas, tänker jag ibland, skulle världen kännas lättare då? Det är inte en fråga om att ge upp, utan snarare om att släppa taget. Om jag bara kunde luta mig tillbaka, sparka av mig skorna, låta världen rasa utan att känna att allt är mitt ansvar att rädda. Men så enkelt är det ju aldrig.

Vi lever i en tid där allt mäts. Din lön, dina likes, dina träningspass. Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra imorgon? Att bara vara – det känns nästan som en förbjuden lyx. Vi springer runt som skållade råttor i jakten på bekräftelse och status, men ibland undrar jag vad vi egentligen jagar. Har någon ens sett målet, eller är det bara en illusion, en bild vi fått för oss att vi måste följa?

Det är där tanken på att vara en slashas börjar locka. Inte för att jag vill vara lat, utan för att jag vill vara fri. Tänk att bara skita i vad andra tycker, att sluta spela spelet. Inga möten, inga deadlines, inga krav på att prestera något som andra kan döma eller hylla. Bara en kaffekopp i handen, och tid att tänka på det som verkligen betyder något. Om det ens finns något kvar som betyder något i den här världen av algoritmer och reklamkampanjer.

Men sanningen är att samhället inte har rum för slashasar längre. Du ska vara något, göra något, bidra till tillväxten. En dagdrivare blir en belastning. Någon som inte passar in, som ställer sig utanför. Och det gör oss nervösa, för vi vet att vi också bär på en liten längtan att kliva av tåget. Att inte vara så duktiga hela tiden.

Vi hyllar dem som "lyckas", de som kämpar och reser sig, men vad gör vi med de andra? De som aldrig riktigt kom upp på banan, de som trillade av, de som valde att inte ens försöka? Vi dömer dem, ser ner på dem, för de påminner oss om vad vi är rädda för. Att misslyckas. Att inte räcka till.

Men jag undrar om vi inte behöver fler slashasar. Inte för att glorifiera lathet, utan för att balansera det här vansinnet vi kallar produktivitet. Vi behöver människor som vågar säga att livet är mer än ett Excel-ark, mer än ett Instagram-flöde, mer än att springa snabbare än alla andra i ekorrhjulet. Vi behöver påminnas om att det också finns ett värde i att bara vara, i att inte hela tiden sträva efter mer.

Så om jag vore en slashas, skulle jag kanske vara lyckligare. Eller kanske inte. Men jag skulle åtminstone vara ärlig. Är det inte det vi alla längtar efter, innerst inne? Att få vara oss själva, utan masker, utan spel. Bara vara de som vi är skapade att vara.

Tills dess fortsätter jag väl springa. Men ibland, när ingen ser, drömmer jag om en parkbänk, en ljummen bris och tanken på att världen kan klara sig själv en stund. Och vet du vad? Jag tror den skulle göra det.

Text och foto: Mikael Good

Krönikan är inspirerad av låten Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri av Kal P. Dal.

Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good