År 536 – ett av mänsklighetens mörkaste år.

År 536 kvävdes världen i en grå dimma efter ett enormt vulkanutbrott, förmodligen på Island. Solen hängde som en skugga av sitt forna jag på himlen. I Konstantinopel skrev Prokopios om ljuset som slocknade, om dagarna som aldrig blev riktigt ljusa och nätterna som slöt sig tätare än förut. Över åkrarna låg frosten kvar, kornen ruttnade i jorden, boskapen dog vid sina tomma krubbor.

Hungern kom först som en viskning, sedan som ett skrik. Människor slutade tala om nästa skörd, de talade om världens slut. De vandrade genom städerna med tomma blickar, sökte tröst i kyrkornas skuggor, knäföll inför ikoner och ljuslågor. Men röken från rökelsen kunde inte dölja stanken av död. Pesten hade följt svälten som en trogen vän och slagit sig ner bland de levande. Gatorna fylldes av lik, prästerna mässade om domens dag, och riket som en gång tycktes evigt skalv under bördan av sin egen undergång.

Men någonstans i mörkret fanns ännu en glöd. En tro som klamrade sig fast i spillrorna, en väntan på ljuset, en hunger efter något annat än bröd. Kanske var det just i förfallet som hoppet föddes, just i natten som Messias återkomst kändes som mest nära.

Låten 536 av bandet Necrodedron fångar denna katastrof, och målar en brutal tavla av förlorat ljus och förlorat hopp. Men där finns också något mer, en envis längtan, en väntan på frälsning. Marken må vara ofruktbar, men tron växer. Genom askan, genom plågan, genom den bittra smaken av nederlag hörs ekot av en tro och ett hopp som vägrar dö.​

Necrodedron är ett svenskt death-doom projekt. Som hämtat inspiration från svensk death-doom (både väst- och östkust), hardcorepunk, doom metal, metal-punk och inslag av death- och black metal. Jag  står för sång, textförfattande och musikaliska arrangemang. Sngernas lyriska teman hämtar jag från historiska händelser samt Bibelns apokalyptiska böcker, främst Daniels bok och Uppenbarelseboken.



Musik, text och bild: Mikael Good

I väntan på det sista ordet

Det ligger ett dussin texter framför mig ord som ännu inte fått sin slutgiltiga form. Trots att de flesta är i princip färdiga, vägrar jag släppa dem. De ligger där som väntande gäster, redo att möta världen, men jag dröjer vid dörren och undrar om jag verkligen ska låta dem gå.

Det är inte så att jag saknar disciplin. Jag är van vid deadlines som klipper sönder mina dagar i små bitar, men ändå dessa texter, dessa nästan-färdiga tankar, kräver något mer. Något sista andetag av liv innan de är redo att lämna mig. Är det tvekan? Är det fåfänga? Eller är det bara så att jag blivit förälskad i det tillstånd som uppstår innan ett verk lämnar sin skapare? Den sköra balansen mellan vad som är och vad som kunde bli.

Jag har lärt mig att tid ibland är den bästa redaktören. Att en text som känns färdig idag kan bli något helt annat om jag lämnar den ensam en månad eller två. Men jag har också lärt mig att tid kan vara en fiende. För om jag väntar för länge riskerar orden att dö att förvandlas till något torrt och irrelevant. Så här sitter jag nu, med texter som är som gamla vänskaper: de behöver lite omsorg, lite ny luft, kanske en smula mod, för att bli vad de var menade att bli.

Det lustiga är att jag just nu älskar att skriva mer än jag gjort på åratal. Orden känns mjuka, formbara, som lera under mina händer. Och ändå brottas jag med att avsluta. Det är som om mina texter blivit ett slags fristad för mig, en plats där världen stannar och jag får tänka ostört. Kanske är det därför jag inte släpper dem – för när de väl är ute i världen, är de inte längre bara mina. De tillhör alla som läser dem, alla som tolkar dem på sitt sätt. Och det kräver mod att låta sig själv bli tolkad.

Under många år skrev jag som kommunikatör och journalist, och där fanns det inget utrymme för tvekan eller personlig röst. Orden skulle vara skarpa, raka och helst opersonliga. Jag minns hur mitt språk sakta slätades ut, som en sten som nöts mot vågor. Det var inte dåligt bara förutsägbart. Men nu, när jag återfunnit mitt eget språk, är det som att öppna en gammal låda med brev jag glömt att jag skrivit. Det är nytt, rått, och ibland oväntat. Och kanske är det därför jag tvekar: för att varje gång jag skriver nu, känns det som om jag lägger ut en liten bit av mig själv, oskyddad, i världen.

Så jag sitter här, bland texterna, som en samlare av halvfärdiga tankar. Jag vet att jag måste släppa dem snart, för texterna är som fåglar de är inte menade att hållas instängda. Men kanske kan jag hålla dem lite till, bara en stund, som man håller kvar sommaren i minnet när hösten redan står vid dörren. För det är i den här väntan, i det här rummet mellan nästan och färdigt, som jag känner mig mest levande. Och kanske, bara kanske, är det också där som orden hittar sitt sanna värde.

Text och foto: Mikael Good

The Soul of Christmas intog Jönköping

När Samuel Ljungblahd, Sarah Dawn Finer, David Michael Wyatt uppbackade av Norrbotten Big Band intog scenen i Jönköpings Konserthus, var det som om att scenen fylldes med en ny kraft. Den där förvandlingen, när musik inte bara underhåller utan absorberar, inträffade. Salongen, vanligtvis en plats för sansad applåder, blev ett kärl för en gemensam rytm som svävade mellan gospel, soul och jazz.

The Soul of Christmas, öppningsnumret, blev omedelbart en portal. Sarah Dawn Finers röst var varm som glödande kol, medan Ljungblahds entusiasm och glädje smittade av sig på alla i lokalen och David Michael Wyatt lät sin silkeslena falsett rotera. Budskapet om julens själ skar rakt igenom all glitter och kommers som vi översköljs med och landade kristallklart hos oss i publiken.

Norrbotten Big Band, en orkester lika förankrad i tradition som fri från den, skapade en ljudkuliss som rörde sig mellan introspektion och eufori. Joakim Milders ledarskap gav varje musiker utrymme att glänsa, men alltid i tjänst av helheten. Det är precis här deras styrka ligger, i förmågan att vara storslagna utan att tappa intimiteten.

Till sist kunde inte publiken hålla tillbaka. Vid kvällens slut hade stående ovationer övergått till spontan dans och jubel. Det var som om konserthuset glömde sina väggar och alla inuti rörde sig med en gemensam puls. Den här kvällen var inte bara en konsert, det var en påminnelse om den oemotståndliga kraften i musiken. Vilket blev extra tydligt i O helga natt med sitt budskap om ljusets triumf över mörkret och den Gudomliga kärlekens kraft. Sången är en påminnelse om Guds stora nåd och mänsklighetens förnyelse genom Jesus..

Att missa The Soul of Christmas vore ett misstag, inte för att det är julmusik, utan för att det är en kärleksförklaring till själva essensen av mänsklig samhörighet.

Text och foto: Mikael Good

Vardagskrönika: En vanlig måndag i december

Måndagar har en alldeles särskild tyngd. Inte för att de egentligen är svårare än någon annan dag, men för att de bär på ett eko av förlorad frihet. Helgen, med sitt löfte om något större, ligger bakom oss som en tömd ballong. Framför oss breder veckan ut sig som en oändlig motorväg av krav, deadlines och ett alldeles för tidigt alarm.

I morse var det som om hela världen höll andan. Ljuset hade den där kalla, grå nyansen som bara decembermorgnar kan frambringa. Fåglarna, om de ens finns kvar, höll sig tysta. Och när jag gick utanför dörren möttes jag av en luft så fuktig att den snarare kändes som en smygande förmaning än en väderlek.

Jag mötte blicken på en granne som också var på väg till jobbet. Det fanns något oändligt trött i hans steg, något som påminde mig om att vi båda bar samma ok. Måndagens obevekliga krav på produktivitet och fokus, trots att ingen av oss kände sig mer än halvvägs mänskliga.

På väg till jobbet började jag nynna för mig själv. En melodi som inte ville släppa taget – en refräng om hur det vanliga, det som är så självklart, ändå har en underton av något större. Hur det gömmer sig drömmar i varje kaffekopp, och varje suck över klockans obarmhärtiga tickande.

På kontoret lyssnade jag på kollegornas måndagsgnabb. Någon klagade över för lite sömn, en annan över en förlorad hockeymatch. Men bakom deras ord kunde jag ana något mer. En längtan efter att stanna upp, att få slippa måndagens eviga hjulspår. Kanske är det det måndagar gör med oss, påminner oss om att det finns ett annat liv där ute, ett liv vi ständigt skjuter framför oss.

När jag till slut tog en paus och lät tankarna vandra, insåg jag att måndagar är precis vad vi gör dem till. En vanlig dag, ja. Men kanske är det just de vanliga dagarna som bär fröet till det extraordinära.

Det är måndagen som sätter tonen, som frågar oss: Vad vill du göra av veckan? Av livet? Frågor som inte alltid är bekväma, men som påminner oss om att även i det grå finns nyanser av hopp.

Text och foto: Mikael Good

Vardagskrönika: Om jag vore en slashas

Om jag vore en slashas, tänker jag ibland, skulle världen kännas lättare då? Det är inte en fråga om att ge upp, utan snarare om att släppa taget. Om jag bara kunde luta mig tillbaka, sparka av mig skorna, låta världen rasa utan att känna att allt är mitt ansvar att rädda. Men så enkelt är det ju aldrig.

Vi lever i en tid där allt mäts. Din lön, dina likes, dina träningspass. Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra imorgon? Att bara vara – det känns nästan som en förbjuden lyx. Vi springer runt som skållade råttor i jakten på bekräftelse och status, men ibland undrar jag vad vi egentligen jagar. Har någon ens sett målet, eller är det bara en illusion, en bild vi fått för oss att vi måste följa?

Det är där tanken på att vara en slashas börjar locka. Inte för att jag vill vara lat, utan för att jag vill vara fri. Tänk att bara skita i vad andra tycker, att sluta spela spelet. Inga möten, inga deadlines, inga krav på att prestera något som andra kan döma eller hylla. Bara en kaffekopp i handen, och tid att tänka på det som verkligen betyder något. Om det ens finns något kvar som betyder något i den här världen av algoritmer och reklamkampanjer.

Men sanningen är att samhället inte har rum för slashasar längre. Du ska vara något, göra något, bidra till tillväxten. En dagdrivare blir en belastning. Någon som inte passar in, som ställer sig utanför. Och det gör oss nervösa, för vi vet att vi också bär på en liten längtan att kliva av tåget. Att inte vara så duktiga hela tiden.

Vi hyllar dem som "lyckas", de som kämpar och reser sig, men vad gör vi med de andra? De som aldrig riktigt kom upp på banan, de som trillade av, de som valde att inte ens försöka? Vi dömer dem, ser ner på dem, för de påminner oss om vad vi är rädda för. Att misslyckas. Att inte räcka till.

Men jag undrar om vi inte behöver fler slashasar. Inte för att glorifiera lathet, utan för att balansera det här vansinnet vi kallar produktivitet. Vi behöver människor som vågar säga att livet är mer än ett Excel-ark, mer än ett Instagram-flöde, mer än att springa snabbare än alla andra i ekorrhjulet. Vi behöver påminnas om att det också finns ett värde i att bara vara, i att inte hela tiden sträva efter mer.

Så om jag vore en slashas, skulle jag kanske vara lyckligare. Eller kanske inte. Men jag skulle åtminstone vara ärlig. Är det inte det vi alla längtar efter, innerst inne? Att få vara oss själva, utan masker, utan spel. Bara vara de som vi är skapade att vara.

Tills dess fortsätter jag väl springa. Men ibland, när ingen ser, drömmer jag om en parkbänk, en ljummen bris och tanken på att världen kan klara sig själv en stund. Och vet du vad? Jag tror den skulle göra det.

Text och foto: Mikael Good

Krönikan är inspirerad av låten Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri av Kal P. Dal.