Vardagskrönika: Om jag vore en slashas

Om jag vore en slashas, tänker jag ibland, skulle världen kännas lättare då? Det är inte en fråga om att ge upp, utan snarare om att släppa taget. Om jag bara kunde luta mig tillbaka, sparka av mig skorna, låta världen rasa utan att känna att allt är mitt ansvar att rädda. Men så enkelt är det ju aldrig.

Vi lever i en tid där allt mäts. Din lön, dina likes, dina träningspass. Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra imorgon? Att bara vara – det känns nästan som en förbjuden lyx. Vi springer runt som skållade råttor i jakten på bekräftelse och status, men ibland undrar jag vad vi egentligen jagar. Har någon ens sett målet, eller är det bara en illusion, en bild vi fått för oss att vi måste följa?

Det är där tanken på att vara en slashas börjar locka. Inte för att jag vill vara lat, utan för att jag vill vara fri. Tänk att bara skita i vad andra tycker, att sluta spela spelet. Inga möten, inga deadlines, inga krav på att prestera något som andra kan döma eller hylla. Bara en kaffekopp i handen, och tid att tänka på det som verkligen betyder något. Om det ens finns något kvar som betyder något i den här världen av algoritmer och reklamkampanjer.

Men sanningen är att samhället inte har rum för slashasar längre. Du ska vara något, göra något, bidra till tillväxten. En dagdrivare blir en belastning. Någon som inte passar in, som ställer sig utanför. Och det gör oss nervösa, för vi vet att vi också bär på en liten längtan att kliva av tåget. Att inte vara så duktiga hela tiden.

Vi hyllar dem som "lyckas", de som kämpar och reser sig, men vad gör vi med de andra? De som aldrig riktigt kom upp på banan, de som trillade av, de som valde att inte ens försöka? Vi dömer dem, ser ner på dem, för de påminner oss om vad vi är rädda för. Att misslyckas. Att inte räcka till.

Men jag undrar om vi inte behöver fler slashasar. Inte för att glorifiera lathet, utan för att balansera det här vansinnet vi kallar produktivitet. Vi behöver människor som vågar säga att livet är mer än ett Excel-ark, mer än ett Instagram-flöde, mer än att springa snabbare än alla andra i ekorrhjulet. Vi behöver påminnas om att det också finns ett värde i att bara vara, i att inte hela tiden sträva efter mer.

Så om jag vore en slashas, skulle jag kanske vara lyckligare. Eller kanske inte. Men jag skulle åtminstone vara ärlig. Är det inte det vi alla längtar efter, innerst inne? Att få vara oss själva, utan masker, utan spel. Bara vara de som vi är skapade att vara.

Tills dess fortsätter jag väl springa. Men ibland, när ingen ser, drömmer jag om en parkbänk, en ljummen bris och tanken på att världen kan klara sig själv en stund. Och vet du vad? Jag tror den skulle göra det.

Text och foto: Mikael Good

Krönikan är inspirerad av låten Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri av Kal P. Dal.

Jag vill få orden att brinna igen

Efter år av pressmeddelanden, nyhetsnotiser och nyhetsreportage känner jag ett tomrum – jag saknar mitt eget språk. Artiklarna som en gång bar på kraft har suddats ut till ren information. Nu försöker jag hitta tillbaka till de levande orden, till ett språk som bär mig och får andra att känna.

På 90-talet satt jag timme efter timme och försökte få orden att brinna. Jag fyllde sidor med dikter, lade ord på rad som skulle smälta samman, skapa något levande. Men oftast föll de, mina ord, raka vägen mot marken utan att någonsin landa mjukt. Dikterna slog hårt, splittrades i bitar som låg kvar på pappret som lämningar av något som nästan kunde blivit.

Nu, med år som lagt sig mellan mig och dikterna, känner jag en längtan efter språket igen. Det språk jag tappat bort någonstans mellan pressmeddelanden och nyhetsnotiser. Ord som en gång betytt något för mig, som hade en riktning, en kraft, har försvunnit i formen, i kraven på utslätad opersonlighet. Språket har bleknat, nöts ner till torra informationsfragment. Jag saknar det.

Jag minns när jag kunde måla med orden. Då kändes det som att språket var en pensel, en del av något större än jag själv, något som andades med mig. Jag vill hitta tillbaka dit, hitta orden som en gång bar på mål, mening, nästan ett löfte om förändring. Att skriva var en rörelse mot något, att sträva efter ett språk som förmådde att beröra, som kunde säga något mer än det uppenbara.

Så jag har bestämt mig för att försöka igen. Jag vet att jag bara är en amatörpoet, att jag är en av många som famlar efter ett språk som nästan alltid känns för långt borta. Men jag är villig att försöka, för varje dikt är en utmaning, en chans att tvinga språket att leva. Jag vill ta tillbaka det som gått förlorat, hitta glöden som fick orden att brinna igen.

Och kanske är det sant det jag brukar påstå, lika envist varje gång: att man aldrig blir för gammal för nya utmaningar. För när man antar dem, dessa små utmaningar, är det också något annat som växer, kanske är det jag själv.

Text och foto: Mikael Good

Hjärtan i mörkret

Kvarteret andas tungt under stjärnorna,
en pappa går med sitt barns hand i sin,
genom kvällen där ljusen dämpats
och skuggor vävs till osynliga väggar.

Flera skott river luften,
ljudet rör sig långsamt genom natten,
och blandas med barnets rop,
när pappan faller, tyst och tung.

Blåljusen skär genom gatans mörker,
kastar skarpa mönster mot fasaderna,
poliser som ordlösa samlar vittnen,
ord som faller sönder i deras fickor.

Rädslan ligger tjock över kvarteret,
som tungt regn, som något osynligt och klart –
en oro som går runt bland namnlösa ansikten,
som en eld utan låga, en hemlig skugga.

Gängen rör sig dolda i tystnadens vrår,
osynliga kedjor av hot och löften,
ett annat språk, en annan trakt
som lever parallellt under samma ljus.

Och när blåljusen långsamt lämnar,
kläs höghuset i hjärtan,
som flämtande ljus mot natten
för dem som ännu tror,
och vägrar att ge upp.

Text och foto: Mikael Good

Kajornas dans

Dimman välver sig tung över Vättern,
lindar in morgonen i gråa svepningar,
tystar världen i mjuka lager,
som om någon stor och gammal vill dölja allt
och skydda det för vintern.

Motorvägens sorl når hit, ett dovt eko,
ett avlägset pulsslag som rullar genom diset
och blandar sig med doften av fuktig jord och sot,
en påminnelse om eld och rost som faller
i denna tid av glöd och förlust.

Kajorna samlas i mörka flockar ovanför,
de vänder i skarpa bågar, rör sig som en enda kropp,
sänker sig i virvlar över stilla vatten,
där Vättern ligger blank och svårtolkad,
en spegel där inget reflekteras, bara försvinner.

Och där står vi vid strandkanten,
inramade i det som förbleknar och stillnar,
som skuggor som väntar på kylan,
med löv under fötterna som viskar, som brinner,
innan de löses upp i det stora grå.

Text och foto: Mikael Good

Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good