Låt inte verktygen skymma sikten för bilderna

Det är lätt att skriva om prylar och teknik. Ämnet engagerar och intresserar många fotografer. Egentligen är det inte så konstigt i och med att vi fotografer är beroende av våra verktyg. Men låt aldrig verktygen och tekniken skymma sikten för bilderna som du skapar.




En gitarrist har ofta ett antal olika gitarrer att välja på för humör och för att vaska fram olika detaljer. På samma sätt har jag ett antal kameror och objektiv att välja på efter tycke, smak och utifrån de olika motivområdena som jag dokumenterar. Men jag tänker inte skriva om vad jag använder och varför. Det är faktiskt ganska ointressant, det viktiga är vad jag har att säga med mina bilder och vad de förmedlar till betraktaren.




Bilderna i inlägget har jag tagit i Indien. Ett land som jag har besökt ett par gånger, och mer än gärna återvänder till när coronapandemin har släppt sitt grepp om världen. Indien är ett paradis för dokumentärfotografer och man behöver inte gå många meter innan man stöter på något intressant. Många av bilderna i inlägget är tidlösa men om man tittar lite närmare på dem hittar man detaljer som skvallrar om att de är relativt nytagna.







Text och foto: Mikael Good

Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good

Fujifilm X100V – One Camera to Rule Them All?

Många fotografer drömmer om en kamera som inte är större än att man alltid kan ha den med sig. På den analoga tiden fanns Minox och Olympus XA men i den digitala eran är det tyvärr inte någon kamera som riktigt har axlat deras mantel. Men både Ricoh GR- och Fuji X100-serien är bra substitut.



Ända sedan jag skrev artikeln "Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera" har jag letat efter en digital kompaktkamera som lätt glider ned i min orten-blazer (Adidasjacka). Det fickvänligaste alternativet är Ricoh GR III och länge lutade det åt att jag skulle köpa en sådan. Men tyvärr visade det sig att jag inte skulle kunna återanvända min Ricoh GW-2 vidvinkeladapter eller originalbatterierna från min Ricoh GR II, det gjorde att Fuji X100V på det hela taget blev billigare för mig. Till Fujin kan jag använda Ricoh-adaptern när jag vill ha lite mer vidvinkel, och jag har en näve med NP-W126 batterier liggande som jag kan använda med den.



Enligt en del fotografer är Fujifilm X100V en perfekt kamera. Jag håller med om att det är en riktigt bra kamera. Men efter att ha använt den i en dryg månad har jag kommit fram till att det trots allt inte är kameran som kan sämja dem alla. Jag gillar att Fuji likt Ricoh inte är belamrad med en massa förvirrande spakar och reglage. X100V har snabbknapp och joystick, och vinklingsbar skärmsökare som jag föredrar. Men jag saknar bildstabilisering, det har jag vant mig vid och vill helst ha i en kamera.



Framförallt gillar jag den stora och klara genomsiktssökaren som visar mer än vad som kommer med på bilden vilket ger mig bra överblick vid dokumentärfoto så att jag kan fånga ögonblicken i precis rätt tid. Kameran är snygg rent formmässigt, men tyvärr förfular den inbyggda blixten designen, det är ytterst sällan som jag använder blixt och jag hade föredragit en extern blixt och en renare kameradesign. Fujifilm X100V är Leicaliknande men där upphör likheterna i och med att man jobbar på ett helt annat sätt med en Leica M. Funktionellt känns kameran mer som en digital korsning mellan en Contax G2 och en Konica Hexar.



På det hela taget är X100V en bra kompromiss och objektivet som tidigare har varit halvbra har blivit riktigt bra. Autofokusen är också riktigt bra och träffsäker i dåligt ljus och ögonfokusen fungerar hyfsat bra. Detta i kombination med att kameran är fullt användbar upp till 6400 ASA och 12600 med lite handpåläggning gör den lämplig för reportagefoto i skumt ljus. En annan fördel med kameran är att den drivs av NP-W126s batterier som räcker till drygt 450 bilder. Även mina äldre NP-W126 fungerar utmärkt och räcker till drygt 350 bilder. Med två batterier klarar jag en hel dags fotograferande utan problem.



Det är en nackdel att X100V är förhållandevis dyr. 15 000 kronor är i mitt tycke ett par tusen för mycket, särskilt som man måste punga ut med ytterligare 1000 kronor för filteradaptern AR-X100 och ett filter för att kameran ska bli helt vädertätad, det är snålt Fuji! Förhoppningsvis kommer en kommande Fujifilm X100X att ha bildstabilisering. Först då blir kameramodellen komplett och då kan Fujin bli den kamera som sämjer dem alla för alla oss som håller på med reportage-, gatu- eller dokumentärfoto.



Med filteradaptern som har 49mm gänga går det även att montera Ricoh GW-2 vidvinkeladapter. Kantskärpan är dock inte den bästa, men för bilder där det inte spelar så stor roll gör den ett gott jobb på X100V. Med Ricoh-adaptern motsvarar objektivet ett 26mm vilket gör kameran tillräckligt vidvinklig för reportagefoto i lite tajtare inomhusmiljöer. För ordningens skull vill jag även nämna att det finns en speciell Fuji-adapter som ger motsvarande 28mm vidvinkel att köpa, nackdelen är att den är ganska dyr. Ricoh GW-2 går att hitta för en tusing begagnat eller tvåtusen ny.



Som vanligt med Fuji så blir svartvitt snyggt och det går att köra svartvitt direkt i kameran om man känner för det. I och med att jag levererar en hel del bilder kör jag oftast i färg och ställer om bilderna till svartvitt i efterhand i ACR och Silver Efex Pro II. Det är en kompromiss som jag står ut med tack vare att bilderna finansierar mina kamerainköp. Om jag bara tog bilder för mitt egna nöjes skull skulle jag arbeta med en Leica M10 Monochrome, och ha en X100V som fickkamera.



Egentligen har jag redan för många kameror. Men trivs jag med Fujin behåller jag den och säljer istället två kameror och eventuellt något objektiv som blir överflödigt, och trivs jag inte med Fujin säljer jag den för samma pris som jag gav för den begagnat. Bilderna i inlägget har jag tagit under mina dagliga vandringar i Huskvarna med omnejd. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena








Text och foto: Mikael Good

"Kill your darlings" för berättelsens skull

Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

Glöm inte bort att dokumentera din hembygd

Det är inte ovanligt att dokumentärfotografer glömmer bort att dokumentera sin hembygd. Detta trots att de bilderna skulle kunna bli några av de viktigaste som de tar i sitt liv. Men lika självklart som jag dokumenterar minoritetsgrupper runt om i världen lika självklart är det för mig att dokumentera min hembygd.



Gång efter annan hör man om hur fotografer eller deras anhöriga donerar bilder som visar livet i staden eller samhället under en viss tidsepok. För museer och hembygdsföreningar är det en bildskatt som hjälper dem i deras arbete att bevara minnet av svunna epoker. Sedan jag flyttade till Huskvarna har jag dokumenterar staden och dess invånare. Jag har valt att inte backa för lite besvärligare bilder utan vill berätta om staden utan att romantisera det som sker. Oftast sker arbetet lågintensivt men ibland när det händer något extra lägger jag ned lite mer krut. Tanken är att bilderna en dag ska resultera i en bok och en utställning och sedan ska bilderna tillfalla hembygdsföreningen.



Sune Jonsson är landets mest kända dokumentärfotograf och hans bilder från sin hembygd är en unik bildskatt över ett svunnet Sverige. Hans beskrivning av dokumentärfoto lyder som följer:
– Är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse, man kan tom hävda att kunskap måste vara basen för all dokumentär fotografisk metodik!



Jag är påläst om Huskvarna och dess omgivningar och lyssnar gärna på dem som vet mer. Utan den kunskapen skulle det vara svårt att göra det jag gör, och det är något som jag väver in när jag berättar om människor och miljöer som jag möter i staden. De flesta som har ordentlig koll på stadens historia har kommit upp i åren, och ibland stannar jag till utanför Hembygdsföreningens lokal i Smedbyn och tar ett snack med "gubbarna". I och med att jag är från Borås kallas jag för "saxaren" som är huskvarnadialekt för boråsare!



Som dokumentärfotograf är det viktigt att visa respekt. I och med att jag rör mig mycket i staden och dess omgivningar har jag genom åren fått kontakt med en del människor som lever i utsatthet. Oftast vill de inte vara med på bild, men vid ett antal tillfällen har jag fått en unik ingång i deras liv och har fått berätta om dem i både text och bild. I och med att det kan vara känsligt att dela de bilderna här väljer jag att spara dem till en kommande bok.



Glöm inte bort att dokumentera din hembygd, men gör det på ett rakt, enkelt sätt utan överdrifter på ett eller annat sätt.






Text och foto: Mikael Good