Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

När det slutade regna i London

Efter en månads mer eller mindre ymnigt regnande längtade Londonborna efter uppehåll. Som tur var passade ett högtryck från sydväst att svepa in över de brittiska öarna de första dagarna i april, regnet gav med sig och förbyttes först i mulet väder och sedan i sol.



Det är inte bara regnet som plågat våra brittiska grannar. El- och matpriser har rakat i höjden de senaste åren, detta tillsammans med oro i världen och nationell politisk turbulens har skapat en skakig ekonomisk situation inte bara för de mest utsatta grupperna men även för medelklassen som klarat sig ganska väl vid tidigare kriser.



De områdena som min familj och jag rörde mig i centrala London och den välmående förorten St Albans där vi bodde var inte direkt präglade av krisen. Där är det främst människor inom olika serviceyrken som har det tufft med ekonomin, men de flesta av dem bor inte där de jobbar, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att ett relativt enkelt parhus på 80 kvm i St Albans kostar motsvarande sju miljoner kronor, har du en lön på 10-15 tusen pund per år förblir det en ouppnåelig dröm.



I rena medelklassområden och utsatta förortsområden är den ekonomiska krisen mer påtaglig. Där kämpar människorna för att få pengarna att räcka och många behöver en extra matkasse eller flera från hjälporganisationer för att kunna klara sig. Även som turist kändes de höga priserna av. Hotellpriserna är ungefär som i Sverige. Men det är minst dubbelt så dyrt att äta på restaurang, och transporterna är betydligt dyrare även med familjerabatt.



Att flyga till London har blivit mycket dyrare efter pandemin. Men det går att spara en slant på att ta tåget till London. Det är relativt billigt men det tar nästan ett dygn att åka så det gäller att ha gott om tid. Tar man tåget anländer man till St Pancras station mitt i London och därifrån är det lätt att ta sig dit man vill i London eller resten av Storbritannien.



Jag trodde att London skulle präglas av rojalistisk yra med tanke på att Kung Charles ska krönas till kung i Westminister Abbey den 6 maj. Men den rojalistiska yran lyste med sin frånvaro, och det fanns inte ett endaste litet tecken att finna på den förestående kröningen, inte ens på Buckingham Palace...



Även om jag primärt inte var i London för att fotografera utan för att umgås med familjen och titta på sevärdheter blev de ändå en hel del bilder särkilt när resten av gänget shoppade. Egentligen får man inte fotografera i tunnelbanan, men det visste jag inte om, jag tog inte några fler bilder efter att jag fått en vänlig tillsägelse av både en polis och en vakt, men å andra sidan had jeg redan tagit de bilderna som jag behövde! 







Text och foto: Mikael Good

Den eviga jakten på ett alternativ till Instagram

Under ett par års tid har jag letat efter ett bra alternativ till Instagram som lutar sig allt mer åt reels och inte mot bild. Under en tid testade jag Twitter och det funkade mycket bra i början, men när företaget ändrade sina algoritmer, och började premiera betalande användare sjönk antalet besökare radikalt. 

När det skedde började jag leta efter en bättre fungerande bildlösning. Jag är plusmedlem här på Fotosidan men det är färre som besöker min portfoliosida än mitt twitterkonto. För ett par veckor sedan fick jag upp ögonen för en nygammal lösning – Flickr. När jag kort därefter fick ett riktigt förmånligt PRO-erbjudande bestämde jag mig för att ge Flickr en ny chans.

På den korta tiden som förflutit sedan dess har jag haft drygt 500 bildvisningar per dag. Det är ingen speciellt hög siffra men jag räknar med att antalet bildvisningar kommer att gå upp i takt med att jag laddar upp fler bilder och engagerar mig mer på sidan. Men framförallt kan jag dela bilder i albumformat, för mig som ofta tänker i bildreportage är den funktionen guld värd.

Vad gäller bilderna på Flickr är det precis som på Fotosidan en blandning mellan högt och lågt, och man väljer själv vad man vill se. Bilder som inte tilltalar mig bläddrar jag snabbt förbi och bilder som jag tycker om stannar jag upp inför och sätter min stjärna på eller kommenterar.

Men jag har slutat att ge bildkritik, även om jag är ganska bra på det. Problemet är att det är få som klarar av negativ kritik utan att bli kränkta och gå in i försvarsställning. Det är nästintill omöjligt att få människor som tycker att deras bilder redan är förträffliga att lyssna på vänliga råd om hur de kan växa som fotografer genom att se och tänka lite annorlunda. Personligen har jag haft mycket nytta av seriös bildkritik och fastän den har svidit rejält ibland har kritiken hjälpt mig framåt som bildskapare.

Text och foto: Mikael Good

Resandet finns i blodet

Jag trivs med att åka ut och möta nya kulturer och människor. Längtan att åka ut finns så att säga i blodet, de flesta av mina förfäder var enkla torpare, men det fanns en och annan av dem som begav sig långt utanför sin socken.




Mina förfäder reste ibland med fredliga avsikter och ibland för att kriga och plundra. Men jag är nog den första i släkten som rest med kamera och anteckningsblock i min hand. Det var ett par år sedan som jag senast var ute på en reportageresa. Men mitt resande är långt ifrån över. Jag har ett antal projekt på Balkan och i Asien som behöver kompletteras med fler bilder för att kunna avslutas i bok- eller utställningsform.



Att jag inte rest iväg betyder inte att jag har legat på latsidan. Förutom det ständigt pågående projektet om Huskvarna, har jag börjat jobba på ett projekt om nöjesparker och Dreamhack, jag räknar att fortsätta med de projekten ett par år till och sedan får vi se vad som händer. Bilderna i inlägget har jag tagit under tidigare resor i Asien och Europa.




Text och foto: Mikael Good

Fotograf fastnade på Googles Street View kamera

Den 14 oktober åkte Googles kamerabil runt i Huskvarna och tog nya Street View bilder för Google Maps, med tanke på att det inte gjorts sedan 2009 var det på tiden. När jag såg bilen passade jag på att ta ett par bilder på den. Nu när Huskvarna har uppdaterats med nya bilder på Google Maps visade det sig att även jag fastnade på en av bilderna! Men det är inte lätt att hitta mig och man behöver ha exakta koordinater för att hitta rätt, du hittar bilden där jag finns med här.

Text och foto: Mikael Good