Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good

Dokumentärfotografi – Ett fönster till verkligheten

I en tid där snabba och ytliga intryck dominerar, framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte bara en konstform, utan ett socialt och etiskt åtagande. Genom kamerans lins får vi insyn i dolda världar, fyllda av berättelser som lämnar outplånliga intryck och tvingar oss att omvärdera vår syn på omvärlden.

Dokumentärfotografin strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Den avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser. Det handlar om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och komplexitet, utan försköning eller manipulation. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Genom historien har fotografer som Robert Frank, Josef Koudelka och Sebastião Salgado förnyat vår bild av världen. I mitten av 1900-talet fångade Robert Frank med sin kamera en djupgående och komplex bild av det amerikanska samhället, särskilt i hans ikoniska verk The Americans. Franks bilder, både gripande och provocerande, utmanade den idealiserade bilden av USA och skildrade en verklighet fylld av kontraster och sociala spänningar. Hans arbete fungerade som ett rop på förändring och bidrog till en ny förståelse av det moderna livet.

Sebastião Salgado, en av vår tids mest inflytelserika fotografer, skildrar mänskligt lidande med en stil som förenar konstnärlighet med humanism. Hans verk, såsom Workers och Exodus, ger oss en oförskönad inblick i mänsklighetens stolthet och smärta, och lyfter fram röster som annars skulle förbli ohörda.

En annan central figur är Josef Koudelka, känd för sin förmåga att fånga flyktiga ögonblick med skarp intensitet. Hans bilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är en kraftfull skildring av mänskligt motstånd. Koudelkas dokumentation av romer i Östeuropa i boken Gypsies erbjuder en känslosam och komplex inblick i en förbisedd värld.

Dokumentärfotografi är inte bara en samling bilder, det är en ansvarstagande handling. Fotografen står mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare, och måste balansera teknisk skicklighet med etisk medvetenhet. Varje bild är ett val, en möjlighet att förmedla verkligheten utan att kompromissa med sanningen.

I en värld där vi snabbt glömmer, ger dokumentärfotografin oss ett tillfälle att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att omvärdera vår egen plats i världen.

Med rötterna djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, påminner dokumentärfotografin oss om att även de mest förbisedda berättelserna förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Bilden på Tina tog jag i ett läger för rumänska romer i Huskvarna, 2014. Nu står den här, ensam och lösryckt ur sitt sammanhang, men den var en gång del av en utställning och en musikvideo, den har även publicerats i magasinet Dazed. Då, liksom nu, bar den på en berättelse, en skärva av något större, en verklighet jag försökte fånga i ett ögonblicks stillhet.

Text och foto: Mikael Good

En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good