Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Nu har arbetet med min fotobok startat

De senaste tio åren är det en del som har tjatat på mig att göra en fotobok, och under lika många år har jag funderat på bilder, utformning och utseende. Men först nu har jag tänkt färdigt och börjat plocka fram bilder och så sakteliga börjat bygga en bok i Indesign.

Under våra, sommaren och den tidiga hösten har jag valt ut och framkallat bilder till den kommande boken. Nu har nästa skede inletts att välja storlek och tryck. Jag arbetar efter principen: ”Ska man göra något ska det göras ordentligt!”. Därför kommer jag göra en fotobok i storlek 330 x 280 mm med hårdpärm. Jag har inte funderat klart på hur många sidor det kommer att vara, men jag börjar med 48 och arbetar mig uppåt från det.

Titeln till boken och omslaget är i princip klart. Jag har också bestämt mig för att ha minimalt med text i boken, bilderna ska få tala fritt utan att behöva kvävas av ledande eller förklarande bildtexter. Inledningstexten kommer inte att vara på svenska, och inte heller på engelska eller tyska. Möjligtvis kommer det att finnas med en engelsk översättning, men i detta skedet har jag inte bestämt det.

Bilderna som främst föreställer människor, kommer vara i svartvitt. För mig är svart och vitt samt de tusentals nyanserna av grått däremellan dokumentärfotografins sanna färger. Tanken är att det ska vara en bild per sida, jag avskyr när bilder ligger över ett falskt uppslag med misspass som fördärvar dem. Men det äkta uppslaget som inte förvanskas kommer att gå över två sidor.

Boken kommer inte att bli klar till detta års julhandel, men jag siktar på att den ska vara klar till julen 2021! :) Jag kommer antagligen inte att trycka upp några böcker, utan det lutar åt att jag kommer att köra beställtryck (print-on-demand). Boken kommer antagligen att kosta en antal hundralappar, men jag vill inte snåla utan göra en bok som inbjuder till bläddring och som gärna kan ligga framme.

Text och foto: Mikael Good

Kameror ska användas och inte samlas på

Läste precis i en Leicarelaterad tråd på Facebook att mörkgråa Leica M9:or i fint skick har börjat bli mer och mer eftertraktad bland samlare. Jag hade egentligen tänkt sälja min ”pimpade” mörkgrå M9:a men jag kanske ska behålla den ett tag till. Givetvis kommer jag att använda den under tiden, kameror ska användas och inte samlas på!

Objektivet som sitter på kameran är ett Voigtländer Ultron 35mm f/1.7 ASPH LTM som jag kör på Leica med en M-adapter och på Sony med en Techart Pro-adapter. Det är ett av de mest prisvärda 35mm objektiven som man kan köpa till Leica. Ultronet är väl i klass med det betydligt dyrare Zeiss ZM 35mm f/2.0! Och hade det inte varit för den dåliga kantskärpan hade det stått sig väl mot Leica Summicron-M 35mm f/2.0 ASPH.

Text och foto: Mikael Good

Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage

Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good