Det är dags att vi slår näven i bordet och säger ifrån!

De senaste tio årens roffarkapitalism är något som oroar mig. Människor blir mer och mer giriga och vill ha mer och mer på andras bekostnad. Allt fler klagar på sina löner som inte räcker till för att de ska kunna köpa allt som de vill ha. Mycket vill ha mer präglar detta unga sekel och under dess inledande år har klyftorna ökat än mer mellan rik och fattig i världen.

Till att börja med så vill jag klargöra att jag inte är någon motståndare mot en fri marknad, jag är för fri företagsamhet, jag är ingen motståndare mot kapitalism i dess rena ursprungsform, jag är ingen motståndare mot konsumtion, jag är emot planekonomi, jag är emot statliga monopol och jag är motståndare mot den roffarkapitalism som sveper fram över världen likt en prärieeld. Fattiga människor i tredje världen får jobba för slavlöner för att vi ska kunna konsumera billiga produkter och varor. Men vad bryr vi oss egentligen om dem så länge som vi kan döva våra samveten med billiga varor?

En ekonom som jag tyvärr glömt namnet på sa nyligen: "Hade löntagarna konsumerat lika mycket som i början av 1990-talet så hade löntagarna kunnat spara flera tusen i månaden!".
Vad är det som har hänt på dessa femton åren? Konsumtionstakten var uppskruvad redan i början av 1990-talet och löntagarna i Sverige köpte redan då betydligt mer än vad de behövde. Den stora förklaringen tror jag är att aktiemarknaden har gått från ett långsiktigt aktiesparande i stabila bolag där aktievärdet byggde på företagens totala inarbetade värde till att bli ett kortsiktigt vinstjagande pyramidspel, detta kortsiktiga vinstjagande har lockat fram det mest blodtörstigaste och skräckinjagande i kapitalismen - roffarkapitalismen som är beredd att göra vad som helst bara vinsten blir stor och bankkontona hos ett litet fåtal blir fyllda.

Företagen är piskade att redovisa rejäla vinster för att marknaden ska bli nöjd, gör inte företagen det så faller aktiekursen och företagen måste spara, det smidigaste sättet att spara på är att stänga lönsamma men inte tillräckligt lönsamma fabriker i väst och flytta produktionen till låglöneländer i tredje världen där människor jobbar 60 timmar i veckan, i bästa fall har de en veckas semester och det till en lön på 400 kr i månaden.

Men vad är egentligen marknaden? Marknadens bas är vi konsumenter, så länge som vi konsumerar mer och mer så göder vi roffarkapitalismen i toppen av pyramiden med våra pengar, skulle vi som en man och kvinna slå näven i bordet och kräva rättigheter för arbetare i tredje världen genom att bojkotta företag som har en dålig lönepolitik eller förorenar miljön så skulle snart villkoren förbättras för arbetarna i tredje världen. Men är vi egentligen beredda att offra vårt välstånd för att fler ska få det bättre?

Jag är beredd att offra mitt välstånd för att andra ska få det bättre, jag bojkottar redan en hel del företag som gjort sig skyldiga till allt från folkmord till miljöförstöring och jag försöker undvika att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Jag ska försöka köpa fler rättvisemärkta produkter även om det kommer att kosta mig mer. Jag ska inte köpa kameror och objektiv som är tillverkade i låglöneländer. Jag ska försöka dela med mig av mer av mitt välstånd till människor som har blivit fattiga på min bekostnad. Men det räcker inte att en person ställer sig upp på barikaderna och skriker att jag har fått nog, det behövs flera personer på barrikaderna annars så blir det bara en kamp mot väderkvarnar och den roffarkapitalistiska besten kommer att fortsätta svepa över jorden och konsumera den tills tillgångarna sinar och tar slut...

Om tillräckligt många konsumenter i västvärlden säger ifrån så har vi alla möjligheter att vara med och forma en bättre och mer rättvis värld för våra barn och barnbarn att förvalta och leva i!



Egoismus, olja, tusch.

Dagens låt: Respect Yourself - The Staple Singers



//Chasid
 

Det digitala mörkrummet del 1

Jag editerade nyligen det här fotot som jag kallar En liten flicka i Waxi, mycket för att jag själv vid en närmare anblick tyckte att det var lite väl överarbetat i photoshop. Nu ligger det nyediterade fotot betydligt närmare orginalet än tidigare förutom att jag har efterbelyst bakgrunden något och gett fotot en svagare brunton än den första varianten. Den andra varianten skulle jag med lätthet kunna göra en likadan kopia på i ett analogt mörkrum, medan jag skulle gå bet på den första varianten.

Vilken variant tycker du är bäst 1 eller 2? Hur mycket efterarbete tycker du att man får göra med ett foto i det digitala mörkrummet?



1) Det gamla "överarbetade" fotot, hårdhetsgrad 3 i photoshop
Vill du se fotot i större format tryck här.



2) Det nya redigerade fotot, hårdhetsgrad 4 i photoshop
Vill du se fotot i större format tryck här.



Det oredigerade och mjuka orginalfotot som jag hade som grund, hårdhetsgrad 0 i photoshop. Negativet är scannat med en Fuji/Lanovia 2750 scanner. En Imacon Flextight scanner hade säkerligen kunnat vaskat fram några fler detaljer i kornstrukturen.

Dagens låt: Rattlesnake Shake - Fleetwood Mac



//Chasid

Kangkang Kang gatufotograf i mästarklass!

De bästa och mest vitala gatufotona som jag har sett på senare tid är tagna av en relativt okänd ung franska gatufotograf som kallar sig Kangkang Kang.

Kangkang använder sig av en billig digital systemkamera och ett rangligt, plastigt zoomobjektiv samt en enklare digitalkompakt, en utrustning som många teknikförståsigpåarna säkert anser vara nästintill oanvändbara till seriös fotografering. Kangkangs foton är fantastiskt bra och håller i mitt tycke helt klart mästarklass inom genren gatufoto detta trots att Kangkang inte har en dyr analog mätsökarkamera eller en digital fullformatare med fasta ljusstarka vidvinkel- eller normalobjektiv till sin hjälp vid sitt fotograferande.

Det är nästan som om jag som har hållit på med gatufoto i 25 år blir lite avundsjuk när jag ser den närhet, spontanitet och den lekfullhet som präglar Kangkang Kangs gatufoton. Men Kangkang bryr sig säkert inte så speciellt mycket om tekniken utan lägger sitt fulla fokus på att fotografera och det förfarandet syns i hans foton! Det enda som jag inte riktigt gillar med Kangkangs foton är att en del av dem är överarbetade i photoshop, jag tror att fotona i sitt orginalutförande är tillräckligt starka för att stå själva utan hjälp på traven, det kanske bara är en smaksak en annan betraktare kanske tycker annorlunda än mig.

Gör ett besök på Kangkang Kangs sida på AltPhotos och njut av underbara gatufoton:
http://www.altphotos.com/Gallery.aspx?&a=MemberGallery&memberid=5541







Gatufoton från i våras, digitalkompakt med sned extern sökare.

Dagens låt: You got to walk that lonesome valley - Mississippi John Hurt



//Chasid

Jag har alldeles för många objektiv...

För ett par år sedan så gjorde jag en rejäl utrensning bland mina fotoprylar. Jag sålde en massa filter, motljusskydd, objektiv, kameror och annat fotorelaterat som bara låg och skräpade i garderoben. Efter den rejäla utrensningen av fotoprylar så hade jag "bara" tre analoga systemkameror, en digital systemkamera, en mätsökarkamera, en handfull filter och andra tillbehör samt tio objektiv kvar. Alla fotoprylarna kunde rymmas i två kameraväskor.

Idag har jag åter för många fotoprylar, det blir lätt så för mig när begagnat priserna på riktigt bra objektiv är så frestande låga som de är, samtidigt som jag av emotionella skäl får allt svårare att avyttra de objektiven som jag bara har liten eller ingen användning för. Jag försöker intala mig själv att jag kan få användning av en del av objektiven vid speciella tillfällen. Men oftast så blir en del av objektiven bara liggande i sina väskor till ingen nytta. Kameraväskor är en annan pryl som jag har för mycket av, just nu har jag fem kameraväskor i varierande storlek och en kameraryggsäck och då har jag ändå gett bort några kameraväskor...

Det skulle vara smidigt om jag kunde leva dogma fullt ut och bara hålla mig till en kamera och ett objektiv. Men precis som när jag målar så vill jag ha tillgång till många olika penslar för att kunna måla med både breda penseldrag som med fina. De flesta fotona som jag tar, tar jag med objektiv från 28-50 mm. Men jag vill ändå ha tillgång till vidare vinklar och telen särskilt när jag reser bort.

Många ger också rådet att man ska hålla sig till ett motivområde för att hålla utrustningen nere i storlek. Men jag vill inte begränsa mig till ett motivområde. Känner jag för att fota natur, arkitektur, gatufoto, reportage osv så gör jag det och då måste jag ha alla de olika gluggarna som jag behöver för de olika motivområden. Men i ärlighetens namn så behöver jag inte sex objektiv mellan 17 och 24 mm och fem objektiv mellan 28 mm och 50 mm, även om objektiven inte har kostat mig så mycket så skulle det räcka med tre... 

Trots mitt stora överskott på objektiv så har detta inte tagit mitt fokus från fotograferandet. Den dagen som utrustningen får allt för mycket uppmärksamhet då är det dags för mig att sälja av utrustningen och hänge mig åt fotografisk minimalism med en liten smidig utrustning. Men jag tror ändå att det är dags för mig att göra en rejäl utrensning i mina kameraväskor och sälja av alla de prylarna som jag knappt använder.



Skogsdans.



Shading on the Wall

Dagens låt: Smokestack Lightning - Howlin' Wolf



//Chasid

Revolution i mörkrummet!

Nu ligger min mörkrumstid ett par år tillbaka i tiden och jag tror inte att jag kommer att sätta min fot i ett mörkrum igen, men man ska aldrig säga aldrig. I det här inlägget tänkte jag berätta om vad det var som revolutionerade mitt arbete i mörkrummet.

Pga mitt intresse för gatufoto så har jag i princip alltid haft extremt svårkopierade och tunna negativ, jag testade igenom de flesta typer av papper bl.a. det utmärkta fotopappret Emak K888 och Fortepapper för att kunna lyfta fram mina foton i mörkrummet men jag blev inte riktigt nöjd med slutresultatet, jag testade olika typer av framkallare och lärde mig avancerad skuggning och efterbelysning för att lyfta fram de svårkopierade negativen, men jag blev aldrig riktigt nöjd. Jag blev övertalad av en skicklig försäljare att köpa ett billigt pröva på paket med Ilford Multigrade och filter från 0-6, men jag hade inte allt för höga förhoppningar om Ilford pappret, det var ju lite väl mycket amatör över det och inget för en mörkrumsräv som mig...

Paketet med Multigrade papperna blev liggande tills jag inte hade något annat fotopapper kvar och jag blev tvungen att använda det då jag inte hade råd att köpa mer. De första kopiorna jag gjorde var jag allt annat än nöjd med och jag var nära att slänga hela kartongen och filtrerna i soptunnan, men jag hejdade mig och började istället att experimentera med att blanda olika hårdhetsgrader på ett och samma papper. När jag framkallat och fixerat mina "experiment" foton så insåg jag att jag träffat rätt, det var den här kombinationen som jag hade letat efter! Möjligheten att blanda olika hårdhetsgrader gjorde att jag kunde få de kopiorna som jag eftersträvade. Ilfords Multigradepapper orsakade en positiv revolution för mig i mörkrummet och möjligheten att blanda olika hårdhetsgrader möjligjorde för mig att kopiera mina gatufototunna negativ och få dem precis som jag ville!

En del påstår att man kan göra allt i Photoshop men det kommer nog att dröja några år eller mer innan jag kan göra lika fina kopior från mina svartvita negativ i Photoshop som jag kunde göra med Ilfords Multigradepapper i det analoga mörkrummet, det är främst den där tredimensionella känslan i bilderna som går att få fram i mörkrummet som saknas i det digitala "mörkrummet". Det är lite som skillnaden mellan High End Class A-C rörförstärkare och High End Class A-C transistorförstärkare de senare levererar ett mer tekniskt perfekt ljud medan rörförstärkarna levererar ett skönt lyssningsvänligt ljud med bra tredimensionell närvarokänsla.









Riga augusti 1996. Fotona har varit utställda i Tyskland och på Fotomässan i Jönköping. Orginalen som är kopierade med en Leitz Focomat V35 på Ilford Multigrade VC Matte och bruntonade med Agfa Viradon hänger just nu i min källartrappa. Det går tyvärr inte att återskapa den tredimensionella känslan som finns i pappersorginalen på bildskärmen. Kamera: Minolta 7000i, Minolta AF 50/1.7 och sist men inte minst den gamla hederliga Tri-X´n. Negativen är scannade med en Imacon filmscanner, för att bevara så mycket som möjligt av kornstrukturen, för filmkorn det är snyggt det!

Dagens låt: Phantasmagoria In Two - Tim Buckley

//Chasid