Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

London en fascinerande blandning av dåtid och nutid

London, en metropol där doften av historia och mångfald hänger i luften, är inte bara en turistmagnet utan även en utmärkt plats för gatufotografering. Bland de välkända turistmålen gömmer sig en mängd platser som bara väntar på att upptäckas.

Förra året begav jag mig till London med familjen och lyckades förena nytta med nöje genom att fånga bilderna som illustrerar denna artikel. Gatufotografi kräver koncentration och närvaro, och att resa med familjen är inte alltid det optimala valet. För att inte låta dem vänta på mig allt för länge anpassade jag mig och fångade många bilder i farten eller passade på under deras shoppingutflykter.

Många gatufotografer väljer att jobba med vidvinkel, men för mig som har bildreportage-tänket djupt rotat i ryggmärgen, har ett 28-200mm-objektiv blivit mitt val. Tamrons 28-200mm f2.8-5.6 är ett objektiv som jag varmt rekommenderar och som ger möjlighet att snabbt växla mellan olika utsnitt för att skapa bredd och variation.

Bland mina Londonbilder kan du stöta på några välkända ansikten. För mig spelar en persons kändisstatus ingen roll; jag fokuserar på att fånga intressanta situationer. Respekt för människors integritet är dock avgörande, och jag undviker att fotografera dem som befinner sig i utsatta situationer. Mina redaktionella reportage om utsatta människor har alltid skapats med största respekt för individen och på deras villkor!

Valet av kamera och objektiv är viktigt, men valet av skor är ännu viktigare. Londons gator kräver ordentligt skodon, och jag kan varmt rekommendera Reebok Ridgerider 6 Gore-Tex, en utmärkt och prisvärd sko för långa promenader på hårda ytor, och de håller fötterna torra om regnet skulle falla.

London är dyrt, mat och resor kostar betydligt mer än i Sverige, men stadens rika utbud av upplevelser gör kostnaderna väl värda resan. Även om det var trevligt att utforska London tillsammans med familjen rekommenderar jag starkt att resa ensam eller med en kompis om du främst är ute efter gatufotografering. I annat fall får du göra som mig och passa på att rasta kameran medan resten av familjen gör något annat.

Bilderna i den här artikeln är bara ett litet urval av de bilderna som jag tog i London med omnejd i april förra året. På resan använde jag mig av en Sony A9+28-200 samt en Ricoh GR III i reserv. Jag har varit ute på mängder av reportageresor runt om i världen och har lärt mig att bara plocka med det mest nödvändiga, oftast inte mer än att allt plus en MacBook Air ryms i handbagaget. En kameraväska kan bli väldigt tung om man ska bära runt på den en hel dag, och då är det bra att ha med sig en slimmad utrustning.

Text och foto: Mikael Good

Narnias världsturné startade i Eldsberga

Den 6 juli inledde metalveteranerna Narnia sin världsturné på Gullbrannafestivalen i Eldsberga, utanför Halmstad.




Som vanligt bjöd bandet på en stark show med kraftfulla låtar. Musikaliskt sett är Narnia ett av de bättre banden i sin genre (power, neoklassisk och progressiv metal) och de har sitt eget unika sound. Den senaste plattan "Ghost Town" har genomgående fått mycket bra recensioner i både svenska och utländska musiktidningar.

Narnia är ett mycket bra liveband, men trots den karismatiske sångaren Christian Liljegrens entusiastiska försök att få igång publiken, stod de mest stilla och lyssnade. Den svenska konsertpubliken är dock erkänt svår att få igång, och denna gången fick de inte konsertlokalen Skeppet i gungning. Men när bandet åker vidare till syd- och centralamerika i höst kommer de att få en mer livaktig publik som säkerligen kommer att sätta konsertlokalen i gungning redan från första tonen.


Turnédatum:
07/06: Eldsberga, SE @ Gullbranna Festival
08/11: Villena, ES @ Leyendas del Rock
Med Rob Rock:
09/16: México City, MX @ HDX Circus Bar
09/17: Guatemala, GT @ Al Carajo
09/19: Bogotá, CO @ Ace of Spades
09/22: Belo Horizonte, BR @ Caverna Pub
09/23: São Paulo, BR @ Legends Music Bar
09/24: Rio de Janeiro, BR @ Agyto
09/26: Curitiba, BR @ Basement Cultural
09/27: Goiânia, BR @ Bolshoi Pub
09/29: Fortaleza, BR @ Hard Noise
09/30: Recife, BR @ Estelita
10/02: Santiago, CL @ Sala Metrónomo
10/03: Buenos Aires, AR @ Uniclub
10/27: Oslo, NO @ Nordic Fest





Text och foto: Mikael Good

När den mentala orken tryter

Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka för att låta livet hinna ifatt, och för att ladda upp batterierna. De senaste två åren har varit turbulenta och jag känner att jag inte riktigt har hunnit med i svängarna.



Därför har jag valt att tona ned på artiklar, reportage och bloggande. Jag har fortsatt jobba på ett par projekt som inte har någon direkt deadline, de kommer att publiceras i en eller annan form framgent. Tanken är att jag ska växla upp igen när orken är tillbaka. Men just nu mår jag bäst av att inte ha en massa skan och måsten som snärjer mitt sinne.



Jag drabbades av en utmattningsdepression hösten 2016 och den vägen vill jag inte vandra igen. Men efter att jag kom ur den har jag blivit bättre på att säga nej, inte jobba för mycket, och lyssna på min mentala hälsa. Den här gången kände jag igen symptomen i tid och kunde göra en mjuk inbromsning. Tack och lov klarar jag av mitt jobb, men har tyvärr inte ork att göra så mycket kreativt på min fritid.



Jag saknar min kreativa superkraft som försvann i samband med utmattningsdepressionen. Tidigare kunde jag jobba med flera saker samtidigt, nu måste jag koncentrera mig på ett arbete i taget. Även om jag är optimist så kommer jag nog aldrig att få tillbaka den superkraften…



Bilderna i artikeln har jag tagit vid olika tillfällen under året. Personerna på bilderna har inget med innehållet i artikeln att göra. Tanken var att jag skulle skrivit lite mer om dem under våren och sommaren men det spar jag på tills jag har fått tillbaka krafterna. Vila ser olika ut för olika människor, jag tycker om att gå på konserter, resa och röra mig bland mycket folk.




Text och foto: Mikael Good

När det slutade regna i London

Efter en månads mer eller mindre ymnigt regnande längtade Londonborna efter uppehåll. Som tur var passade ett högtryck från sydväst att svepa in över de brittiska öarna de första dagarna i april, regnet gav med sig och förbyttes först i mulet väder och sedan i sol.



Det är inte bara regnet som plågat våra brittiska grannar. El- och matpriser har rakat i höjden de senaste åren, detta tillsammans med oro i världen och nationell politisk turbulens har skapat en skakig ekonomisk situation inte bara för de mest utsatta grupperna men även för medelklassen som klarat sig ganska väl vid tidigare kriser.



De områdena som min familj och jag rörde mig i centrala London och den välmående förorten St Albans där vi bodde var inte direkt präglade av krisen. Där är det främst människor inom olika serviceyrken som har det tufft med ekonomin, men de flesta av dem bor inte där de jobbar, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att ett relativt enkelt parhus på 80 kvm i St Albans kostar motsvarande sju miljoner kronor, har du en lön på 10-15 tusen pund per år förblir det en ouppnåelig dröm.



I rena medelklassområden och utsatta förortsområden är den ekonomiska krisen mer påtaglig. Där kämpar människorna för att få pengarna att räcka och många behöver en extra matkasse eller flera från hjälporganisationer för att kunna klara sig. Även som turist kändes de höga priserna av. Hotellpriserna är ungefär som i Sverige. Men det är minst dubbelt så dyrt att äta på restaurang, och transporterna är betydligt dyrare även med familjerabatt.



Att flyga till London har blivit mycket dyrare efter pandemin. Men det går att spara en slant på att ta tåget till London. Det är relativt billigt men det tar nästan ett dygn att åka så det gäller att ha gott om tid. Tar man tåget anländer man till St Pancras station mitt i London och därifrån är det lätt att ta sig dit man vill i London eller resten av Storbritannien.



Jag trodde att London skulle präglas av rojalistisk yra med tanke på att Kung Charles ska krönas till kung i Westminister Abbey den 6 maj. Men den rojalistiska yran lyste med sin frånvaro, och det fanns inte ett endaste litet tecken att finna på den förestående kröningen, inte ens på Buckingham Palace...



Även om jag primärt inte var i London för att fotografera utan för att umgås med familjen och titta på sevärdheter blev de ändå en hel del bilder särkilt när resten av gänget shoppade. Egentligen får man inte fotografera i tunnelbanan, men det visste jag inte om, jag tog inte några fler bilder efter att jag fått en vänlig tillsägelse av både en polis och en vakt, men å andra sidan had jeg redan tagit de bilderna som jag behövde! 







Text och foto: Mikael Good