I väntan på det sista ordet

Det ligger ett dussin texter framför mig ord som ännu inte fått sin slutgiltiga form. Trots att de flesta är i princip färdiga, vägrar jag släppa dem. De ligger där som väntande gäster, redo att möta världen, men jag dröjer vid dörren och undrar om jag verkligen ska låta dem gå.

Det är inte så att jag saknar disciplin. Jag är van vid deadlines som klipper sönder mina dagar i små bitar, men ändå dessa texter, dessa nästan-färdiga tankar, kräver något mer. Något sista andetag av liv innan de är redo att lämna mig. Är det tvekan? Är det fåfänga? Eller är det bara så att jag blivit förälskad i det tillstånd som uppstår innan ett verk lämnar sin skapare? Den sköra balansen mellan vad som är och vad som kunde bli.

Jag har lärt mig att tid ibland är den bästa redaktören. Att en text som känns färdig idag kan bli något helt annat om jag lämnar den ensam en månad eller två. Men jag har också lärt mig att tid kan vara en fiende. För om jag väntar för länge riskerar orden att dö att förvandlas till något torrt och irrelevant. Så här sitter jag nu, med texter som är som gamla vänskaper: de behöver lite omsorg, lite ny luft, kanske en smula mod, för att bli vad de var menade att bli.

Det lustiga är att jag just nu älskar att skriva mer än jag gjort på åratal. Orden känns mjuka, formbara, som lera under mina händer. Och ändå brottas jag med att avsluta. Det är som om mina texter blivit ett slags fristad för mig, en plats där världen stannar och jag får tänka ostört. Kanske är det därför jag inte släpper dem – för när de väl är ute i världen, är de inte längre bara mina. De tillhör alla som läser dem, alla som tolkar dem på sitt sätt. Och det kräver mod att låta sig själv bli tolkad.

Under många år skrev jag som kommunikatör och journalist, och där fanns det inget utrymme för tvekan eller personlig röst. Orden skulle vara skarpa, raka och helst opersonliga. Jag minns hur mitt språk sakta slätades ut, som en sten som nöts mot vågor. Det var inte dåligt bara förutsägbart. Men nu, när jag återfunnit mitt eget språk, är det som att öppna en gammal låda med brev jag glömt att jag skrivit. Det är nytt, rått, och ibland oväntat. Och kanske är det därför jag tvekar: för att varje gång jag skriver nu, känns det som om jag lägger ut en liten bit av mig själv, oskyddad, i världen.

Så jag sitter här, bland texterna, som en samlare av halvfärdiga tankar. Jag vet att jag måste släppa dem snart, för texterna är som fåglar de är inte menade att hållas instängda. Men kanske kan jag hålla dem lite till, bara en stund, som man håller kvar sommaren i minnet när hösten redan står vid dörren. För det är i den här väntan, i det här rummet mellan nästan och färdigt, som jag känner mig mest levande. Och kanske, bara kanske, är det också där som orden hittar sitt sanna värde.

Text och foto: Mikael Good