Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

2020-10-15 13:18   syntax

Bra redogörelse för skogsbröderna i de baltiska staterna. De flesta har ju inte en aning om detta – men för mig tangerar det min familjehistoria.

Min far Lothar Hennig var Tysklands yngsta marinbyggnadsråd på sin tid (och är det i princip fortfarande, då det är en hedertitel). Han var konteramiral, ställföreträdande militärattaché i Moskva under den tysk-ryska paktens dagar. Vid slutet av kriget var han chef för militärvarvet i Libau – där han personligen kapitulerade till den anryckande sovjetiska armégeneralen.
Fångenskap i Sovjetunionen alltså – och som höjdare fick han utstå mycket svåra förhör. Det var hårda dagar – NKVD var inga dunungar. Lyckades dock tillsammans med några kamrater med en spektakulär flykt.
Åter strax infångad planterade han bluffen att han var en vanlig menig soldat. Kom nu till ett fångläger nära den Lettiska gränsen där han ånyo rymde tillsammans med en grupp kamrater. Man tog sig över gränsen till Lettland och levde i bunkrar i skogarna tillsammans med skogsbröderna, av vilka man fick all tänkbar hjälp. Skogsbröderna såg tyskarna som vapenbröder.
Ånyo infångad kom han till ett fängelse i Lettland, och blev frisläppt redan 1947.
Farsgubben talade ofta i mycket varma ordalag om skogsbröderna.

Besvara

Svar från Chasid 2020-10-15 19:49

Tack för din kommentar Peter! Din far verkar ha varit med om en omtumlande resa i en omvälvande tid. En anledning till att vi kanske inte har hört så mycket om skogsbröderna kan ha att göra med att Sverige var mer insyltade i det västliga spionaget än vad neutraliteten tillät, och då var det bäst att lägga locket på. I den här artikeln från Borås Tidning kan man läsa mer om den svenska spionageoperationen i Baltikum i nära samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten MI6: https://www.bt.se/kultur/skogsbroder-nar-kalla-kriget-kom-till-boras
/Mikael

Svara

syntax 2020-10-15 22:41

Mycket intressant Mikael. Tack för den artikeln.

Svara

2020-10-15 15:03   Nils Bergqvist

Intressant historia om dessa Skogsbröder som man inte har så mycket kunskap om. Men det finns en annan sida också som dök upp när jag googlade. Inte så trevlig den heller som det verkar.
https://universitetslararen.se/2016/06/07/litauisk-historiker-kritiserad-av-staten-for-publicering/

Besvara

syntax 2020-10-15 16:43

Inbördeskrigsliknande förhållande är alltid otrevliga och blodiga förhållanden. Självklart avrättade man kollaboratörer. Dessa var spioner och angivare för Sovjetmakten, och dom hotade skogsbrödernas hela existens. De var medlöpare till ockupanten som omöjliggjorde att man någon gång skulle nå sitt mål; ett självständigt land.
Tyvärr lyckades man inte i sin långvariga kamp. Det blev yttre förhållanden som gjorde att de baltiska staterna kunde frigöra sig.
Finland värjde sig kraftfullt militärt i två krig mot sovjetunionen – till och med Stalin sägs ha varit imponerad. Därför förblev man självständiga, och undgick baltstaternas bittra öde.

Svara

Svar från Chasid 2020-10-15 19:55

Tack för din kommentar Nils! Det är en historia som det totalt sett har talats ganska så tyst om, men de sensate åren har det skrivit en del artiklar om dem. För min egen del fick jag upp ögonen för rörelsen när jag gjorde research inför en reportageresa till Lettland.
/Mikael

Svara