Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

75 år sedan nazityskland kapitulerade

Idag firar vi att det är 75 år sedan freden kom till Europa. Men fredsyran blev kortvarig, kriget bytte skepnad, blev kallt, och en järnridå sänktes över de östra delarna av Europa och skiljde dem från de västra. Stöveltrampet ekade åter i öst, och mäktiga arméer ställde sig på var sin sida av gränsen. Kärnvapenhotet var överhängande. 

Det kalla kriget fortsatte fram till Berlinmurens fall den 9 november 1989, då kom öppningen i järnridån som släppte in frihetens värme till de plågade och frusna människorna i öst. Öppningen ledde till att den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen bröts sönder inifrån och föll den 25 december 1991. Då kom freden på riktigt till Europa. På sätt och vis skulle man nog kunna säga att även det andra världskriget tog slut den dagen.

Text och foto: Mikael Good

I Oljeberget finns den heliga graal

Oljeberget i Jönköping är något av en helig graal för Urban Explorers runt om i landet och det är många som drömmer om att ta sig in i berget för att utforska det. Frågan är om det fortfarande finns en väg in i berget?



Under slutet av 80- och början av 90-talet höll jag på med det som långt senare skulle börja kallas för Urban Exploration (UE). Jag tog mig obemärkt in på en hel del spännande platser, en del av dem är borta sedan länge och andra är plomberade och stängda. Jag var framförallt bra på att hitta dolda ingångar och öppningar och tog mig in utan att göra åverkan eller bli upptäckt. Nu har jag återupptagit mitt intresse för UE. Under ett par månader har jag rekat många av de bunkrar och bergrum som finns runt om i Huskvarna och Jönköping.



Jag bryter inte plomberingar eller sågar upp lås för att ta mig in i något objekt. För mig är det lika spännande att reka och hitta de dolda ingångar som att ta mig in. Men om det mot förmodan skulle hända att en dörr står öppen kanske det skulle hända att jag slank in och tittade mig omkring! Ett bergrum som jag ångrar att jag inte besökte och fotograferade medan det i princip bara var att promenera rakt in är Oljeberget i Jönköping. Bekanta som var där sommaren 2006 har vittnat om enorma utrymmen djupt inne i berget som ligger vid stadsdelen Gräshagen i Jönköping. Men de vågade inte gå så långt in i berget på grund av den unkna bergrumsluften och den skarpa doften av bränsle.



1952 började bygget av en stor oljedepå inne i berget på Gräshagen i Jönköping utmed järnvägen till Ulricehamn. Anläggningen var klar 1960 och den användes för beredskapslagring av diesel, flygbränsle, lösningsmedel och bensin som förvarades i 22 lagringscisterner av plåt som stod uppställda inne i berget. Jönköpingsborna döpte oljedepån till Oljeberget, med tanke på stadens inofficiella namn Smålands Jerusalem var namnet givet. Transporterna till anläggningen skedde till en början med tåg. Ulricehamnsbanan lades ned 1960 och det mesta av rälsen mellan Ulricehamn och Gräshagen togs bort efter 1969. Men en liten bit mellan Oljedepån och Jönköping behölls så att levereanserna kunde ombesröjas. Det sista tåget till Oljeberget gick 1985 och rälsen revs upp 1987. Efter det skedde transporterna till och från berget med lastbil från ingången en våning ned i berget.



Efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut förlorade beredskapslagren sina syften, men verksamheten i Oljeberget fortgick ändå fram till 1997. Efter det har berget sanerats. Hösten 2006 var saneringen klar och i december samma år plomberades de över eingångarna samt den nedre ingången till Oljeberget. Ingångarna hamnade bakom ett 50 cm tjockt lager av armerad betong och ett rejält lager med jord. Men det fanns fortfarande några dolda vägar in i berget som försågs med kraftiga galler efter att det varit en del spring från nyfikna ungdomar.



Oljeberget är som sagt en helig graal för Urban Explorers och många drömmer om att ta sig in i berget och utforska det. En del har försökt gräva sig in med spade! Men om man vill gräva sig in behövs grävskopa och avancerad utrustning för betonghåltagning och det är svårt att arbeta tyst och obemärkt med sådan utrustning. Det finns ett par ventilationsschakt för att vädra ut berget, men de är larmade och försedda med taggtråd och galler, de är även för smala för att någon normalstor människa ska kunna ta sig ned i dem. Enligt personer som jobbat i oljedepån kan det finnas en dold serviceingång. Ingången finns kvar för att kommunen ska kunna göra mätningar och ta prover inne i bergrummet ifall det skulle behövs.

Det går säkerligen att bryta sig in i berget. Men det är olagligt och kan leda till böter och fängelse. Även om det skulle finnas en lättforcerad väg in i berget och att det säkerligen skulle vara en grandios upplevelse att gå runt i de stora salarna inne i berget är det riskfyllt att ta sig in utan ordentlig skyddsutrustning såsom hjälm, andningsutrustning och gasmätare. Taket har inte bergskrotats sedan början av 2000-talet och risken för ras är stor. Anläggningen har sanerats och luftats ur men det kan ändå finnas en liten risk för att hamna i en koldioxidfickoa. Har man riktig otur kan man få syrebrist och bli medvetslös. Är man då djupt inne i ett förseglat bergrum ligger man riktigt risigt till.



Fler utvändiga bilder från Oljeberget hittar du här: https://flic.kr/s/aHskX4J4qK



Efter att jag publicerat artikeln fick jag ett PM och en länk på hur det ser ut inne i Oljeberget. Bilderna togs efter plomberingen i augusti 2009 då det fortfarande fanns en krypväg in. Att bilderna verkligen togs då och inte tidigare kan man se i EXIF-informationen. Klicka på länken för att ta del av bilderna: http://lagochlangsam.se/Anlaggning-3791

Text och foto: Mikael Good

     

Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.

På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good

Julreportaget - Anna har varit i helvetet och vänt

Kylan har lamslagit Lettland och små rökstrimmor stiger upp från husen vi möter utmed vägen. Här och där kan vi se hur en gardin dras åt sidan och hur ett par spanande ögon följer vår bil med blicken. Molnen blir bara mörkare och mörkare trots solens envisa kamp och de förebådar snö framåt eftermiddagen. Min tolk Liana och jag är på väg hem till en lettisk gumma som varit i helvetet och vänt.



Efter ett par timmar på skumpiga och isiga vägar kommer vi fram till ett litet knuttimrat hus med utedass och brunn på gården. Vi hoppar ur bilen och knackar på dörren till huset. Dörren öppnas av en glad lettisk gumma med pliriga ögon. Kvinnan presenterar sig som Anna och hon är 86 år. Anna bjuder in oss i sitt kök där vi sätter oss ned vid middagsbordet och lyssnar på hennes livsberättelse. Som ung jobbade Anna på ett gods i utkanten av Taurupe. Hon jobbade som mjölkerska och med att producera de goda gräddostarna som godset var vida känd för. Den 17 juni 1940 ockuperade Sovjetunionen Lettland. Folket på godset märkte inte så mycket av vare sig ockupationen, eller kriget mellan de forna bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetunionen som bröt ut ett drygt år senare. Inte ens de mörkaste molnen på himlen tycktes kunna störa tillvaron i den lilla idylliska byn och livet på godset gick sin gilla gång trots ofärdstiderna.

I slutet av januari 1944 bröt de sovjetiska styrkorna belägringen av Leningrad och de tyska styrkorna pressades allt närmare den lettiska gränsen. En tidig morgon i juli 1944 bört några tyska stridsvagnar idyllen när de rasslade fram genom potatisodlingarna som omgav godset. De svängde in på gårdsplan och en grupp svartklädda, skäggiga och smutsiga tyskar hoppade ur sina vagnar och tilltvingade sig maten på godset under vapenhot innan de retirerade iväg på byvägen i riktning mot Riga. Sovjetiska soldater dök upp ett par dagar senare.
- Vi hade hört många skräckhistorier om vad sovjeterna gjorde, men de behandlade oss väl och var tacksamma för att vi visade dem vilken väg som tyskarna hade tagit, säger Anna.



Sommaren 1947 drygt två år efter krigsslutet kom sovjeterna tillbaka till godset, denna gången var det inte leende segervissa soldater som dök upp utan män från KGB med bister uppsyn. Folket på godset samlades ihop och en lettisktalande KGB-officer stövlade fram och ställde sig bredbent på gårdsplanen och läste upp en arresteringsorder som gällde både gårdsfolk samt godsägaren och hans familj.
- Under det stora fosterländska kriget samarbetade ni med de tyska fascisternas styrkor och försåg dem med mat och därför ska ni nu arresteras och ställas till svars för ert grova krigsbrott mot Sovjetunionen.
Han uttalade ett snabbt kommando på ryska och alla på godset fängslades. Under den kommande rättegången dömdes alla vuxna på godset till döden för sitt brott mot Sovjetunionen, straffen mildrades efter att domen fallit till långa straff i arbetslägren Gulag. Barnen och ungdomarna skickade till uppfostringsanstalt för att fostras till goda medborgare och godset konfiskerades av den sovjetiska staten.



Maten i Gulag var ensidig och näringsfattig och det hårda arbetet gjorde att Anna magrade betänkligt och av den frodiga pigan med långa blonda flätor och rosiga kinder var det snart bara skinn och ben kvar.
- Jag vill inte berätta mer om min tid i Gulag säger Anna, jag såg allt för mycket hemskheter där, man skulle kunna säga att jag har varit i helvetet och vänt. Hennes ögon fylls av tårar, men så skiner hon åter upp och klappar sig på magen och säger.
- Jag vägde drygt 80 kg när jag kom till Gulag och 35 när jag lämnade lägret 10 år senare. Det kallar jag för bantningskur, men efter ett år i frihet vägde jag 80 kg igen säger hon och skrattar högt, glad i mat har jag alltid varit.



När Anna kom tillbaka till Lettland 1957 fick hon jobb på kolchosen i Taurupe. Hon jobbade där fram till sin pensionering. När Lettland åter blev fritt efter 47 års sovjetisk ockupation fick hon överta en liten stuga, där hon nu bor tillsammans med sin hund Zēns. Även om Anna bara har en liten mager pension och får vända på slantarna för att få det att gå ihop så klagar hon inte, hon är van vid betydligt tuffare tider, därför klagar hon inte trots att hon har det kämpigt med att få in veden och bära in vatten från brunnen.
 Anna berättar att en grupp äldre damer från området brukar träffas i kommunhuset i Taurupe. De äter en bit mat, tittar på en romantisk film från Ryssland och pratar om sina minnen från Gulag. På så vis bär de varandras bördor, samtalen fungerar som god terapi när alla de fruktansvärda minnena från förr knackar på dörren. 

När jag frågar Anna om hon har familj svarar hon snabbt med glimten i ögat:
– Jag har aldrig varit gift men friarna har alltid stått på rad. När vi hade dans nere på arbetarnas hus i Taurupe blev jag alltid uppbjuden först. Om du öppnar ytterdörren kanske det står en friare eller två med choklad och blommor och väntar på att jag ska släppa in dem!
– Om en vecka är det julafton och jag ska fira den tillsammans med en stilig yngling på 82 år om han inte hinner dö innan dess! Det är inte något krut i karlarna längre. De flesta av mina friare har trillat av pinn och dött. Det är snart bara jag och min lilla Zēns som är kvar, säger Anna och stryker ömt sin hund över huvudet.

Min tolk Liana och jag tar farväl av Anna och Zēns och vi sätter vi oss i bilen som ska föra oss tillbaka till Riga på skumpiga vägar. Vi hinner knappt komma till rätta i bilen innan rejäla snöflingor börjar falla från himlen och ett rejält snöoväder omfamnar oss, ett oväder som gör att resan tillbaka till Riga tar en timma längre än beräknat. 

Text och foto: Mikael Good