Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

75 år sedan nazityskland kapitulerade

Idag firar vi att det är 75 år sedan freden kom till Europa. Men fredsyran blev kortvarig, kriget bytte skepnad, blev kallt, och en järnridå sänktes över de östra delarna av Europa och skiljde dem från de västra. Stöveltrampet ekade åter i öst, och mäktiga arméer ställde sig på var sin sida av gränsen. Kärnvapenhotet var överhängande. 

Det kalla kriget fortsatte fram till Berlinmurens fall den 9 november 1989, då kom öppningen i järnridån som släppte in frihetens värme till de plågade och frusna människorna i öst. Öppningen ledde till att den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen bröts sönder inifrån och föll den 25 december 1991. Då kom freden på riktigt till Europa. På sätt och vis skulle man nog kunna säga att även det andra världskriget tog slut den dagen.

Text och foto: Mikael Good

Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.

På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good

Månadens arbetare

"- När Lettland blev fritt tänkte jag riva sönder diplomen och slänga alla de utmärkelserna som jag hade fått för gott arbete när jag arbetade på den stora kolschosen under sovjettiden. Men jag ångrade mig. Jag hade ju faktiskt förtjänat dem".

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.