Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.

Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Att odla, är det konst? ”A Farmers Effort”

Likt Berlins riksdagshus, en gång, är träden insvepta i textil, men bara delvis för att vara korrekt. Blev odlarens vedermödor till konst? Dennes hustru blev dock synnerligen oroad när det blev ett fotostopp intill vägen, men hon insåg att det faktiskt mer liknade en konstinstallation än en förflugen fiberduk. Odling är i alla fall kultur och den korta resan blev en kul tur.

Nog för att vinddrivna trasor, plastpåsar mest, brukar sitta i vresrosbuskagen efter stormarna nere vid havet, men det här är i en helt annan skala. (”Brukar” är kanske att ta i, men det brukar irritera när man får syn på fenomenet). Det fanns något olycksbådande över synen En upplevelse så god som någon.

Kanske är den här typen av företeelse gångbar i tiden: Utomhusutställningar, lätt att hålla avstånd och uppstår som en sorts vinddrivna mobila utställningar. Såg nu att Wanås Konst i Skåne har ett nytt konstverk: ”A Laundry Fields” som mycket påminner om trasor i träden. Kanske skulle detta ha hetat:”A Farmers Effort”.

I skrivandets stund är det som odlats upplockat liksom trasorna i träden.

/MA

Skam den som ger sig och gardenscape

Vi försökte besöka Norrvikens trädgårdar härom söndagen, men vi avstod. I torsdags gjordes ett nytt försök. Ett ärende till Halmstad gjorde att halva resan var gjord så bågen spändes. Två minuter över tio var vi där. Tunt med besökare och få bilar på parkeringen. (De öppnade tio). 

N som i Nobelstiftelsen? Nej som i Norrvikens trädgårdar.

Så vi gick in trots den dåliga pensionärsrabatten på 10 säger 10%! Hade kameran med, förstås. Så det blev bilder utan någon annan ambition än att avbilda. Alltså inga försök att skildra socioekonomiska orättvisor, kriminalitet, våldsamma konflikter, alternativt mänskligt lidande. Bilderna är i färg.  Gardenscape, snudd på idyll.

Vissa uppenbarelser blir aldrig omoderna.

Luffarschack i det gröna?

Avbrutet parti!

När vi var, som vi tyckte klara, kom anstormningen av besökare. Folk går inte på ett led utan kommer i breda grupper. Frugan gick ut på gräsmattan på ena sidan av entrégången för slippa plöja genom sällskapen och fick en gliring av mötande sällskap. Skitstövlar finns, även i lågskor och ung kropp.

/MA

Fallköping schôlô

På väg upp till Skaraborg, Sveriges vagga, gjorde vi ett lunchstopp i Falköping. Dialektalt uttalas det ”Fallköping” med betoning på första stavelsen. Har haft den här stan som grannstad i ungdomen, men aldrig riktigt kommit underfund med den. På den tiden man dansade var Falköping en "svår" stad; traktens flickor dansade inte med utsocknes. Var vikarie i en femteklass på Mössebergsskolan en månad på 70-talet. En positiv upplevelse. Det var nära att jag blev mellanstadielärare. Minns att livremmen plötsligt gick av och singlade i golvet när jag stod framför tavlan. Mycket genant. Byxorna hängde kvar på rätt nivå som tur var. Inte en kommentar kom från klassen när jag böjde mig ner för ta upp livremmen från golvet och låta den ”rinna” ner i portföljen. Det var väluppfostrade elever.

Det blev som sagt ett stopp och det på Ranten. Gatan som går genom stan från torget och till järnvägsstationen. Vi dristade oss till ett inköp av pizza.

På hörnan mittemot pizzerian fanns en antikaffär. Stora (lanternor) strålkastare för scenljus och troligen också användbara i en fotostudio, alternativt till luftvärnet, fanns skyltat. Riktiga pjäser. Man kunde förr också. Porten till vänster öppnades helt plötsligt och ut kom en katt med en eftersläntrande kvinna med cigarett i mungipan.  "The decisive moment" som sannolikt en namnkunnig fransman skulle tyckt. Om han tyckte på engelska. Vilket han sannolikt inte gjorde. Hade inte kameran riktad mot den porten... 

Förtäring i Mössebergsparken bland rödkämpar och tusenskönor. Vidablick, utsiktstornet på berget, står kvar och orkar man inte gå upp i tornet, (om det är öppet numera), så ger en lunch på Bredablick väl så fantastiskt utsikt mot Ålleberg. 

Budskapet om sommar hade kommit lite i skymundan men var ärligt menat när det skrevs kan man anta. I år verkar det dock ha bleknat.

Offer för det inre trycket

Här small det! ”En så’n j***a smäll”, som Dynamitharry skulle uttryckt det.

Nu blev det inte så bokstavligt i söndags. Norrvikens trädgårdar har lockat under våren och nu tyckte vi att det var dags. Utomhus och inte så mycket folk, kanske. Låg smittorisk? Nåväl. Bilköer genom Båstad. Parkeringen för tennisstadion var däremot ganska tom, men fullt på parkeringen för Norrvikens trädgårdar och kö vid entrén. Tveksamma avstånd och stora sällskap. Dessutom bara 10% i pensionärsrabatt! Så vi avstod. Vid Hovs hallar var det likadant. Parkeringen full liksom restaurangen. (Kollade inte om gästerna var fulla). Kommer det en rekyl på det här?

Vi tog av mot Vråen och Ingelstorps strand istället. I den lilla hamnen, Norrebro hamn, har det under 1800-talet varit ett varv för skonerter på upp till 200 ton. Det kan man inte tro nu med alla småbåtar i hamnen. Rester av pålarbeten och stapelbäddar kan ses vid lågvatten och klar sikt, men nu blåste det mest.

Ringön, ön med stora stålöglor i berget på ett grund en bit ut kunde inte heller ses. Ringön användes för att med hjälp av rep genom öglorna dra båtarna av stapelbädden. 

Glest med folk så fika intogs utanför Ljugarboden. I Ljugarboden var det förberett för födelsedagskalas.

På hemresan kom tanken att bada på Skummeslövsstrand. Egendomligt det här med att ta bilen ut på stranden. Stranden är lång och bred. Sveriges längsta skall det vara. Så det finns kanske en viss anledning. Någon tyckte att det borde förbjudas och anmälde sig själv för brott mot terrängkörningslagen för att få det prövat juridiskt. Han blev frikänd.

PS Det är populärt att hyra kanin i våra trakter. Har en under friggeboden. Den går att hyra, kaninen alltså. Men den som hyr får själv sköta om den. Själv är jag skeptisk. Trodde att ”bunnies” inte var ”pk” längre. DS