Himmel och träd

Himmel och hav brukar ju vara en allitteration som används då och då för bilder utöver havet. Att hitta något liknande med himmel och träd är inte lätt: trimmel och träd eller himmel och häd. Det blir språkligt nonsens och himmel och helvete är inte aktuellt här, snarare tvärtom. Icke förty så kan man kombinera träd och himmel i samma bild.

I gränsen där sjöbrisen klingar av blir molnformationerna stundtals mäktiga och ger en känsla av tropiskt klimat. 

En trädbild från Mön

 liksom denna. I det här jordbrukslandskapet blir träden ofta solitärer som fångar blicken. Det finns också ett symbolvärde som nog omedvetet noteras.

Norra Falster, spannmålsgård. 

/MA

Nedslag i Danmark och Vålse vig.

En återkommande källa till upptäckarglädje är att göra ett nedslag i Danmark och då företrädesvis på Själland.  Det ligger närmast. Mitt i "ingenstans" brukar vara målet. Oftast med en snegling på vilka geocacher (geocaching är en orientering med hjälp av GPS) som finns men helst på något obekant ställe. Det blir därmed sällan typiska turistfällor utan snarare väldigt lokala fenomen. Det är ett sätt att "komma under ytan" inte att smälta in men att komma vardagsnära. I år föll blickarna på kusten söder om Köge men framförallt på norra Falster. Möns klint är ett känt turistmål mål men det finns också kritklippor längs Själlands ostkust: Stevns klint. Visserligen inte så mäktiga och till viss del också en turistfälla men ändock. Någon del av den här klinten var också en strategisk punkt i kalla krigets skugga. För en urbergsbo från Sverige är det en helt annorlunda naturtyp. 

De mörka stråken av flinta ger en bild av hur jordskorpan eller den dåvarande havsbotten rört sig. Det var bara några veckor sedan som det var en svag jordbävning i Kattegatt. Kattegatts botten rörde sig! Tror det var 2,3 på Richterskalan, knappt kännbar. 

Det är i de här lagren som man kan sluta sig till det stora meteorit- eller asteroidnedslaget som avslutade dinosaurie-eran för gott. Någonstans i den övre tredje-delen skall det lagret synas. Undrar om man kommer att se något motsvarande i dagens havsbottnar efter någon eon? Den allmänna åsikten bland biologer är ju att vi håller på med en massutrotning.

Bottnarna och vattnen runt omkring liksom torra land har en stor artrikedom. 

Den ståtliga bron över till Falster med den gamla bron, från slutet av 30-talet, i bakgrunden. Den gamla bron är smal och jag har minnen från en resa över bron med en SAAB 96 i hällregn på 60-talet. Kommer ihåg det fortfarande, en fantastisk bro att färdas över då.

Den låglänta kusten har lett till att vallar byggts för hålla havet stången här och var. I Vålse vig på norra Falster stängde man ute havet. På artonhundratalets mitt stängdes den grunda viken av och torrlades så småningom. Åkermark fanns det behov av överallt för att möta Europas växande befolkning inte bara i Sverige. 

Den här kyrkan, Kippinge kyrka, var vallfartskyrka under medeltiden för att den hade några droppar av Kristi blod. Kyrkan låg före indämningen intill stranden. Nu ligger den flera kilometer upp på land. 

Målningar från 1300-talet.

Tyst, nästan ödsligt ligger fälten med spannmål mellan byarna. Lugnet avbryts bara av intensivt skördearbete. 

Sent in på sensommarkvällen håller man på.

Vålse en by på kanske 200 invånare hade ett B&B i närheten av indämningen som vi skulle övernatta på. Detta var nedslaget i "ingenstans". Men ingenstans visade sig som så ofta vara någonstans vid närmare påseende. Inte bara en kamp om odlingsmark och att bärga skörden utan också en annan sorts kamp: Karl X Gustav låg här i Vålse vintern 1658 med en här på 7000 man! 

Det går nog att lägga en vall till en bit ut i viken....

Man kan kanske läsa på innan man åker iväg men det är mycket mer spännande att göra sådana här upptäckter på plats genom att bekanta sig med orten. Det där med aha-upplevelser är speciellt.

/MA 

Landskap, vetskap, släktskap, boskap och baldersbrå

Gjorde ett avrundat slut på verksamheten inför långledigheten och gick ut till bilen. Vi kryssade genom landskapet på väg hemåt delvis lite planlöst när vi avvek från den inslagna geocachingturen och genade ner mot Ätradalen. Sydvästra Älvsborg och nordöstra Falkenbergs kommun är något av en geografisk bakficka, i alla fall för mig, regnrikt, skogrikt men inte folkrikt. För några århundraden sedan var det gränsbygder med allt vad det innebär av kommers, politiskt rävspel och militärstrategiska punkter. Ätran med biflöden var bra transportleder i båda riktningarna.    

Så passerar vi förbi en kyrkby och omedelbart såg jag att det är något bekant över vyn. 

Jag insåg snabbt att här var jag i slutet på 50-talet och hälsade på släktingar. Det saknades dock något för den fullständiga orienteringen: Den stora skolbyggnaden av trä var riven blev jag upplyst om av en dam som bedrev kombinerat kafé och smyckesförsäljning. Smyckena var ringar gjorda av gamla kaffeskedar i nysilver. Lite annorlunda återvinning än vad man är van vid.

Släktingarna då, de som var föremål för besöket i slutet på 50-talet? Ja de hade förstås gått ur tiden. 

 Det lite överraskande nostalgianfallet byttes raskt till ett humoristiskt inslag. Blängande boskap med nästintill identiska teckningar i pälsen betade i duggregnet på markerna intill ån. Klonade?

Längre ner utefter Ätran ner mot kustlandet byts det extensiva jordbruket på steniga marker ut mot intensivt jordbruk och sjöbrisen flyttar regnet 15 km in mot land.

Inte mycket boskap där inte men desto mer brödsäd på åkrarna.

Baldersbrå är ett gissel till ogräs och har blivit de övergivna åkrarnas herre men som enskilda plantor har de en plats. Uppkäftigheten går inte att ta miste på.

/MA

...och allt är bara en slump med en gigantisk vätebomb i bakgrunden..

Jag hade tillfället att flanera omkring i det gröna i det varma vädret nu i veckan eller rättare sagt, jag har tagit mig den tiden de senaste två dagarna. Ett besök i fågelmarkerna i södra Hornborga och en långsam transport längs Billingens västra sida med 80 % procent av träden i blom!

Vägen ut till Almeö har utsikt mot Ytterberg och gården Stommen. Almeö är en halvö som sticker ut i sjöns södra del liksom även Ytterberg. Innan restaureringen av Hornborgasjön kunde man ha en kanot där. Att paddla i kanalerna omgiven av en tätt vass var en säregen upplevelse.  

Järnbron som den kallas är en bra utsiktsplats om man inte vill ta sig ut ända till Almeö. Det gick faktisk ångbåtstrafik i Hornborgasjön en gång i tiden. Sjön var grund redan då så båten kunde inte lägga till mot torr mark vid Almeö utan så kallade konkare fick bära folk sista biten från båten till torr mark. En nästan otänkbar tanke att de har funnits ångbåtstrafik i sjön men det var ett småskaligare samhälle med ett småskaligt behov av infrastruktur. På östra sidan om sjön fanns en smalspårig järnvägslinje med Varnhem som en stor järnvägsknut.

Stigen ut till Almeö följer den gamla åfåran. Grågäss med gässlingar håller till på starrmaderna och gräsytorna så det är inte störningsfritt även om det är tillåtet.

 Även med ett kortare teleobjektiv går det att få en hyfsat bra bild av gulärlorna. 

Vinodling utanför knuten! Ja alltså inte vinrankor men väl maskrosor. Det blir ett bra vin av maskrosblommor och vinet får en fantastisk färg.

Billingens västra sluttningar är en säregen fond till sjön.

Morska ladusvalor låter sig inte skrämmas av besökare på Fågeludden. Här är deras domäner, åtminstone när det gäller att sitta på en tråd.

Vinbärsfuks är kanske för stor för en ladusvala. Så surrandet i luften lockar nog mer en svala än färggranna fjärilar.

Fårbete i något som nästan liknar olivlundar.

Det kan knappast vara slumpen. Strålningsvärmen från vätefusionen gör att det blir vår!

Vädret är kanske något mer slumpartat men orkidéerna väntar till rätt tid för blomning.

Toppmurklan, jag tror det är en sådan, står ensam i "blomning" bland orkidéplantor.

/MA

Vårdimma

Skönt med dimma! Man kan inte se längre än vad man kan ta in samtidigt. Färre intryck och en spänning i vad som döljer sig.

/MA