Från det ena året till det andra

Övergången gick sömlöst, som vanligt, om man undantar Reine Brynolfssons diktuppläsning. Nog ringde klockan alltid. 

Det fanns de bland grannarna som trotsade dimman och brände upp sitt fyrverkeri, men det fanns de som väntade ett dygn för att få ut mera. Dimmigt både bokstavligt och bildligt och mistlurarna tutade ute på Kattegatt. Kan nog behövas för de fartyg som är utan radar, om det nu fanns något, som var ute en sådan här natt. Fattades bara att få höra en skeppsklockas ödsliga och ödesmätta pinglande.

Hade en idé, (och har i skrivandets stund) om att följa upp vädret förra året och i år. Alltså ingen klimatjämförelse utan det momentana vädret.

Nedanstående bild är från förra året. 35/1,4 med f16 och 4 sek kl 15.36

Och denna är från i år!  35/1,4 vid f16 och 1/3 sek kl 12.51 

Ingen påtaglig skillnad vad jag kan se vad beträffar vädret. Tydligt är dock den så kallade blå timmen. Den första bilden är tagen precis när den blå timmen inträder. (kameraklockan går 3 minuter efter).  

Fick sitta länge med att ta bort de fläckar som dammet på sensorn orsakat. Det avtecknar sig mycket tydligt i ett disigt väder. I bilden alltså. De fläckar man ser med blotta ögat är något som närsynta ofta ser. Grumlingar i ögats glaskropp. Obehagligt men oftast ofarligt. Inget tycks vara fläckfritt.

/MA

Vecka 41

En återkommande vecka. Varje år infaller vecka 41. En sorts julafton, åtminstone för en inbiten fågelskådare som har Öland i fokus på hösten. Man kan nog påstå att vecka 41 och kanske 42 är kulmen på årets skådande. Många lägger kikaren på hyllan efter vecka 41 och låter den ligga där fram till våren. Skådare flockas på södra Öland och i och med att många ögon spanar brukar det upptäckas lite av varje som sällan ses annars: Mindre flugsnappare, stäpphök, kungsfågelsångare och förstås taigasångare, men efter trettio år finns det lite nyfikenhet på annat, så i år styrdes kosan mot Danmark och företrädesvis Själland. Fågelfotografering ? Nej, det förtar upplevelsen av att vistas ute och naturflanera särskilt när man inte jagar något speciellt.

Skådarkompisen har varit konvalescent i tre år så det var mest en fråga om att komma ut och lufta sig, så märkliga upptäckter var inte själva huvudsaken.   

Morgonpromenaden i Skaelskör gav dock lite. Grupper av smådoppingar sam omkring i viken. Något man inte ser hemma. Grågäss som drar fram och tillbaka över de låglänta kustmarkerna är dock vanligt även här, men inte vitkindad gås i den omfattningen som förekomsten är vid Hallandskusten.

Det fanns ett stort sällskapsrum i boendet i Skaelskör, som var tomt så när som på oss. Ett större sällskap hade vinprovning på programmet men i en helt annan del av hotellet. Så det uppstod en sorts vakuum. Ingen personal, ingen service, men det fanns heller inga sådana krav.

Det blev förstås en öl i dunklet och lite tester av dubbelexponeringar. Åhörde ett föredrag av Jacob Felländer via dator och Zoom som gav inspirationen. Ljusmängden i motiven gör att de framträder med lite olika valörer som är svåra att bedöma. Träning med olika inställningar på ljusmätningen kan lösa upp knutarna men inte alltid. Brusigt i bilderna blir det i mörkret. Av mycket öl blir man rödbrusig...

Agersö ligger strax utanför kusten vid Skaelskör. Det går färja dit. Ön är ca 6 km lång och ca 1,5 km bred och runt 200 personer bor där. 

En presumtiv ö för fågelskådning. Med ombord på resan ut fanns en svensk som hade bosatt sig på ön med sin familj. Han hördes över motorbullret när han småpratade med en medresenär.

Fyren längst ut i söder var under renovering, men den här vagnen hade inte blivit hjälpt av någon renovering om nu ingen vagnsentusiast tar sig an den. Den måste varit i sitt bästa skick i början av förra seklet. 

En havsörn dök plötsligt upp och skrämde alla gässen. Det blev tomt.

Tillbaka på Själland blev det besök på några gamla herresäten. De ligger tätt.

Suckarnas gång? Vet ej, men Fredrikarnas gång kanske det skulle kunna vara på Fredriksborgs slott i Hilleröd.

Gustav Vasa satt ju i Danmark en tid har jag hört, som gisslan. Bakom galler eller? Får följa upp det! Jo han satt på Kalö slott på Jylland. Var det lika soligt då och där som här och nu?

/MA 

I Mörbylånga är det alltid söndag

Det har varit måndag, men det var nog femtio år sedan, kanske 30 år sedan om man skall vara lite mindre raljant och ta i beaktande att sockerbruket lade ner sin verksamhet då. Men så blev det söndag och då gick solen aldrig ner. Så känns det när man kommer dit. Ett obegripligt lugn. Varje gång jag kommer dit upplever jag det.

En vacker esplanad med brunnar. Gatorna är breda och kanske var det en tanke bakom det, för träbebyggelsen dominerar. 

En hamn med ett spannmålssilo som landmärke. Långt innan bron fanns upprätthölls ångbåtstrafik till Kalmar.

Centralt ligger en bevarad stationsbyggnad från järnvägsepoken.

Det är glest mellan individerna och på så sätt covid-19-säkert. Folk syns nästan bara i anslutning till ICA-butiken, (som också är ombud för systembolaget).

Sockerbruket är nedlagt sedan 90-talet. Gatunamn som Melassvägen, Råsockervägen och Bruksgatan minner om sockerbrukets era. Numera finns bara den präktiga kontorsbyggnaden kvar och byggnaden för säsongsarbetarna är nu omgjord till en bostadsrättsförening med tillhörande simbassäng. Den byggnaden har varit någon sorts vandrarhem ett tag. Under fågelskådarturer till Öland har några nätter tillbringats i logementen. 

Länge var den enda bensinmacken på södra Öland placerad i Mörbylånga, åtminstone upptäckte jag inte någon sydligare förr om åren, så det gällde att planera, särskilt under exkursioner med en 12-mannabuss till Ottenby och Ås. 

Den gamla elbutiken med verkstad centralt utefter Köpmangatan är numera ett Bed and Breakfast logi.

Och för en entreprenör finns möjligheter att spänna bågen.

Då är nog inte söndagsfriden allenarådande längre, men det kommer nog inte att synas.

/MA

Sommaruppehåll, kompletterat med bilder!

Att börja skriva text till ett inlägg som oavsiktligt blir publicerat när John Blund gör entré kan vara vådligt, men här kommer texten igen med bilder: ( Den oavsiktliga publiceringen är borttagen)

Blir det ett sommaruppehåll i bloggandet denna sommar? I så fall hur länge? Hela juli och delar av augusti eller bara ett något förlängt intervall mellan inläggen? Det vill säga utdragna 14-dagar till kanske 20-dagar? 

Trots att nu coronapassen skall börja införas är det lite svajigt med reserekommendationerna. Frisläppta restriktioner, men förmaningar att ta det försiktigt i väntan på mutationer, vaccinering till trots. 

Så trädgårdens flor får vara föremål för fotograferandet ett tag. Så här mitt i sommaren är det knappast brist på motiv. 

Obligatoriskt med rosor!

Men potatis är än mer viktigt!

Liksom squash

och ärtor

Buskkrasse!

Nej, det är inte fotograferat med makroobjektiv och det syns naturligtvis på skärpedjupet. Tycker nog att ett kort tele ger väl så bra miljöbilder, men allt beror förstås på vad man är ute efter och det objektivet som sitter på är det som blir använt för det här var spontanfoto. 

Samlade frön förra hösten till krassen, ärtorna, persiljan, palsternackan och det gick bättre än jag trodde. Grobarhet runt 90 %, bara genom att låta fröna torka lite, förvara i kuvert i torr miljö!

Tog en tur med bilen

Inget konstigt med det. Brukar inte ta någon tur varje dag eller knappt ens någon i veckan. (Inte ens om jag hinner.) Tar ju promenader istället. (Om jag hinner). Ibland måste man dock ta en tur. Om inte annat för att byta däck. Tog med kameran den här gången.

Jordflykten är påtaglig i hemtrakterna. Flygsand är det nog egentligen och då skulle man tycka att det skulle bli ljusa moln som nordanvinden drar upp på de torra nysådda fälten, alltså mycket kvarts, det vill säga kisel, men det är bruna moln. Nu är det nog inte hälsosamt att andas in det här stoftet även om det inte är ren kvarts. Liknar lössjord, som ibland blåser in över Alperna från Afrika och blir påtagligt synligt på vintern. Och lössjorden består av mycket kvarts.

Det här är ingen extrem klimathändelse, men en tydlig effekt av landhöjning och mänskligt bruk av mark. Fördjupar mig inte mera i det.

I början på 1800-talet började man plantera växter och träd på sandmoarna och sanddynerna. Man fick ekonomiskt  bidrag för att plantera tall, bergtall, bland annat. Här och var finns det dungar av tall kvar. På dynerna är det mest strandråg. I lä, bakom stenmurar, ligger det som blåst iväg. Ingen kyrka har behövts stänga än på grund  av sandflykten och ingen fyr heller. Och det lär det inte bli aktuellt, för sådan omfattning som på norra Jylland är det inte. Har en fotoklubbskamrat som för några år sedan undrade om jag behövde bilder på den ”tillsandede kirken”. Han hade flera diamagasin med det motivet efter en utflykt till Skagen på åttiotalet.

Förresten. Det verkar som om Svenska kyrkan gör en omfattande strukturrationalisering OCH elektrifiering. Prästbostaden verkar bli mindre och mindre. 

PS Undrar ni om Fotografi Falkenberg är inställt i år? Då kan jag svara att det är det. Såg att folk i Stockholm demonstrerat mot Coronarestriktionerna. Det är ju sådana som gör att pandemin aldrig tar slut. DS

/MA