Snart börjar det...

Börjar? Vad då börjar? Lite av varje! Semesterorten ligger i startgroparna. Alla väntar på den stora invasionen, som inte har börjat än, men som kan anas.

Allt är förberett, eller åtminstone regnskyddat och genomtänkt.

En del har redan hittat hit. Kört hit i rasande fart.

medan andra utnyttjar det inbjudande söndagsvädret

eller ser de välkomnande sittplatserna under promenaden längs strandvägen 

och tittar ut mot stranden genom små hålvägar. 

men snart så drar Fotografi Falkenberg igång.

/MA

Från det ena året till det andra

Övergången gick sömlöst, som vanligt, om man undantar Reine Brynolfssons diktuppläsning. Nog ringde klockan alltid. 

Det fanns de bland grannarna som trotsade dimman och brände upp sitt fyrverkeri, men det fanns de som väntade ett dygn för att få ut mera. Dimmigt både bokstavligt och bildligt och mistlurarna tutade ute på Kattegatt. Kan nog behövas för de fartyg som är utan radar, om det nu fanns något, som var ute en sådan här natt. Fattades bara att få höra en skeppsklockas ödsliga och ödesmätta pinglande.

Hade en idé, (och har i skrivandets stund) om att följa upp vädret förra året och i år. Alltså ingen klimatjämförelse utan det momentana vädret.

Nedanstående bild är från förra året. 35/1,4 med f16 och 4 sek kl 15.36

Och denna är från i år!  35/1,4 vid f16 och 1/3 sek kl 12.51 

Ingen påtaglig skillnad vad jag kan se vad beträffar vädret. Tydligt är dock den så kallade blå timmen. Den första bilden är tagen precis när den blå timmen inträder. (kameraklockan går 3 minuter efter).  

Fick sitta länge med att ta bort de fläckar som dammet på sensorn orsakat. Det avtecknar sig mycket tydligt i ett disigt väder. I bilden alltså. De fläckar man ser med blotta ögat är något som närsynta ofta ser. Grumlingar i ögats glaskropp. Obehagligt men oftast ofarligt. Inget tycks vara fläckfritt.

/MA

Offer för det inre trycket

Här small det! ”En så’n j***a smäll”, som Dynamitharry skulle uttryckt det.

Nu blev det inte så bokstavligt i söndags. Norrvikens trädgårdar har lockat under våren och nu tyckte vi att det var dags. Utomhus och inte så mycket folk, kanske. Låg smittorisk? Nåväl. Bilköer genom Båstad. Parkeringen för tennisstadion var däremot ganska tom, men fullt på parkeringen för Norrvikens trädgårdar och kö vid entrén. Tveksamma avstånd och stora sällskap. Dessutom bara 10% i pensionärsrabatt! Så vi avstod. Vid Hovs hallar var det likadant. Parkeringen full liksom restaurangen. (Kollade inte om gästerna var fulla). Kommer det en rekyl på det här?

Vi tog av mot Vråen och Ingelstorps strand istället. I den lilla hamnen, Norrebro hamn, har det under 1800-talet varit ett varv för skonerter på upp till 200 ton. Det kan man inte tro nu med alla småbåtar i hamnen. Rester av pålarbeten och stapelbäddar kan ses vid lågvatten och klar sikt, men nu blåste det mest.

Ringön, ön med stora stålöglor i berget på ett grund en bit ut kunde inte heller ses. Ringön användes för att med hjälp av rep genom öglorna dra båtarna av stapelbädden. 

Glest med folk så fika intogs utanför Ljugarboden. I Ljugarboden var det förberett för födelsedagskalas.

På hemresan kom tanken att bada på Skummeslövsstrand. Egendomligt det här med att ta bilen ut på stranden. Stranden är lång och bred. Sveriges längsta skall det vara. Så det finns kanske en viss anledning. Någon tyckte att det borde förbjudas och anmälde sig själv för brott mot terrängkörningslagen för att få det prövat juridiskt. Han blev frikänd.

PS Det är populärt att hyra kanin i våra trakter. Har en under friggeboden. Den går att hyra, kaninen alltså. Men den som hyr får själv sköta om den. Själv är jag skeptisk. Trodde att ”bunnies” inte var ”pk” längre. DS

En lång fredag

Långfredagsmorgon. Vaknar till lätet av en gråhäger som skränar i skyn förutom allt måsskrik och ”gråsparvs-ruuit-chruuit”. Frugan har fått sparvarnas gunst. Visar hon sig i terrassdörrens fönster radar sparvarna upp sig på räcket utanför. Bamba.

Utposten mot väster, vitmenad av guano från förra årets skarvhäckning, ligger skarv-öde. Bobyggandet avbröts abrupt i år. Kvar är bara gråtrutarna och något par havstrut. I tisdags låg alla bobyggare i havet utanför och avvaktade. Nu är det bara den vanliga fågeltrafiken utanför. Fel störning i rätt tid ödelade häckningsentusiasmen.

Rabatten på terrassens kortsida är uppgrävd, förstärkt med planteringsjord och gödslad. Fyra rosbuskar är planterade. Nu skall bara resten i jorden. Alltså nyinköpta frön och räddade plantor från uppgrävningen. Den gångna nattens markfrost har nog tagit en del plantor. 

På nätet kan man läsa att utrikesministern uttalats sig om folkets goda vilja att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.  Många är det som besvärar sig över trängseln som uppstått så här års i bohuskustens livsmedelsbutiker.

Sprang förbi några vitsippor. Kunde inte motstå frestelsen.

/MA

Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS