Återanvändning och återvinning; ett givande och tagande

Motorfläkten eller kylarfläkten, kanske är den rätta benämningen, började surra och brumma kontinuerligt. Motortemperaturen visade stabilt på 90 grader. Ett ljudlig ”plong” och instrumentpanelen visade en symbol för service. Hade ju gjort storservice innan vi åkte! Sökte upp Opelverkstaden och där den person som kunde engelska. Bokade tid för kontroll. En och en halv veckas väntetid! Lyckades ta reda på en verkstad där svenska är förhärskande och fick en bättre tid, en dag kortare väntetid. Dock lyckades jag inte leta upp någon verkstad i närheten där man pratar västgötska. Det hade varit att föredra och då hade man kanske fått en ännu bättre tid och lite skvaller om kiloprisets fluktuationer på spädgris och ägg. 

Mekanikern ringde och meddelade att det var en givare på termostathuset som inte gav rätt temperatur längre. Hela huset behövde bytas. 195 € kostade ett nytt. Inget att välja på! Bara att byta.

Granne med nästan alla bilreparatörer i området är en bilskrot och ett företag som demonterar bilvrak. Begagnade delar som återvinns. Överhuvudtaget så finns det flera återvinningsstationer eller skrotar här som ligger på dyrbar central industrimark än vad man är van vid att se hemmavid. 

På gatorna strövar det omkring en och annan luggsliten man med en gammal kundvagn eller liknande och undersöker innehållet i soptunnorna. Allt av metall plockas ut och tas med. En typ av sortering som avfallslämnaren inte orkat med eller rent av struntat i. 

Senare på kvällen, efter fredagsjazzen, när mörkret fallit, dyker de små tysta kvinnorna upp och undersöker innehållet i sopkärlen. Med en kuvad kroppshållning lyfter de under tystnad försiktigt på locken. De vill inte visa sig. Gömmer sig mellan kärlen. Ofta har de bara plastkassar som de bär på. Det verkar vara mest mjuka saker de samlar. Bortslängda kläder?

Och mitt i natten, när det är som mörkast, dyker sopbilen upp och tömmer resten av sopkärlen!

Allt är lugnt och alla får sitt!

/MA

Likhet mellan en fotografisk bild och ost?

Finns den? Har varit inne på detta spår förut. Hade tillfället att vara med på en vernissage härom lördagskvällen. På Centro Cultural Virgen del Carmen de Torrevieja. Sensaciones var titeln på utställningen med tillhörande bok. Ett 50-tal bilder från 1977-1990 tagna just i Torrevieja, semesterorten på Costa Blanca. Inbjudan gick ut via Facebook förutom vanliga kanaler som anslagstavlor etc. Öppningen samlade nog runt 150 personer som sorlade glatt och högljutt. Från min horisont, som är turistens, var bilderna av lite allmänt intresse. Informativa ur den aspekten att de visade hur delar av staden sett ut före dagens datum och före 1990. Några stadsdelar och byggnader kände jag igen men de mesta var oidentifierat. Människorna i bilderna där de förekom var likaså okända. De flesta för att inte säga alla bilderna var dokumentära avbildningar förutom bilden i marknadsföringen som hade en annan verkshöjd.

Publikens glädje över igenkänning, ”återseendet” och nostalgin var inte att ta miste på. Bilderna var mycket intressanta! 

Hade samma typ av bilder visats från dagens datum hade de säkerligen inte rönt samma intresse, om något intresse alls. Och lite grand är det nog så med mycket av gatufotografin, (bilder från stadsmiljön), som presenteras nu. Det mesta är egentligen inte vidare värst intressant.

Det är mest dokumentärt utan någon uppenbar berättelse i bilden. Om ett tiotal år däremot så speglar bilden den tidens mode och rent av samhällsklimat och stadsbild. Det intressanta i bilderna ökar med åren, men om det är linjär eller exponentiell ökning är kanske av mindre intresse.

Osten då, var kommer den in? Jo färsk ost är smaklös och ofta lös i konsistensen. Med tiden blir den oftast torrare och hårdare men framför allt smakar gammal ost mera. (Nu tänker jag inte på uttrycket "att ge igen för gammal ost"). Så småningom torkar den ihop till en hård oätlig massa. Så dålig blir aldrig en bild (såvida det inte är en pappersbild). Speciellt inte i det digitala tidevarvet när bilden inte bleknar. Förutsatt att man fortfarande kan läsa bildfilens format.  

Hur är det med naturbilder, bilder av växter, insekter, djur, makrobilder och landskap? Kommer gamla bilder, säg 50-år gamla bilder av växter, djur eller insekter vara av intresse. Tiden för att se någon biologisk evolution kommer förmodligen att vara för kort. Vissa arter har kanske blivit utrotade medan andra blivit vanligare och då blir det dokumentära värdet för vetenskapen högt om alla data för fototillfället finns kvar. Betraktas fortfarande natursköna bilder som sköna efter 50-100 år? Ofta är det här med skönhet en tidsberoende modesak så förmodligen är andra bilder ansedda som vackra än de som var det vid fototillfället.

Likheten med ostens utveckling är inte stor i det här fallet.

Vad är naturfotografins framtid? (Pretentiös frågeställning!) 3D-bilder tror jag kommer att höja upplevelsen och bli framtidens naturfotografi. VR, virtuell verklighet, när man kan vara kvar hemma och gå ut i naturen och se blommorna, fåglarna, fjärilarna och björnarna. Företeelser som kanske inte längre finns. Hologram dröjer nog än ett tag. För utveckling MÅSTE det vara, eller?

Landskapsbilder är nog i samma intresseklass som gatubilder. Bilderna visar tidens gång och förändringarna, liksom familjebilder, om nu någon kommer ihåg vem det är på bilden! Har ett album från morfar med gubbar som ingen längre känner igen.

För er som inte gillar ost kan jämförelsen kanske göras med vin. Det blir liksom osten och bilden starkare med tiden, men jäsningen måste avbrytas i tid. Passar man sig inte blir det vinäger om lagringen är fel! 

Exempel på spanska aristokratins vinhushåll på 1700-1900-tal. Ett lås på den högra för det fina vinet och kanske också för det fina folket. Den till vänster har inget lås. Vin för ofint folk eller för de som hade problem med ”spånken”. Folksvin?

/MA