Räcker 70-300 mm för dokumentär fågelfotografering?

Det beror förstås på vilket avstånd från fotografen som motivet befinner sig på. Med en 23,6 × 15,6 mm stor sensor blir  bildvinkel mindre och ger 50% ”mera” i brännvidd jämfört med 24 x 36 sensor, men ljusinsläppet minskar. Har umgåtts med de här tankarna under en längre tid, eller mera korrekt, sedan den yngste fått ärva D90:n. Kan en D7500 eller D7200 väga upp lättnaden i plånboken kontra en Nikon FX med 24,3 Mp och med lågpassfilter? Mera ljus men större bildvinkel..... Å andra sidan, kan frånvaron av ett lågpassfilter göra susen när man skall delförstora och skärpa upp bilden? D7500 har 20,9 MP medan D7200 har 24,2 MP. Fler pixlar per ytenhet ger möjligheter till fler detaljer. Alltså mer detaljer på 23,6 × 15,6 mm sensorn. Å andra sidan är ett bra fokussystem bättre än ett sämre! Men stopp! Man kan ju ha ett DX-läge med 10,5 Mp och få 50% till på FX-kameran men på DX kan man ju ha en "artificiell konverter" som ger 1,3 i cropfaktor utöver de 1,5 som man redan har i jämförelse med FX.

Vart tog bilden vägen?

Världen är full av fågelfotografer. Den digitala revolutionen har skapat fler möjligheter än tidigare. Så behövs det en till? (Möjlighet eller fotograf?) MEN....när raritetskommittén inte godkänner en rapport för att det inte finns bildbevis, då blir det lätt en prestigefråga. Nu skall man inte ta sådant personligt. Det är bara bildligt. Kolla nedan:

En sandtärna med 300 mm och FX. Klart identifierbar.

Silkeshäger med 300 mm och FX. Klart identifierbar. (Lägg märke till sommarhimlen!) Så det räcker nog....med 70-300, fast 150-500 är ju bättre och ännu bättre med DX-format och utan lågpassfilter. Men att släpa omkring en bazooka i terrängen som en pansarvärnssoldat är inte roligt, men det kan ju bli roligt bra bilder. 

Sandtärnan blev ett sverigekryss!

/MA

Inget är så bra att det inte går att förbättra!

Tröttsam klyscha att höra, särskilt om det gäller en själv, men å andra sidan: Skam den som ger sig! Råkade av misstag eller snarare av glömska att ta ur ett 50 mm objektiv ur ryggsäcken innan jag gav mig ut i skidbackarna. Hade också glömt att jag hade en vänsterskida och en högerskida. Den ena med en svart markering och den andra med en orange markering. Åkte en hel dag, maximalt 100 m meter mellan tillfällena, då jag stod på öronen och ibland hamnade på rygg. Kände i rygglägena något hårt i ryggsäcken och prisade mitt förutseende att jag plockat ut kameran ur ryggsäcken. Väl hemma på hotellet insåg jag att jag borde skärpa mig. Alltså försämra min glömska och förbättra mitt komihåg. Skifta skidorna och titta igenom ryggsäcken innan den packas med nya saker. Frågan var och är nu om objektivet har kvar sin skärpa. Fokusinställningen skärvar inte så det kanske finns en chans.    

Införskaffade en fokuskalibrator för ändamålet och kanske också för att se hur det ser ut för övriga objektiv. Det går att göra en finkalibrering av autofokusfunktionen på kameran!

Började med 24-120 på 70 mm brännvidd, Liveview och med ca 2,10 meters avstånd. Jo en viss justering fanns det nog att göra. Det var bakfokus med några centimeter. 

Kollade sedan macroobjektivet; knivskarpt! Har alltid uppfattat 50 mm som skarpt men nu gällde det alltså.

Svårt att avgöra. Har inget "före" att jämföra med.

Nu finns ju ett vattenpass på mätdonet och ett i kameran men vad är det för toleranser? Började räkna lite. En halvgrad i vinkelfel på den optiska axeln på 1500 mm avstånd, (3o x brännvidden i mm som rekommenderas) blir ca 13 mm fel i höjd på kalibratorskivan. Vilket skulle kunna tolkas som bakfokus om vinkeln är positiv i förhållande till horisontalplanet. 

Det här är nog för instrumentmakare!

/MA

Cirkulär ekonomi

Ett nytt begrepp är på väg att etableras vad jag förstår. Ett slutet kretslopp är något som också kan införas i det ekonomiska systemet, om det nu inte redan är det, sett ur ett stort perspektiv. Hjulen skall ju snurra! Hållbarhet är en nödvändighet ur resurssynpunkt och produkter med inbyggd begränsning genom slitage och som inte längre kan användas utan måste kastas, utan att de kan delas upp i lämpliga fraktioner eller delar som kan återanvändas, leder till en ödesdiger spiral hävdas det. En produkt måste i sin uppbyggnad vara modulär så att delar av produkten enkelt kan ersättas med nya vid förbrukning eller när delen är tekniskt föråldrad. Produkter skall inte längre ägas av brukaren utan hyras ut av producenten som förnyar och byter ut delar. Leasing?

Systemkameran borde väl vara en pryl som skulle kunna ingå i ett sådant system? Objektiven och kamerahusen kan enkelt bytas. Sensorstorlekarna är bestämda till storlek så de borde också kunna bytas ut enkelt när de blir tekniskt föråldrade och resten är ju bara programmering eller...? En programuppdatering är enkel att göra via nätet och en USB-anslutning.

Finns det risk för likformighet? En del av kryddan i tillvaron är just variationen; att det finns så många lösningar på samma sak.  

/MA