Är fotografi eskapism?

Vackra vyer, vackra scener, vackra blommor, vackra djur, vackra modeller, vackra färger, vacker arkitektur, glada miner, retuscherade porträtt, renodlade bakgrunder med grafiska skuggor, etcetera. Den typen av innehåll är något som säljer/intresserar vid sidan om pressbilder med sensationer och skvaller. Skönhetsbehovet tycks vara omättligt. För vem vill se utsikter över ett rörigt nedsmutsat industrilandskap, dystra scener på gatan eller i grannskapet, sjuka djur, fula människor som modeller, grådaskiga miljöer, halvtaskiga kåkar, bedrövade människor, osminkade porträtt: Konstfotografen?

Hade bespetsat mig på att se bilder från den tjeckiska frigörelsen under sent 80-tal men sprang till ”fel” ställe. V&A museum (Victoria&Albert museum) har stora samlingar av fotografier och de håller på att ställa ut mer av sina samlingar. Det blev en utställning av Tim Walker "Wonderful things" istället. En för mig helt anonym fotograf med en genre som inte intresserar mig, kanske, men nu var jag ju där! Jag kunde ha läste informationen innan men... Inträde på 15£ och ingen pensionärsrabatt, men trots allt någon form av upplevelse. Onödigt dyrt kan tyckas och det tyckte jag nog. Försökte pruta i biljettluckan men det gick inte hem. Äldre ser ju sämre så ett nedsatt pris kunde vara rimligt hävdade jag. Kanske ett rabattsystem som följer styrkan på glasen. (Absolutbeloppet på styrkan så att inte minus dioptrier slår ut rabatten). På konserter och operor och audiella föreställningar skulle man kunna få rabatt i proportion till hörselnedsättningen och också synnedsättningen. Även språkkunskaper skulle kunna vägas in. Ett komplicerat rabattsystem som EU kunde arbeta fram kommande decennier.

Insåg att jag var ensam man bland besökarna. Inget att undra över; Nästan bara bilder med kvinnor utklädda i fantasidräkter i fantasiomgivningar. Hattar av lampskärmar, kvinnor i vitblekta påfågelfjädrar, etc. Allegorier, inte alltid så lätt att tolka. Besökarna blev det intressanta för mig.  Jomenvisst, jag spanade in bilderna också. 

Man känner sig inte dum eller respektlös när inte allegorierna går hem i min värld. Bara blank!

Bildskärmar fungerar som apfällor oavsett ålder och det är väl det som är tänkt. Dramer pågår överallt och ses bäst på skärm.

Det fanns en annan del av V&A som hade bilder från fotografins barndom. De har samlat bilder från 1852 så samlingen är stor och arbete pågår för att ställa ut mera av samlingen.

Valérie Belin (ett för mig nytt namn) hade också bilder ur sin serie Reflections. Att hon inte har använt polarisationsfilter i någon nämnvärd omfattning inses lätt. Stora bilder i svartvitt med mycket att upptäcka i.

Fikasalen(!) var också ett exempel på sökandet efter det vackra. Frugan satt där medan jag gick runt!

Egentligen får väl fotografi vara eskapism eller vad som passar. Utbudet är brett och stort och det finns mycket att upptäcka.

/MA

E som i series E och God Jul!

Tomten är väl kanske det mest efterlängtade så här dags, eller kanske tomtan? För tomten är väl inte nödvändigtvis en gammal orakad man? 
 
En del sitter nog och väntar på hårda cylindriska paket! Det kan ju vara något begagnat objektiv, alternativt ett doftljus. Det senare gör ingen fotointresserad upphetsad, men kan döva lukten av gamla fotoprylar. Dristar mig att trots det spända läget inför tomtebesöket (tomtabesöket?) att lägga in några bilder med Nikkor E-Series 35/2,5 med adapter på Fuji X-E3. Gråvädret lämnar ju färgerna åt fantasin.

Kontrasten är ju inte något att höja till skyarna men det beror nog mest på vädret.

Den här är inte tagen med 35/2,5 utan med standardzoomen 18-55. 

På tal om serier. Har ett julproblem i att avgöra om en talföljd är konvergent eller ej. Yngste grabben är hemma över jul. Ett bra julpyssel. 

God Jul!

/MA

Adapter med Nikon D-objektiv

Gott om sittplatser så här års.

Det är ju som bekant svagt dagsljus sent på höstkanten. Nikkor 50/1,8-D fick bli anslutet till adaptern i hopp om mera ljus till sensorn. Ett objektiv som fått ta stryk under en skidresa till Livigno för några år sedan. Utförsåkning har ju den baksidan att man faller när man minst anar det. Hade glömt färgmarkeringarna på höger- och vänsterskida och dessvärre också att objektivet låg i ryggsäcken. Vilket ställde till det innan jag insåg misstaget. Kände något hårt i ryggen mellan mig och snön och när jag föll med ryggsäcken före. Flera gånger. Det var 50/1,8 som kändes. Nu vet jag inte hur 70-300/4,5-5,6 känns, men det hoppas jag att jag slipper. Befarade att det blev oanvändbart men hade inte hjärta att göra mig av med det.

Nu visar det sig att det inte var så farligt. (Den som spar han har). Och ryggen har hunnit rehabilitera sig på de här fem åren och faktiskt verkar objektivet också ha rehabiliterat sig. Kan inte säga att jag ser någon påverkan. 

Det går utför, men det blir snart bättre.... 

Med D-objektiven finns det två möjligheter att ställa in bländare.

1: Låta adaptern ställa bländaren i max-läge och sedan använda objektivets bländarring.

2: Ställa objektivets bländarring i min-läge och sedan ställa in bländaren med adapterns vred. Den metoden blir en steglös inställning vilket kan vara ”kul” som omväxling. Man vet dock inte vilket bländarvärde man har ställt in, men skärpedjupet går det att se med ”focus peaking”. Att se skärpedjupet är ju mer intressant än att veta bländarvärdet. Å andra sidan är det en kort steglös vridning mellan max och min, som känns lite väl kort. Det går för fort, tycker jag. Så jag föredrar metod 1, men filmar man kan det vara smidigt med steglös justering av bländaren.

Exceptionellt rundslipade stenar och tillråga på allt är det två i exakt samma storlek! Häpnadsväckande, eller är det stenliknande flöten, kanske flötesliknande stenar?

En egenhet är att det går att vrida fokusinställningen bortom oändligheten! Fantastiskt! Mycket intressant på min ära! Är det så att optiken (med en bra sensor) kan ge oss det existensiella svaret på vad som döljer sig där bortom oändligheten? Kan vi se vad som finns där borta?

Det jag hitintills kan rapportera är nedslående: En suddighet utan skärpedjup. Kanske är det en fråga om ljus även det?

För en del är frågan inaktuell. Lågvatten, en höststorm eller svält kan vara svaret.

Storskarvens död är någon annans glädje. Det finns de som menar att skarven är anledningen till minskad fisktillgång. 

En skalp från de halländska indiankrigen? En del påstår att fynden av flintabollar på hallandskusten är rester från förlista koggars barlast. Kan det vara inlandsisens CO2-fria transport?

Återstår vad G-objektiven kan se.

/MA

PS Adapatern är gjord för att sätta Nikonobjektiv med F-fattning på Fujikamerahus med X-fattning. Det är en Fuji X-E3 som är kamerahus. DS

En annorlunda teater

En riktig "röjartillställning" utlovades när jag råkade gå förbi Kajskjulet och nyfiket kikade in genom den öppna porten. Därinne pågick ett intensivt byggande av något som såg ut som en boxarring. På min fråga om fotografering och publicering är tillåten med svaret jajamän, kunde jag inte motstå nyfikenheten jag kände. Vem kan motstå något sådant en lördagskväll? Återvände alltså framåt 19.30-tiden och lokalen var nästan fullsatt en halvtimma före start. Fullsatt och fullsatt, en del stod upp med en ölflaska i handen. Andra satt i soffor utefter väggarna. Eftersom jag inte bokat plats tog jag första bästa lediga stol vilket var på ringens baksida. Spotlight rakt i objektivet eller ögonen om man så vill, men tricksen blev mer synliga bakom scenen.

Dagens föreställning hade namnet ”Demolition day” vilket det skulle visa sig vara mer bokstavligt än bildligt. Att använda blixt antog jag var helt uteslutet så det blev ett försök med snabba tider så högt ISO som jag vågade och helst lite nerbländat för skärpans skull. Sigma 35/1,4 på Nikon 610 blev kvällens recept. Kort skärpedjup kunde vara en fördel i den här församlingen. 

Mr Bronson med domare ropade ut starten med grötig röst.

Den obligatoriska gong-gongen fanns förstås på plats.

Brottare eller kroppsartister med de mest fantasifulla namnen som El Vecino, den kvinnliga Aliss Ink, Harley Rage den mänskliga pansarvagnen, Captain Banana,  Johnny Flash och hallänningarna Hillibilly Hotshots med Jack Lumber och Huckleberry Sinn.

Wildboy och Captain Banana mitt i kampen.

Aliss Ink på repet. Tilläggas bör att hon förstås vann!

Titelmatchen mellan mästaren the pink clad, spray tanned douchebag – Valentine mot dalmasen - Bulten från Borlänge - Steinbolt blev dock inte av. Ringgolvet kollapsade i matchen före. Två hundratjugokilos grabbar som kastade sig på golvet var mer än bygget kunde tåla.

Att publiken gillade "the demolition of the ring floor" var inte att ta miste på. Lite förvirring uppstod. Var det medvetet eller ett missödet. Konferencierens försök att staga golvet med mustaschen misslyckades och i sanningens minut var det bara att konstatera golvets haveri.

Han uppmanades av publiken som unisont ropade:Sjung, sjung, sjung.

Det blev: "Då går jag ner i min källare" och i refrängen gick han ner i den djupa svacka som det trasiga golvet bildade.

Galet. Roligt. Spexigt. Upplivande och fullt av livsglädje.

/MA  

Dags att rulla ihop sommaren?

Rulla ihop den och ställa in den i förrådet? Lite tidigt än kanske. Det har ju varit en bra sommar och är än. Den meteorologiska hösten har ännu inte infunnit sig. Så man kan inte hädiskt be vädergudarna att stoppa upp den någonstans. Sommaren alltså!

Sommaren kan heller inte betraktas som en produkt eller tjänst. Dithän har inte konsumismen nått och konsumismen är ju helt ute numera. Eller?

Bra bete är det fortfarande här på hallandskusten. Sommarboende har lite EHEC-skräck och stänger in kreaturen så att de inte kommer ut på strandängarna som skall naturvårdsbetas nedanför stugorna. Till bondens irritation för att inte säga ilska. Somliga av de sommarboende påstår att de har koallergi! Jag brukar plocka mockorna och gödsla kökslandet. Har inte fått några symtom av det, men kanske är det ett riskbeteende? Barnbarnen och frugan och jag tillhör riskgrupperna.  

Spår av ystra kvigor i den våta sanden. Håller noga uppsikt på var de är. Man vill inte bli nedsprungen även om det är till glada krumsprång och hesa råmanden. 

Det finns spår av säl också. Inte så ystra dock. Havet verkar ha placerat kotorna i rad. Hittar ingen svanskota. Det borde de ha gemensamt med kvigorna. Eller är det valrester? Är ingen osteolog så kanske ska jag lämna frågan därhän. Eller är det kanske rester av en tumlare? Valross är det i alla fall inte.

En tuva med strandaster ger lite mer glada vibbar! 

Egendomligt nog finns en varningsskylt vänd ut mot havet och på en nedgjuten stolpe längst ut på randmoränen. En varningsskylt för land eller är det för annat som sjöfarare varnas? Farliga landkrabbor? Avstjälpning förbjuden? Varning för EHEC?

Kvarg i plastförpackning från Lettland. Bara 9% fetthalt. (Pastöriserad med tanke på EHEC). Ganska tungt. Paketet flyter knappt. Hur har havsströmmarna lyckats transportera den ända hit? Kan det vara så att någon lettisk viktväktare tröttnat ute på Skagerack och slängt smörjan i sjön?

Några tomma hagelpatroner ligger också i sanden. Hur hagelpatronerna kommit hit anar jag. Närvaron av kanadagås är inte så påtaglig som den var i juli! Frånvaron är större än närvaron. Ett par sportskor finns det också, men inga fotspår av den som glömt skorna. 

Kallfrontsväder ger en intressant himmel. Kanske det bästa med kallfronter.

Ett välformat mindre flyttblock är utan sin väktare. Kanhända har jag skrämt bort den men troligare är att den är på födojakt.  

/MA