Skitstövlar

Är det någon mer som tycker som jag: Att stövlar som plötsligt läcker när man går i fotdjupt vatten är en stor besvikelse?
 

Andra paret inom loppet av 1,5 - 2 år (bildtext)

Är inne på andra paret som börjar läcka efter knappt ett års användning. Använder dem inte dagligen, men säg 2 à 3 dagar i veckan, i snitt över året. Lite stänk av saltvatten nästan varje gång vid användning, men i övrigt regnvått gräs.

Nu är det här ett ringa bekvämlighetsproblem sett ur global synpunkt. Kanske inget bekvämlighetsproblem alls. Man kan ju gå barfota 5-6 månader per år egentligen. Söderut ännu längre, men med ett par stövlar att bara hoppa i blir det ofta stövlar även när det inte riktigt behövs.

Blöta strumpor och sockar måste torkas

Ur hållbarhetssynpunkt är det här dock ett globalt problem. Förr lagades stövlar med samma metod som med cykeldäck. Solution och stora laglappar (rester av gamla innerslangar) gick att köpa. Efter att sniffarna blivit många kan solution bara köpas i förpackningar med några få milliliter och en i taget. Inte möjligt att laga stora revor om man inte går flera gånger i kassan och då blir man misstänkt som presumtiv langare av solution. 

Är vi inte medskyldiga till det globala resursslöseriet, så säg? Läderkängor insmorda med konsistensfett är kanske lösningen. Räcker det med vax i sömmarna och på lädret?

Har materialtillverkarna till moderna stövlar fått vax mellan öronen? Ja i så fall är det tätt. Där läcker det inte in.

Och skokräm hjälper inte.

Obs! Här avses inte stöveltramp

Har en antydan till "gummi"-släpp i ett litet hörn på ett kamerahus, ingen undervattenskamera dock. Törs inte använda solution eller någon annan kemikalie.

Läser just nu i lokalblaskan att 100 par små rosa barnstövlar skall skickas till Nordmakedonien. Hoppas att de håller så barnen kan växa ur dem. 

/MA

Att sitta i buren

Hummerfisket startade för sådär tre veckor sedan, den 21/9. På måndagsmorgonen 0700 fick tinorna läggas i. Havskräftor får emellertid fiskas året runt. Burarna på bilderna är för havskräftor. Läggs de på 30 m djup och grundare så skall det finnas nödutgångar, men om det är djupare än så behövs inte det. Undrar vad kräftorna tycker? Sannolikt är inte annat än betet intressant.

Bäst fångst är det vid fullmåne. Två kräftor per bur är kalkylen.  

Har ett minne från ett bröllop i Bohuslän för runt 25-30 år sedan. Vid bordet mittemot mig satt en fiskare som jag kom i samspråk med. Han berättade att hans farfar någon gång på trettiotalet fått trålen full av havskräftor. En fångst som då var värdelös och bara var att släppa tillbaka till havet. Vid tidpunkten för samtalet hade fångsten varit värd en förmögenhet i hans ögon. Han kunde inte riktigt släppa tanken på den stora fångsten. Nu var han EU-motståndare och skulle begära norskt medborgarskap om Sverige skulle gå med i EU. Någonstans hade han hört att bohuslänningar automatiskt blev norska medborgare bara de ansökte. Undrar om han blev norsk medborgare. 

Många båtar har huggits upp. Skagen på danska sidan har fått agera båtkyrkogård. De sörjande har fått en EU-peng för att hugga upp sin båt.

Det är många om´et, men färre än det varit.  Danskarna på västkusten är oroliga för nordsjöfisket och så är även svenska fiskare. Brexit ändrar fiskegränserna och fisket påverkas. Sitter vi alla i en bur?

/MA

PS Kräftorna åt vi upp. Glömde föreviga med en bild. Frugan laddade dock upp på FB innan de var slut. DS

Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.

Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA

Att odla, är det konst? ”A Farmers Effort”

Likt Berlins riksdagshus, en gång, är träden insvepta i textil, men bara delvis för att vara korrekt. Blev odlarens vedermödor till konst? Dennes hustru blev dock synnerligen oroad när det blev ett fotostopp intill vägen, men hon insåg att det faktiskt mer liknade en konstinstallation än en förflugen fiberduk. Odling är i alla fall kultur och den korta resan blev en kul tur.

Nog för att vinddrivna trasor, plastpåsar mest, brukar sitta i vresrosbuskagen efter stormarna nere vid havet, men det här är i en helt annan skala. (”Brukar” är kanske att ta i, men det brukar irritera när man får syn på fenomenet). Det fanns något olycksbådande över synen En upplevelse så god som någon.

Kanske är den här typen av företeelse gångbar i tiden: Utomhusutställningar, lätt att hålla avstånd och uppstår som en sorts vinddrivna mobila utställningar. Såg nu att Wanås Konst i Skåne har ett nytt konstverk: ”A Laundry Fields” som mycket påminner om trasor i träden. Kanske skulle detta ha hetat:”A Farmers Effort”.

I skrivandets stund är det som odlats upplockat liksom trasorna i träden.

/MA

Offer för det inre trycket

Här small det! ”En så’n j***a smäll”, som Dynamitharry skulle uttryckt det.

Nu blev det inte så bokstavligt i söndags. Norrvikens trädgårdar har lockat under våren och nu tyckte vi att det var dags. Utomhus och inte så mycket folk, kanske. Låg smittorisk? Nåväl. Bilköer genom Båstad. Parkeringen för tennisstadion var däremot ganska tom, men fullt på parkeringen för Norrvikens trädgårdar och kö vid entrén. Tveksamma avstånd och stora sällskap. Dessutom bara 10% i pensionärsrabatt! Så vi avstod. Vid Hovs hallar var det likadant. Parkeringen full liksom restaurangen. (Kollade inte om gästerna var fulla). Kommer det en rekyl på det här?

Vi tog av mot Vråen och Ingelstorps strand istället. I den lilla hamnen, Norrebro hamn, har det under 1800-talet varit ett varv för skonerter på upp till 200 ton. Det kan man inte tro nu med alla småbåtar i hamnen. Rester av pålarbeten och stapelbäddar kan ses vid lågvatten och klar sikt, men nu blåste det mest.

Ringön, ön med stora stålöglor i berget på ett grund en bit ut kunde inte heller ses. Ringön användes för att med hjälp av rep genom öglorna dra båtarna av stapelbädden. 

Glest med folk så fika intogs utanför Ljugarboden. I Ljugarboden var det förberett för födelsedagskalas.

På hemresan kom tanken att bada på Skummeslövsstrand. Egendomligt det här med att ta bilen ut på stranden. Stranden är lång och bred. Sveriges längsta skall det vara. Så det finns kanske en viss anledning. Någon tyckte att det borde förbjudas och anmälde sig själv för brott mot terrängkörningslagen för att få det prövat juridiskt. Han blev frikänd.

PS Det är populärt att hyra kanin i våra trakter. Har en under friggeboden. Den går att hyra, kaninen alltså. Men den som hyr får själv sköta om den. Själv är jag skeptisk. Trodde att ”bunnies” inte var ”pk” längre. DS