Jaha! Och nu skall det bli ljusare igen!

Vad ska det vara bra för? Nu när man har vant sig vid mörkret och dunklet. Jobbat in rutiner för att släcka och tända! Riggat belysning med tidur för att hålla nere elförbrukningen! Tagit fram reflexerna och häktat fast dem på kläderna. Laddat ficklampan med färska batterier. Stöpt ljus och tagit fram staken, ljusstaken.

Kunde det inte lika gärna vara ljust hela tiden istället för det här velandet fram och tillbaka varje halvår? Man vet ju aldrig vad som gäller! Kan inte politikerna göra nå’t vettigt nå’n gång?

Och ISO:t måste man börja dra ner och bruset minskar i bilderna! Vad ska man då ha brusreducering till i bildredigeringen? Fota i en garderob kanske? 

Skinkan är i alla fall sig lik, både bokstavligt och "bildlikt".

God Jul🎅🏻

/MA

I den litterära skogen

Söndag och lätt regn med någon solglimt mellan skyarna. Tomaterna envisas med att blomma och paprikaplantorna kämpar på med frukterna. Då kan man knappast vara sämre än att ge sig ut för att inhösta årets sista flukt av färgspelet.

I senaste laget kanske. Det mesta av lövverket har släppt taget och ligger på marken.

Lönnar envisas med att försöka inta delar av bokskogsdomänen men förmodligen blir de bortgallrade även om de envist har kvar lite klorofyll i bladen. Om ni tittar noga på stammarna i första bilden så finns det nummer på varje stam. Precis som på biblioteket, där varje bok har sin märkning. Bokskogsområdet som heter Frodeparken ligger på Hallandsleden. Om namnet kommer efter Ari þorgilsson, "hinn fróði" (den lärde på isländska) har jag inte kunnat luska ut, men jag antar att han var boklärd. Något bibliotek finns det inte i den här skogen i alla fall även om bokarna är märkta. Danmark ligger inte så långt bort så Frode kan syfta på danska sagokungar. Det finns en Frodepark i Uppsala. I Uppsala finns det bibliotek det vet jag men ingen bokskog (antar jag). 

Bestånden av lärkträd har än så länge kvar sina barr i samma nyans som en del av boklöven. Märk att jag inte skriver bokbladen och boksidorna hade varit helt fel. 

Det lokala mathaket hade stängt. Verkade ha varit stängt sedan några år tillbaka. Kan inte låta bli att imponeras av den energi, glädje och förväntan som lett till att ett sådant här projekt sjösatts. Tur att vi hade en förstärkt fika med oss.

/M  

Att sitta i buren

Hummerfisket startade för sådär tre veckor sedan, den 21/9. På måndagsmorgonen 0700 fick tinorna läggas i. Havskräftor får emellertid fiskas året runt. Burarna på bilderna är för havskräftor. Läggs de på 30 m djup och grundare så skall det finnas nödutgångar, men om det är djupare än så behövs inte det. Undrar vad kräftorna tycker? Sannolikt är inte annat än betet intressant.

Bäst fångst är det vid fullmåne. Två kräftor per bur är kalkylen.  

Har ett minne från ett bröllop i Bohuslän för runt 25-30 år sedan. Vid bordet mittemot mig satt en fiskare som jag kom i samspråk med. Han berättade att hans farfar någon gång på trettiotalet fått trålen full av havskräftor. En fångst som då var värdelös och bara var att släppa tillbaka till havet. Vid tidpunkten för samtalet hade fångsten varit värd en förmögenhet i hans ögon. Han kunde inte riktigt släppa tanken på den stora fångsten. Nu var han EU-motståndare och skulle begära norskt medborgarskap om Sverige skulle gå med i EU. Någonstans hade han hört att bohuslänningar automatiskt blev norska medborgare bara de ansökte. Undrar om han blev norsk medborgare. 

Många båtar har huggits upp. Skagen på danska sidan har fått agera båtkyrkogård. De sörjande har fått en EU-peng för att hugga upp sin båt.

Det är många om´et, men färre än det varit.  Danskarna på västkusten är oroliga för nordsjöfisket och så är även svenska fiskare. Brexit ändrar fiskegränserna och fisket påverkas. Sitter vi alla i en bur?

/MA

PS Kräftorna åt vi upp. Glömde föreviga med en bild. Frugan laddade dock upp på FB innan de var slut. DS

Det börjar dra ihop sig!

Dra och dra...? Till vad då? Tja, inte f-n vet jag! Mot mera höst och ett och annat ruskväder kanske. Mycket kondens på morgnarna till och från. Dagg är ett bättre och mindre tekniskt ord än kondens och rent av poetiskt. Avverkar några av badsäsongens sista havsbad. ”Dopp i blötan” är en mera adekvat formulering. Ett visst behag infinner sig efter doppet: Det är över! De sista blåsvädren har sköljt in tång på stranden och man får vada i tångmassan några tiotal meter ut från stranden innan fritt vatten kan nås. Glömde ta med badtermometern häromdagen. Graden av ovisshet har under dygnet successivt eskalerat till att bli en tvångsmässig nyfikenhet och ett belägg för badkulturens machos. Denna gång ska den med!

Började snickra på det här inlägget i februari i år efter en lördagsexcursion till El Hondo strax öster om Elx. Det har legat och skvalpat i lagret av ofullbordade inlägg i drygt ett halvt år. Samma klimat där som nu här!
Så här kommer den delen av inlägget:

Drömfångare? Många sådana runt omkring i El Hondo.

Spindelnät. En vanlig företeelse men ändå fascinerande. Fångaren syntes inte till. Är man på en annan del av kontinenten så väcks nyfikenheten. Dröjde kvar en stund för att se om vederbörande skulle kika fram, men icke. För fuktigt och för svalt kanske. Då är man lite slö och behöver inte vara ”på” och bytet är också slött. Far inte omkring och hamnar i nätet. Om någon timme drar solen upp fukten i skyn och värmen väcker livsandarna. 

Längs med bevattningskanalen eller om det är en dräneringskanal skapar växtligheten tunnlar. Pungmesar lockar i vassridån mellan gångväg och kanal. Omöjliga att få syn på och än mindre att fotografera. Har egentligen släppt ambitionen på fågelfotografi för längesedan. Även om det kliar lite när tillfälle bjuds. För mycket att dra omkring på. Två motorfotojournalister; en holländare och en britt med långa objektiv, släpptes in på området samtidigt med mig. De var uppspelta som barn och skulle nu prova på fågelfotografering. Såg inte till dem vid utpassagen. Områdesvakterna var bekymrade. Hade de gått vilse i vassen?  

Oönskad vegetation uppstår det här också liksom i övriga våtmarksområden som sköts eller brukas på något sätt. Jämfört med vasslåttermaskinerna i Hornborgasjön ger de här ett brutalt intryck.

Men det är klart: Lite fågel blir det ju.

Styltlöpare

och purpurhöna med en sothöna.

Gömd bakom en brädvägg gäller det bara att vänta. 

/MA

Glömt i sand

Arkeologiska fynd görs där man minst anar det. I Korshamn, södra delen av Morups Tånge, som är en bra skådarlokal för vadare, mås, trut, gäss och någon rovfågel, har det gjorts ett spännande fynd. Många är vi som noterat någon enstaka träpåle som stuckit upp ur bottnen vid lågvatten, en bit ut från stranden och tänkt att: Ja, ja någon påle som en kustfiskare/bonde slagit ner för att förtöja båten. I höstas gjorde så marinarkeologer en riktig undersökning. Det visade sig vara rester från ett båtvrak från 1100-talet! Traktens folk har länge pratat om att det legat något i sanden i Korshamn men det har inte blivit mera än prat. Snack i nästan tusen år!

På land upptäcks ofta odlingsrösen vid skogsavverkning. Övertorvade men lätt igenkända och runt omkring ligger fornåkrar eller oftast åkerlappar från några århundranden tillbaka. Skogsavverkarna måste undvika att köra över och skada dem med sin maskiner.

Samma finns utefter kusten men med havets förutsättningar.
Inte upptäckta på samma sätt men de är spår efter ”kustbruk”. Svårt att säga när den första stenraden lades, men de har bättrats på under åren. Och så här, på kvällskvisten, blir det mer synligt.

Rester av en svunnen närtid finns också här och var. Stugföreningen har inte hunnit plocka upp landgångarna än. Snacket går att det ligger något kvar i sanddynerna och påtryckningar förekommer vissa år att daglediga eller dylika skulle kunna ta upp landgångarna. Det pratas om upptagningen under hösten, men det är inte alltid säkert att det blir gjort. På något ställe finns det flera lager. En dendrokronologisk analys skulle nog visa att virket är avverkat under 2000-talet.

Det som glöms i sand
kommer fram ibland.

/MA