Snart börjar det...

Börjar? Vad då börjar? Lite av varje! Semesterorten ligger i startgroparna. Alla väntar på den stora invasionen, som inte har börjat än, men som kan anas.

Allt är förberett, eller åtminstone regnskyddat och genomtänkt.

En del har redan hittat hit. Kört hit i rasande fart.

medan andra utnyttjar det inbjudande söndagsvädret

eller ser de välkomnande sittplatserna under promenaden längs strandvägen 

och tittar ut mot stranden genom små hålvägar. 

men snart så drar Fotografi Falkenberg igång.

/MA

Zoombies i trädgården och i diskhon

Vårbruket är i full gång. De gamla pallkragarna har sett sina bästa dagar och börjar sjunga på sista versen. (Kan pallkragar sjunga?) Så en del odlingslådor blir en kraghöjd lägre. Kryddodlingarna med salladsraderna är det som år efter år gett kontinuiteten, förutom potatisen, zucchinin, musselsquashen, dillen, persiljan, ärtorna, bönorna, mangold, dragon, mynta, timjan, rabarber och ..., men någon gång måste det till en förnyelse. 

Den stora pepparroten gick att få upp med grep, spade och draghjälp i en rotända.

Och nya skulpturer skapas. Inga rådjur eller kaniner i grå slät finbetong utan persikoträd insvepta i juteväv och fiberduk för att inte bli lockade att blomma för tidigt när vårsolen en gång bestämmer sig för att skina. 

/MA

Kan lutfisk fotograferas aptitligt?

Julen är över sedan några veckor, nästan en månad faktiskt. Lutfisken är ett minne blott. Lutfisk till lunch på juldagen var något som vi praktiserade länge och nu på senare år har man insett det värdefulla: Den är basisk. Motverkar alltså sur mage. Redan på medeltiden visste man att fet mat bör balanseras med lutfisk. En gammal kunskap som imponerar. 

Å andra sidan blev man som barn sur varje juldag då det vankades lutfisk. Då mängden hårda paket i år icke kunde räknas (0) blev det dock ingen sur gubbe som behövde botas med lutfisk. Det blev till att ta fram blixten. Rena nöjet och ett bra botemedel mot en eventuellt sur gubbe. Vad blev mer naturligt än att fotografera lutfisken som låg i blöt. Insåg att en matfotograf får jobba hårt för att få fram det aptitliga i bilderna. Så det blev att försöka med något mera otraditionellt senare under veckan: Baconlindad köttfärslimpa.

Det här med matfotografering fick jag smak för.

PS Har en besöksräknare till bloggen. Upptäckte att Singapore gått upp på tredje plats i besöksstatistiken. Flera besök än antal blogginlägg. Tittade på andra bloggare som använder en likadan besöksräknare och kunde konstatera att även där hade Singapore-besökare hamnat på tredje plats. Kul med besökare men lite märkligt eller bara fel? DS

/MA 

— Ursäkta? (fixat sjätte fixen)

—Tror du nå’n fikar vid det bordet? Frågan slungades ut från en nervevad bilruta. Frugan var på vårdcentralen för kontroll så jag tog en promenad i byn. Två bord stod i en trädgård. Ett bord utan stolar runt och ett med stolar lutande mot bordskanten och uppradade runt om. En man i medelåldern i en småbil med olika nyanser på dörrar och övrig kaross hade saktat in och stannat samtidigt som han vevade ner rutan.
—Jag har aldrig sett nå’ra som suttit och fikat där och borden med stolar står ute hela året. I Sverige har vi ju regler: Klockan vrider vi tillbaka och då tar vi in möblerna och när vi vrider fram den tar vi fram möblerna. Enkelt, men de som bor där är göteborgare…

—Är du från Slöinge eller…?
—Nä, frugan är på vårdcentralen och vi är från en bra bit norröver, Skaraborg, egentligen.
—Det var långt från Slöinge?
—Vi har hört att det är en bra vårdcentral här. Så vi åker gärna långt, sade jag med ett leende.
—Njea, vi bor i Falkenberg egentligen, sa jag.
—Jasså? Är du från pressen eller? Du har en axelväska…
— Jag har kameran där...
En mötande mamma på väg till den närliggande förskolan log bakom rutan och ville förbi. Mannen i den blackiga småbilen vevade flinande upp rutan och körde vidare. Han hade nästan fått svaren han ville ha.

För några veckor sedan, snart en månad sedan, strövade jag omkring i byn med en kamera i axelväskan. Typiskt oktober- novemberväder på västkusten: Regnigt och blött, men milt. En bra bit över nollan. Hembygdsföreningen har satt upp skyltar med QR-koder till sevärdheter i närområdet.

Förr gick järnvägen igenom byn. Den blommade upp, men man får nog säga att den delvis vissnat ner efter det att järnvägen dragits om och rasslar förbi i drygt 100 knyck väster om byn. Spåren är dock kvar, ja inte bokstavligen, men bildligen. Det syns var järnvägen dragit fram genom byn och järnvägsparken är kvar, men i en annan skepnad.

Guldgubbar! I Slöinge har man hittat guldgubbar i jorden. Så sent som på 1990-talet. Mannen i den blackiga småbilen var sannolikt ingen guldgubbe. Han var för stor för det. Guldgubbar har hittats i stolphål. Stolphål efter långhus, byggda någon gång 500 e.kr. 

Förresten, passade på att fixa sjätte covidfixen!

/MA

Offer

Bygger om badrummet i stugan, eller snarare renoverar det efter sådär runt 25 år. Det tar tid och går långsamt, så man får offra en del av bekvämligheten. Halva farten jämfört med två som arbetar och inte ens det. Man måste acceptera att en ny syn på våtrum, eller skall jag säga akvarium, har påverkat utförandet och den tekniska nivån. Knappt styrfart egentligen, för man måste göra annat också.

Till exempel gränsla stålmärren (frugans elcykel Elsa) och cykla söderut någon kilometer. Nej det är ingen unisex bike. Det är bara ett transportstag, ingen herrstång!

Där finns inte bara en öppen offentlig toalett så här års utan också en fiskehamn. Fisket har sett bättre dagar och nu är det bara en eller två båtar som fiskar med trål (havskräftor faktiskt). De andra använder burar. Den 25 september började hummerfisket. Nu med krav på ett "rymningshål".

Djuren blir fast i tinorna annars och får offra sitt liv om de blir fast i tinor som slitit sig. De som följer med upp blir kokta, förr eller senare. Offer? Skaldjur och plattfisk är det gott om, men andra fiskarter är det mindre gott om och den gamla fiskindustrin hyser numera ett företag som experimenterar med att odla havsalger; tång rätt och slätt. Det finns flera tångarter, mer eller mindre anpassade till miljön, som lokalt kan variera kraftigt på några hundra meter. Hallandskusten är inte någon skyddad kust så stormarna gör sitt för att fresta på kreativiteten med att förankra systemen till havs, om det så bara är knappa kilometern ut från land. 

De moderna pirarna i fiskehamnen är byggda med stålspont. Stål rostar i havsmiljö. 3 % salt i havsvattnet! Ett gäng dykare jobbade med att fästa offeranoder av zink på sponten.

Tunga saker, zinktackorna, som skall svetsas fast i sponten i varje "inbuktning", 1 m under vattenytan. Det hjälper ett tag. Det stora problemet är dock att höja kajerna ca 1,5 m från nuvarande nivå. Stormen Gudrun visade att kajerna måste höjas för att inte bli översvämmade i framtiden. Kommer man att offra fisket och satsa på tångodling istället?

/MA