En släng av Montezumas hämnd eller Nedslag i det okända

Efter några dagar i Andalusien fick jag lite känningar av Montezumas hämnd. Lindrigt skall väl framhållas och det hade lika gärna kunnat vara efter några dagar i Halland eller någon annan provins. Hade ju varit i Conquistadorernas urhem så det var nog inte mer än rätt. Det roliga(!?) med detta var att det ledde till några "naturliga stopp" i utefter vägen från Granada. Mitt i ingenstans men ändå någonstans och vardagens charm av mänsklig aktivitet och icke aktivitet blir påtaglig. Platser man nog hade åkt förbi annars. Så jag kan rekommendera..... Första stoppet efter passet i Sierra Nevada blev ett område där man är känd för keramikarbeten. En trakt med många pottmakare om man vill vara raljant. Kan inte påstå att kommersen var het men inte desto mindre var utbudet stort.

Purullena heter orten någon kilometer öster om keramikbasaren. I området fanns det också bostäder där bara fasaden vette utåt. Resten fanns i berget eller i de hårda sedimenten av grus och sten.

Utsikt från Cueva Museo i Purullena som även hade hemlighuset med en dörr i bergssidan. Det fungerade utmärkt. I sådana grottoaletter kan man sitta länge i det svala när det är 40 grader ute. Delar av Sierra Nevada i bakgrunden.  

Nästa stopp blev Gor, endast 10-15 minuter senare. Gor är ett område som ligger intill en djup ravin som motorvägen Granada-Murcia passerar.

Flera småbyar ligger där och klamrar sig fast utefter ravinsidorna. Ravinen är djup, kanske 75 meter, och på botten odlas det friskt. Mathaket som jag siktade på innehöll ett 10-tal gubbar i den övre femtioårsåldern på barstolarna i halvdunklet. Jag förstod varför det var så ödsligt på fälten. De tystnade några sekunder när jag rusade in på services de caballeros. Rörelsesensorer tände ljuset när jag kutade in men slocknade när jag satt still. Helvete också, skall man behöva hantera papper och dylikt i mörkret? Den kroppsvridning man gör för att famla efter en förmodad rulle räckte för att tända ljuset, till min sköra lycka.  Att komma ut ur ett dylikt rum med papper i ena näven och med byxorna nere och frågat efter ljuset på "icke spanska" till ett gäng "icke annat än spanska" hade varit förödande för självkänslan. För att inte tala om nesan för Sverige som hockeynation och med snart drygt 50 JAS-plan. 

Nästa stopp efter ca 5 minuter blev ett stopp för brunch! Frugan ville ha mat....

För min del blev det en försiktig kopp kaffe.

Efter detta lugnade det ned sig och vi kunde fortsätta ur Andalusien och in i nästa region. Det man kan säga om standarden och renligheten på den typen av faciliteter jag nödgades använda är att den är hög i denna del av världen.

/MA  

Sjöfartsmuseet i Helsingör

Det forna varvet i Helsingör hyser numera ett sjöfartsmuseum.  Torrdockan bryggas över med gångtunnlar och gångstråk och själva museet ligger under jord. I anslutningen till dockans ena sidan ligger en restaurang. Verkstadslokalerna är numera plats för fria aktiviteter och även där finns en restaurang med utsikt mot det forna hamnområdet och Kronoborgs slott. Annorlunda lösningar med vinklar som inte alltid är räta och golv som inte alltid är horisontella. Dessutom har man pensionärsrabatt på inträdet vilket visar på gott omdöme! Har ett tidigt minne från en sjösättning i Helsingör sommaren 1957 eller kanske -58. Mycket folk hade samlats på kajen och det fanns trappor ner mot vattnet. Jag placerade mig i en sådan där trappa trots protester från mina föräldrar. Sedan kom svallvågen! Mera tur än skicklighet att jag inte drogs med ut i hamnbassängen. Blöt halvvägs upp till knäna blev jag men jag såg bra. 

Nere i torrdockan med stöden till stapelbädden blir det en spännande miljö med gångbryggor och lokaler.

Den här trappan är inte den som jag stod i då i slutet av femtiotalet. Den här leder ner till torrdockans botten där det finns en restaurang och några andra lokaler i sidoväggarna. 

De gamla verkstadslokalerna har nu blivit kulturvarvet.

/MA

Nedslag i Danmark och Vålse vig.

En återkommande källa till upptäckarglädje är att göra ett nedslag i Danmark och då företrädesvis på Själland.  Det ligger närmast. Mitt i "ingenstans" brukar vara målet. Oftast med en snegling på vilka geocacher (geocaching är en orientering med hjälp av GPS) som finns men helst på något obekant ställe. Det blir därmed sällan typiska turistfällor utan snarare väldigt lokala fenomen. Det är ett sätt att "komma under ytan" inte att smälta in men att komma vardagsnära. I år föll blickarna på kusten söder om Köge men framförallt på norra Falster. Möns klint är ett känt turistmål mål men det finns också kritklippor längs Själlands ostkust: Stevns klint. Visserligen inte så mäktiga och till viss del också en turistfälla men ändock. Någon del av den här klinten var också en strategisk punkt i kalla krigets skugga. För en urbergsbo från Sverige är det en helt annorlunda naturtyp. 

De mörka stråken av flinta ger en bild av hur jordskorpan eller den dåvarande havsbotten rört sig. Det var bara några veckor sedan som det var en svag jordbävning i Kattegatt. Kattegatts botten rörde sig! Tror det var 2,3 på Richterskalan, knappt kännbar. 

Det är i de här lagren som man kan sluta sig till det stora meteorit- eller asteroidnedslaget som avslutade dinosaurie-eran för gott. Någonstans i den övre tredje-delen skall det lagret synas. Undrar om man kommer att se något motsvarande i dagens havsbottnar efter någon eon? Den allmänna åsikten bland biologer är ju att vi håller på med en massutrotning.

Bottnarna och vattnen runt omkring liksom torra land har en stor artrikedom. 

Den ståtliga bron över till Falster med den gamla bron, från slutet av 30-talet, i bakgrunden. Den gamla bron är smal och jag har minnen från en resa över bron med en SAAB 96 i hällregn på 60-talet. Kommer ihåg det fortfarande, en fantastisk bro att färdas över då.

Den låglänta kusten har lett till att vallar byggts för hålla havet stången här och var. I Vålse vig på norra Falster stängde man ute havet. På artonhundratalets mitt stängdes den grunda viken av och torrlades så småningom. Åkermark fanns det behov av överallt för att möta Europas växande befolkning inte bara i Sverige. 

Den här kyrkan, Kippinge kyrka, var vallfartskyrka under medeltiden för att den hade några droppar av Kristi blod. Kyrkan låg före indämningen intill stranden. Nu ligger den flera kilometer upp på land. 

Målningar från 1300-talet.

Tyst, nästan ödsligt ligger fälten med spannmål mellan byarna. Lugnet avbryts bara av intensivt skördearbete. 

Sent in på sensommarkvällen håller man på.

Vålse en by på kanske 200 invånare hade ett B&B i närheten av indämningen som vi skulle övernatta på. Detta var nedslaget i "ingenstans". Men ingenstans visade sig som så ofta vara någonstans vid närmare påseende. Inte bara en kamp om odlingsmark och att bärga skörden utan också en annan sorts kamp: Karl X Gustav låg här i Vålse vintern 1658 med en här på 7000 man! 

Det går nog att lägga en vall till en bit ut i viken....

Man kan kanske läsa på innan man åker iväg men det är mycket mer spännande att göra sådana här upptäckter på plats genom att bekanta sig med orten. Det där med aha-upplevelser är speciellt.

/MA 

Amsterdam 1966

Den första semestern utanför Norden med mina föräldrar företogs med bil och gick till Holland. Fotografering och dagbok ingick i resans dokumentation. Diabilderna blev ett bra sätt att återuppleva resan mörka vinterkvällar. I en vit SAAB96:a av årsmodell 1962 styrdes kosan åt sydväst. Visserligen hade Eric Carlsson på taket vunnit Monte Carlo rallyt några år tidigare med en SAAB96:a men inte hjälpte det vid omkörningar ner mot danska Rödby på en tvåfilig tungt trafikerad och kuperad väg. Stressen var hög vid varje omkörning minns jag och den lilla 3-cylindriga tvåtaktaren fick göra skäl för sig. Eric Carlsson hade ju en sportmodell!

Här vid Ijselmeers vall Afsluitdijk mot havet blev det en paus. 

Det blåste kallt på försommaren men en traditionsenligt uppställning var obligatorisk. Havet på högersida och den invallade havsviken på den andra. 

Positivhalare frekventerade flitigt gatorna i Amsterdam. De finns nu också men är inte lika vanliga.

Vilket dock kanalerna är, alltså lika vanliga nu som då! 

Då, på den tiden, var jag en inbiten modelljärnvägsrallare utan ekonomiska resurser. Märklin-katalogen studerades flitigt. Holländska lokmodeller liksom svenska lokmodeller var sällsynta. Det fanns dock en holländsk minns jag med en tjusig blå färgsättning till skillnad från den svenska bruna. Jag hade turen att fotografera ett sådant lok men har inte lyckats hitta bilden i dia-arkivet. Kanske plockades den ur för sitt speciella innehåll och hamnade på fel ställe. Så den här bilden från Amsterdams centralstation är den enda tågbilden jag hittat.

På Dam-torget hände alltid någonting. Duvorna matades av besökande far- eller morföräldrar med barnbarn men småpojkarna gillade mera att klänga på räckena än hålla på med sånt larv som att mata duvor.

Eller var det 1965? Får kolla på filmen.

/MA

Skärvan

The Shard, Skärvan på svenska. En ståtlig skärva på 309 m som står strax intill Themsens södra strand intill London Bridge. Att bygga den har krävt mer än änkans sista skärv! Runt 20 brittiska pund eller skärvor om man så vill, kostar det att ta sig upp på utsiktsplanet och spana ut över stan. Nu var vädret mulet så ljuset var begränsat för fotografering. Vid nästa besök är det nog bättre väder.  

Så det får bli vyer nerifrån.

87 våningar över mark. Kontor, restauranger och hotell förstås men trots imponerande siffror drog en fikastund.

Helt andra former möttes man av från andra sidan kaféfönstret. Spel mellan manligt och kvinnligt? En medveten uppmjukning av hårda glasytor? Troligen inte medvetet men påtagligt. Fasaden till P-huset hade verkligen mjuka former.

Efter fikastunden hade mörkret inträtt och arbetstiden led mot sitt slut.

Alla från Skärvan åker inte hem via Liverpool Station men några gör nog det!

/MA