Höst i öst

Promenerade i kerület VI i Budapest efter ett besök på Kunsthalle strax intill Hösök tere. Jag letade lite motiv i det hårda ljuset från högtrycket över stäppen. Svängde in på Benzcúr utca och såg skyltar om Österrikes konstforum som hade utställning på Österrikes ambassad. "Bara att trycka på ringklockan", stod det på affischen vid dörren. Fick med mig frugan. Tryckte på knappen och kom in på ambassaden och såg utställningen "Fenster". Det var namnet som väckte mitt intresse. Kameragluggen kan ju liknas vid ett fönster. Fast detta visade sig vara målningar och jodå, de kan de också, österrikarna. När vi återvände ut på gatan och vände oss om för att ” kolla in" fasaden  så fick vi se minnesplaketten efter Raoul Wallenberg på husväggen över dörren. Inte direkt oväntat men ändå lite överraskande!

Då, 1945, var huset en central för Röda korset, där han sökte skydd. Efter intensiva förhör av ryssarna erbjöds han att träffa den nya ungerska regeringen. Han och hans chaufför svängde runt hörnet österut mot staden Debrecen och förblev borta. Resten är känt, det vill säga att hans/deras öde förblev okänt. Undrar om någon eftersökte chauffören, som tydligen var ständig följeslagare.

Kom de till Debrecen överhuvudtaget? 200 km över Pustan är en lång sträcka i ett krigskaos.

Gula löv även i de här kvarteren på hösten och den kinesiska ambassaden mittemot den österrikiska är också gul. Sannolikt dock inte årstidsbundet. Renoveringsbehovet av många fastigheter är annars påtagligt. Murare blir inte utan jobb i förstone om det finns någon som kan betala. I närområdet ligger ett litet museum: Ráth Györgen museum. Museet är en villa med inredning i jugendstil. Väl värt ett besök.

Av dukningen att döma åt man inte med bara gaffel vid ett sådant här bord. Det hade nog betraktats som ett helgerån. 

/MA

Engelsk midsommar, men inte i Midsomer och utan mord och kommissarie Barnaby

Den 24:e juni firas "Feast of St John the Baptist", alltså Johannes Döparens födelsedag anges det i diverse uppslagsverk, men det såg jag inte röken av. Jag kan nog påstå att det firades inte alls.  Varken midsommar eller Johannes Döpare och det är ju mörkare för att inte säga svart på natten.

Majstänger reste man in bit in på 1800-talet i England men successivt har traditionen dött ut med början i söder. På Trafalgar Square finns en visserligen en obelisk, men den skall absolut inte förväxlas med en majstång. Det folkliga firandet sammanfaller som av en händelse med en kristen högtid. Inte helt ovanligt. ”Myndigheternas” taktik att få hedendomen att blekna och kristenheten att blomstra. Vid Stonehenge firas det förstås på ett särskilt sätt. Mer ockult kanske än vad som är vanligt. Så det enda midsommarfirandet vi såg var hos barnen i Canary Wharf och de är ju svenskar. Jordgubbar, hallon och björnbär med därtill marängblandad vispgrädde, gravad lax, rökt lax, inkokt lax, färskpotatis med dill, räkor, nubbe, (Hallands Fläder förstås). Herring är inte det vi förknippar med inlagd sill. Spännande det här med midsommarfirande! Att det är så svenskt och som det verkar, även finskt. Finlandssvenskt? Hur det är i de baltiska staterna känner jag inte till. Kanske någon läsare kan kommentera det?

Friluftsliv idkas ju med fördel i Skandinavien under sommartid. Även i London idkas friluftsliv. Tältlägret vid Stratfords centrum kan inte jämföras med Skrea Camping varken till storlek eller till invånare och luxuösa husvagnar lyser med sin frånvaro. Moderna tält behöver ingen matjord att slå ner tältpinnarna i och tur är väl det; camparna har ingen matjord i fickorna.

När jag åkte med buss 25 in mot stan passerade jag White Chapel och i ett av fönstren stod det "Fotografiska". Begav mig dit när chansen kom någon dag senare. Hade svårt att hitta entrén, men en portvakt, (numera förmodligen titulerad receptionist för byggnadskomplexets hyresgäster), bakom en grandios disk, upplyste mig att kanske är det öppnat nästa år! Informationen på nätet är inte alltid tillförlitlig trots en bra och snabb uppkoppling till och med i tunnelbanan.

Jag fick två böcker om fastighetsbolagets gjorda och kommande investeringar som tröst. Den kända byggnadsprofilen "gurkan" ligger här i området. I övrigt är det mest sten, glas och betong samt hel del stål i byggnadsstommarna. 

Även i London, på Royal Academy of Arts, har man en vårsalong, men trots att våren kommer tidigare i London än i Stockholm så har man den på sommaren. Det är följaktligen en sommarsalong från den 10 juni till den 12 augusti. Ca 1500 föremål är utvalda för visning.

Trots att midsommar är en helg med, i normala fall, positiva förtecken har den blivit någon form av slagträ i invandringsdebatten liksom folkdräkt och knätofsar en gång i EU-debatten. Ja man håller nog på ännu. Ständigt detta behov av att förvränga, förminska eller förstora. Tröttsamt med alla dessa syften. Nu har ju midsommar blåst över sedan några veckor så det här inlägget kan betraktas som något sent. Men ett påbörjat inlägg måste avslutas och man måste ha blemester, alltså bloggsemester när man inte haft hemester. Eller?

"Laptoppen" börjar bli seg och det verkar smitta av sig på operatören vid tangentbordet. 4GB, i3, Windows 10 och den gamla typen av hårddiskar verkar inte längre vara optimalt för LR. Är 16GB, i7, Windows 10 och SSD det enda som hjälper?

/MA

Nytt nedslag på Sjælland

Som jag tidigare beskrivit är Sjælland en sorts ventil i vardagen. Några gånger per år gör vi en tripp över sundet och ut på ön. Avstånden är korta och havet finns alltid där. Känslan av att befinna sig utomlands men ändå inte, på semester, men ändå inte. Jo kanske ändå, numera. När det nu blev dags för att fira silverbröllop och lotten fick avgöra vår silverbröllopsresa blev det förstås Sjælland. Fyra av 6 alternativ bland lotterna i hatten var just grannlandet sydväst. Utan något bestämt mål på ön startade färden med endast en kaffetermos och rester av en rulltårta och så bilen förstås.

Kustvägen från Helsingør genom Hornbæk, Gilleje, Vejby Strand, Fredriksværk och Hundested följdes i sakta mak med några stopp här och där.  Dock inte med järnväg vilket hade varit möjligt men då med en liten annorlunda sträckning. I Vejby Strand hamnade vi sist i en bilkö. Trafikolycka? Framför bilen som står längst fram kommer en andmamma, högt buret huvud, med 6 ungar på rad i sakta mak vaggande över vägen. Mötande bilar stannar också. Men sista ungen kommer inte upp på trottoaren. Trottoarkanten är för hög. Bildörren på bilen längst fram far upp och föraren kliver ur och hjälper den sista ungen att komma upp på trottoaren. Sedan rullar köerna på. Vid Hundested går färjan över Isefjorden (som nog är en vik ;-) ) över till Rørvig och Nykøbing Sjælland men här hittade vi logi så någon färja blev det inte den här gången. Det fanns två val: Hyra en stuga i hamnen med plats för fyra, eller ta in på hamn- och tillika stadshotellet. Visserligen hade en stuga mera anslutit till hur det var för 25 år sedan men rabatterna(!!) på hotellet gjorde valet enkelt även om det inte gick att kombinera med pensionistrabatt.

Varje hotell är byggd i sin epok. Det framgår oftast i matsalen och hotellen på småorterna har inte samma iver att bygga om. Och kanske heller inte den ekonomin som krävs. I gengäld blir det en upplevelse av tidens gång. Man kan känna igen sig.

Fisket med allt som tillhör är dominerande i Hundesteds hamn. Visserligen har en del konsthantverkare flyttat in och förändrat bilden något. Möbelsnickare och glasblåsare är väl de som sticker ut lite mer utöver sandskulpturutställningen bakom höga plank och som nog passar till att liva upp en barnfamilj på en regnig campingsemester. 

Att reda ut näten går någorlunda enkelt med maskinhjälp.

Varje firma har sin färg på fisklådorna.

De här fiskarna körde med hink och inte lådor och när jag närmade mig dem med kameran i högsta hugg så blev det lite nervöst i gänget. Men när jag talade om att jag kom från Sverige blev det lugnt. Hornfisk (näbbgädda) och havsöring samt makrill stod för spänningen.

En havsöring hade fångats men jag väntade inte kvar till nästa fångst. 

/MA

Från Saint-Jean-de-Losne via turistfällan Colmar till Göttingen.

Huset där vi fått logi var från 1746. Det blev inte förstört under kriget sa värdinnan, eller sa hon krigen? Brofästet över floden hade kanske varit en hållpunkt. Från vilket håll? Alla håll förmodligen. Huset var renoverat förstås och vårt rum var nyast. Utsikten mot en bakgård med en nästan överblommad magnolia i början på april gav lite 50-talsvibbar. Ett gammalt vagnslider med port var utgången ut mot baksidan. Huvudingången var direkt ut på huvudgatan.

Mot grannfastigheten fanns stora dörrar som verkade leda till en sal eller dylikt.

Men det var ingen sal bakom dörrarna. Det var garderobsdörrar från mitten av 1800-talet.

Frukostsällskapet som kom från Paris skulle återvända dit då väderprognoserna angav ruskväder i Europa. Värdinnan serverade hemgjort marmelad men jag lyckades inte gissa vad den var gjord av. Kvitten visade det sig vara. Ser ut som jätteäpplen som inte kan ätas färska men passar bra till marmelad och gelé samt inte minst vin. 

Men det var inte för ruskvädret eller oförmågan att känna igen smaken av kvitten som kosan ställdes till Colmar i Alsace: Det var Colmars stadsbebyggelse med mycket korsvirkeshus.

Och korsvirkeshus fanns det. Förberedelserna för påskfirandet pågick intensivt och känslan av kraftigt marknadsföring för att locka turister var påfallande. Resan gick snabbt över gränsen till Tyskland och till en liten oansenlig stad, Endingen am Ka där lunch kunde vara lämplig att inta. Alla orterna runt omkring hade tillägget am Ka. Det tog lite tid innan vi kunde tolka det rätt: am Kaiserstuhl. Och det var inte det man kunde tro: En kejsartron. Staden låg på kanten av ett gammalt vulkanområde som hette Kaiserstuhl. 

Naturligtvis fanns här ett Stadttor och flera Weingut.

Lunch på Zum Alten Wagenmann. Sedan gällde det att "avverka" milen upp genom Tyskland och hem. 

Sista anhalten och övernattningen blev strax norr om Göttingen. Ett familjehotell som hade en kinesisk grupp som gäster. De fick prova på tyska dumplings, alltså knödel. Till det så serverades förstås snaps.

/MA

Mot nattlogi nordöst om Lyon med Opel Astran

Le Pays (som om jag kan franska)

Norr om Nîmes vid Fournès svänger vi av från motorvägen. Det blir en liten avstickare norrut på D6086 strax intill Pont du Gard. Ett mästerverk av romarna. Nästan 20 år sedan vi var där sist och ännu längre sedan romarna var där, men återseendet lockade inte. Den här gången letade vi efter ett bra lunchställe.

Vi stannade i Valligueres för att se om där fanns något. Bageriet var stängt på måndagar. Ett café/restaurang fanns med en ensam orakad kund balanserande på en hög barstol i dunklet. Sömnigt, förutom stojande skolelever som hämtades vid 12 av glada föräldrar. 

Det finns politiska strömningar i riktning mot Frexit. Den franska varianten av Brexit. Kanske ingen tillfällighet att affischen sitter anslagen ute i landsbygden i en by som tycks känna av urbaniseringen och indirekt globaliseringen.  

Vi körde vidare.

Ett nytt stopp utefter vägen vid något som såg ut som en sommarpaviljong men med matannonsställ på parkeringen. Mathaket visade sig vara mycket välbesökt. En stressad servitris kunde inte redogöra priset på lunchen förrän jag sa: l’argent? 9€ för dagens buffé. Hyfsat pris men stökigt.

Det blev lunch i centrum av Bagnols-sur-Cèze på L’atomic istället. Dagens för 10€. Den skarpa vårsolen och outslagna plataner drev oss att äta inomhus.

Vägen tillbaka på motorvägen gavs oss en speciell vacker vy: Den gamla bron vid Point-Saint Esperit. Insåg att en actionkamera monterad på huvudet eller i pannan hade varit bra att ha.

Rundade Lyon på östsidan denna gång istället för att köra rakt igenom. Siktade på Strasbourg  med vetskapen om att uppåt Dole kunde räcka.

Nattlogi blev bokat i Saint-Jean-de Losne strax väster om Dole. Incheckning i sista sekund. Värdinnan Beatrice kom springande längs huvudgatan när vi inte hittade.

Blev varse logistikens förändringar och effekten av alla dessa 12-m-trailers på motorvägarna. I Saint-Jean-de Losne fanns ett museum för sjömän och sjömansliv. Mitt på torra land! Staden har varit ett nav i kanaltrafiken med pråmtrafik till Lyon och Rhone, till Dijon och vidare ut i landet.  Nu är pråmarna bara fritidsboende. Hela trakten har fått ställa om. 

De forna kajerna har byggts om till terrasser och serveringar ner mot floden La Saône. I kvällsmörkret syns bara upplysta fönster i pråmarna.

/MA