Idag, för femtio år sedan. - Apollo 11.

För femtio år, och några timmar sedan, 13:32 UTC, (vår nutida svenska sommartid ligger 2 timmar före), lyfte de, liggandes på rygg i sin kapsel, på toppen  av en Saturn V. 

Tolv minuter senare låg de i bana runt jorden, och där stannade de drygt ett varv, för att kontrollera att allt var i sin ordning, och för att markkontrollen exakt skulle kunna räkna ut nästa steg. Två timmar och 44 minuter senare tände de tredje stegets motor igen. Den fick brinna ung sex minuter, och ökade farten till strax under "flykthastighet", så att den nyss cirkulära banan runt jorden, istället blev en hög elliptisk bana. Så hög, att den skulle nå till månen, och lite till.

Den höga elliptiska banan var så finurligt uträknad, att om de skulle få problem med motorn eller bränslesystemet efter att de lämnat jorden, skulle de bara slungas runt månen och fortsätta hem mot jorden igen (sk "free-return"). Efter att de kontrollerat att allt var som det skulle, justerade de sedan banan, så att de istället skulle kunna lägga sig i bana runt månen när de kom fram *.

Hela resan kan återupplevas, i "realtid", nu 50 år senare, på https://apolloinrealtime.org/11/ 
Det är bara Arne Thorén som saknas. :-)

Gärna med lämplig litteratur till hjälp. :-)

Den kan hämtas på https://www.hq.nasa.gov/alsj/a11/a11prskit.html

*) Apollo 13 hade redan lämnat sin fri retur-bana när explosionen inträffade. Som tur var, var de dockade till månlandaren, och kunde använda dess motor för att ta sig tillbaka till rätt bana. I princip behövdes inte mer för att komma hem, men de tände ändå motorn en extra gång efter att de lämnat månen, för att skynda på hemfärden något. Detta för att bl a förråden av vatten skulle räcka.

Inatt, för femtio år sedan. - Apollo 8

Den 21:e hade de lämnat Cape Kennedy, liggande på rygg i sin kommandokapsel, högst uppe på toppen av en Saturn V-raket.

Apollo 7, som skjutits upp i oktober, var den första bemannade Apollo-missionen efter den ödesdigra Apollo 1. Man hade fått ta några steg tillbaka, göra vissa omkonstruktioner och genomföra några fler obemannade färder. Under elva dagar i omloppsbana runt jorden testades nu den delvis omkonstruerade kommando och service-modulen grundligt. Men medan Apollo 7 hade klarat sig med den betydligt mindre Saturn IB, använde Apollo 8, som det nu handlade om, den fem gånger starkare, och drygt 100 m höga Saturn V, månraketen.

Rymdkapplöpningen hade ju tagit fart på allvar när Sovjetunionen satte den lilla satelliten Sputnik 1 i bana runt jorden, under det Internationella Geofysiska Året (1 juli 1957 - 31 december 1958). Detta uppskattades givetvis inte i USA. Även hunden Laika hann skjutas upp innan amerikanerna fick upp sin första satellit (Explorer-1). Sedan sköts Jurij Gagarin upp i omloppsbana innan Alan Shepard 23 dagar senare gjorde ett kortare skutt i i den första Mercury-kapseln. Mer än ett halvår senare blev så John Glenn den förste amerikanen att nå omloppsbana. Som ytterligare salt i såren blev så Aleksej Leonov i mars -65 den första att företa en rymdpromenad, innan Ed White gjorde det i juni samma år, från en Gemini-kapsel. F ö samme White, som mindre än 2 år senare tragiskt skulle omkomma i Apollo 1-branden

1968 var ett turbulent år. Rasoroligheter hade brutit ut på flera ställen året innan. Protesterna mot Vietnamkriget, som var kostsamt i både pengar och liv, blev allt starkare, Martin Luther King sköts i april, och i juni sköts Robert F Kennedy. Nu, på hösten började det bli ont om tid. John F Kennedy hade ju satt ut målet, att landet före decenniets slut skulle landsätta en man på månen, och säkert få honom hem igen. Decenniet närmades sig nu sitt slut, och ännu hade ingen Apollo-kapsel flugit bemannad.

Man planerade om, och beslutade i augusti att den första bemannade färden med Saturn V inte bara skulle göra en hög elliptisk bana runt jorden, som tidigare planerat, utan också ta en vända runt månen. Detta förutsatte givetvis att testerna under Apollo 7 avlöpte väl. Man räknade på möjliga skjutfönster, och kom fram till att mellan 20 - 27 december fanns en möjlighet med landning i Stilla Havet, vilket var vad Flottan föredrog.

Apollo 7, med Shirra (som tidigare introducerat Hasselblad-kamerorna på rymdfärderna), Eisele och Cunningham ombord, sköts upp den 11:e oktober, och den 21:e december sköts så Borman, Lovell och Anders upp.

Jim Lovell, Bill Anders och Frank Borman

Under julnatten, på nionde varvet (av tio) runt månen läste de några rader ur skapelseberättelsen.

Nu, om inte förr, hade man slagit ryssarna i kapplöpningen. Det ryktades ju om att även de hade planer på att sätta folk på månen, och det var viktigt att hinna före. Idag vet vi att försöken med deras N1-raket avbröts efter fyra misslyckade uppskjutningsförsök.

Det var f ö Bill Anders, som under det fjärde varvet tog den välkända första bilden av en jorduppgång, sedd från månen. En bild som blev ikonisk, och som fick oss att inse hur liten vår enda jord är. 
47 år senare fick jag tillfälle att i stället fånga honom på bild, under Astronautkongressen i Stockholm.

"Splashdown" skedde i Stilla Havet, den 27:e december. 

Tja, sedan fortsatte man med:

• Apollo 9. Första provflygningen med månlandaren, i omloppsbana runt jorden. Månlandarpilot var Rusty Schweikart
• Apollo 10. Till månen, med månlandare. Genrep med månlandaren. Avbröts på ~15 km höjd.
• Apollo 11. Nu var det inte genrep längre...
• osv t o m 17

Kuriosa 1. En ödets ironi kan sägas vara att Jim Lovell två gånger flög runt månen, utan att någon gång landa. Först på Apollo 8, och sedan på Apollo 13 där man hann ändra planerna i tid, och återvända till jorden.
Kuriosa 2. I filmen Apollo 13, där Jim Lovell spelas av Tom Hanks, deltar Lovell själv i en roll. När besättningen klivit ur helikoptern ombord, och Hanks skakar hand med skeppets befälhavare, gör han det med den verklige Lovell. I sin egen gamla uniform, med "fel" gradbeteckningar. :-)

Bländarsallad...

För ett par veckor sedan, efter fikat på Fågelsången, gick jag en sväng i Uppsala med den gamla Bladaren, 1000F. Jag gillar den, inte bara för att den är gammal och mer primitivt retro, utan också för att dess Tessarobjektiv är några hekton lättare än Planaren till 500C, och kameran därför inte blir så framtung.

Det var gråväder, och trots att det var mitt på dagen var det sparsamt med ljus. Normalobjektivet, en Tessar 2.8/80, har bländarförval, dvs just före exponering bländar man med långfingret snabbt ned, mot ett förinställt stopp.

I det skrala ljuset märkte jag på en gång att objektivet inte ville öppna till mer än ca bl 4 - 5.6. Jag försökte titta på bländaren, och hur den rörde sig, men kunde inte se något onormalt. Jag tyckte den rörde sig symmetriskt och fint men, som sagt, bara mellan 22 och 4 - 5.6. Det blev till att fokusera på en något mörkare mattskiva än normalt, som om den inte vore tillräckligt skum på full öppning...

Tog några bilder, och åkte sedan hem.

I databladet hemma fanns en genomskärning.

Hur svårt kan det va..?

Jag började bakifrån.

Sedan kunde fokuseringssnäckan enkelt lyftas av.

Efter att ha skruvat loss del lilla knastret kunde även bländarspaken/hylsan lyftas av.

Sedan kom turen till bakre linsgruppen, mest för att inte råka skada eller sätta några fingeravtryck.

Sedan vände jag på steken, och gick loss på namnskylten.

Här körde jag sedan fast, då linspaketet inte ville komma ut. Jag gav upp och monterade ihop igen, för att skicka in det till en som kan...

Skam dock den som ger sig...
Kvällen innan jag tänkte skicka bestämde jag mig för att ändå prova igen. Jag kunde få ned en tunn mejsel i springan mellan linspaketet och tuben, och försiktigt, försiktigt bända lite i sidled. Då släppte det, och med två mejslar kunde jag lirka upp främre linsen med sin fattning. Det hade mest handlat om byrålådseffekten, då passningen naturligt nog är ganska trång.

Såg nu att genomskärningen inte stämde riktigt, då båda linserna enligt den skulle ha suttit ihop i en grupp.
Gjorde istället samma sak med nästa lins, och den kom snällt upp. Eftersom jag redan plockat bort knastret till bländarens styr-ring (hittar inget bra ord) kunde jag nu enkelt, med bara fingrarna, lyfta upp den och frilägga bländarlamellerna.

Missade att ta en bild av ringen, men den har på undersidan spår som bländarlamellernas främre tappar löper i, och som när den vrids får lamellerna att svänga inåt och minska öppningen.

Försökte först peta runt lamellerna lite, i hopp om att tapparna skulle slinka ned i rätt hål, men det var givetvis lönlöst. Jag fick plocka ut alla, och passade då på att pensla dem rena med ren bensin.

Notera de små tapparna. De sitter lite olika i de båda ändarna, så man måste vända dem åt rätt håll när man sätter tillbaka dem.

Nu börjar det roliga...
De första bladen brukar inte vara så besvärliga att lägga dit, men så småningom måste de föregående lyftas upp, så att nästa kan skjutas in under, och nästa, och...

 
Den skarpögde ser att jag vänt några blad fel i första bilden.

Genom att successivt tejpa ihop dem till en kaka kan man få dem att ligga någorlunda still tills alla är på plats, och efter tredje eller fjärde försöket kunde jag med en titt i spegeln se att alla tappar satt i sina resp hål.
Genom att sätta en fingertopp emot kakan kunde jag sedan med pincetten lyfta upp en tejpbit i taget.

Sedan var det bara att göra om alltsammans, fast nu baklänges. :-)

PS. Bilderna är givetvis inte tagna i den ordning jag visar dem här, utan visas i den ordning jag borde ha gjort allt...