Nr 100. Extra tjockt jubileumsnummer!

"Warum soll man es einfach machen, wenn man es so schön komplizieren kann?"

Eller konsten att gå över ån efter vatten.

Många håller nog med om att mätsökarkameror är smidiga jämfört med klumpiga spegelreflex-kameror.

Nikon S & F Båda med 50 mm ojektiv

Framförallt om man vill fota obemärkt. Ett vidvinkelobjektiv t ex, blir ju avsevärt mycket mindre när det inte behöver hålla undan för en rörlig spegel.

Men...
Det finns tillfällen då...

Vill man använda längre brännvidder räcker mätsökarbasen ofta inte till för att kunna göra en korrekt avståndsmätning, och vill man fota makro ligger man dels innanför mätområdet, dels är det svårt att se både utsnitt och skärpedjup.

Vad gör man då?

Den tiden de flesta kameror hade genomsiktssökare var tillbehörens blomstringstid. Den tid när tillbehörsskon fortfarande hette tillbehörssko, inte  "blixtsko", och man kunde montera t ex en exponeringsmätare, eller en avståndsmätare. Hade kameran utbytbara objektiv fanns det istället alternativa sökare, för aktuell brännvidd, att montera. Ville man komma lite närmre, kunde man montera t ex en "NOOKY-HESUM". Det var en fokuserbar mellanring för en Summitar, som även var försedd med en rörlig mask för sökaren och korrigering för mätsökaren.

Behövde man använda längre brännvidder, eller fota makro kunde man istället använda en

Visoflex med Telyt f=20 cm 1:4.5 monterad på en Leica IIIc
sån här! En "Visoflex" spegelreflextillsats. :-)

Nu har mätsökarkameran förvandlats till SLR, och man kan fokusera på mattskiva, men den har helt förlorat kompaktheten.

Spegeluppfällningen är via en speciell trådutlösare fiffigt hopkopplad med avtrycket, så spegeln går upp just innan slutaren avfyras. Då kan man fånga även lite snabbare förlopp.

Och så var det det här med makro.
Monterar man ett vanligt objektiv på Visoflexen får man ett extra utdrag på 62.5 mm. Med ett 50 mm objektiv får man då en avbildningsskala på 1,25:1.

Summitar (5 cm), monterad på Visoflex

Som synes är Summitaren inte korrigerad för så här korta avstånd, men det går.

För att sätta extra knorr på allt så passade många tillbehör bara på en kamera, eller ihop med ett objektiv.

Mycket av det här slapp man ju när spegelreflexerna slog igenom, och det är inte så svårt att första att de så småningom kom att dominera marknaden.

Det positiva är att det finns en spännande värld av tillbehör, för oss kameraintresserade, att botanisera i. :-)

D.I.Y. TLR, part 1. Unboxing.

Fram till nu har jag inte intresserat mig för leksakskameror, typ Holga, Lomo etc. Jag tycker film förtjänar bättre materiel än så, och jag skulle aldrig kunna tänka mig att t ex lägga negativen på dörrmattan för att med någon sorts konstnärlig ambition försöka få till en speciell look. Jag har ingen iPhone, och följaktligen heller ingen Hipstamatic-app. Instamatic-kamerorna gav ju som regel betydligt bättre bilder än så.

Nej, film är för  mig inte det samma som taskig skärpa och färgstick. Inte ens med Instamatic.

Ändå... När jag fick syn på den här kunde jag inte hålla pekfingret i styr. :-)

Det handlar om en leksakskamera, med en bländare (f/11), en slutartid (1/125) och enklast tänkbara optik. Det är dock en äkta TLR (Twin Lens Reflex), och skulle ha platsat i Thomas TLR-pool, om den bara funnits. :-) Den har spegel, mattskiva och t o m fokusering. 24 x 36 i stående format.

Att den säljs som byggsats ger det bara extra krydda. :-)

Instruktionerna är enkla att följa,

om man är kines...
Som tur var hittade jag lite anvisningar med bilder på nätet.

Först monteras stativgängan. Vad man skall ha den till vet jag inte, eftersom slutaren vare sig har B, eller uttag för trådutlösare.

"Räkneverket". Det tandade hjulet mot filmperforeringen kom inte med på bilden.

Slutaren monterad.

Filmbanan likaså.

Sidorna ihopsatta, och den börjar ta form. Skyddsfilmen är här fortfarande kvar på spegeln.

Klart! Det tog mig ungefär 2 timmar. Jag fick lossa sidopanelerna flera gånger för att montera nästa del, och nästa, och...

"Räkneverket" är enklast tänkbara. Man drar fram tills den roterande pilen pekar mot en av de två fasta. Dubbelexponeringsspärr saknas.

Varför vänta? :-)

Edit: *****************************

Nu finns det några bilder också.

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/2472128.htm?set=mp

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/2455933.htm?set=mp

Vem behöver Summilux?

Bengan nämner Zeiss Sonnar 50/1.5 i M39-fattning. Om man nu inte som han råkar äga en sådan, och inte heller vill lägga pengarna på en Summilux, kan man prova antingen en Sonnar i den vanliga Contax-fattningen, eller den betydligt billigare Jupiter-3.

Jamen..?

Det finns sätt.

På 50-talet gjordes några olika adapters. Dels Cooke & Perkins från England, dels Orion-adaptern från Japan. Båda är idag sällsynta, och med priser därefter.

Dock, det finns hjälp att få. Den nytillverade Kipon-adaptern kan man hitta bl a på ebay. Den har både in- och utvändig bajonett. Kompletterad med en vanlig M-M39-adapter passar den även på en M-Leica.

Sedan kan man slänga på sin Sonnar(kopia). :-)

Eller kanske en Biometar? *)

Fokusera får man dock göra som vanligt. :-)

*) Biogon (eller Jupiter-12) är för lång och tjock, och går inte igenom M39-gängan.

Jupiter-3, enl mätsökaren fokuserat ungefär där vägen kröker åt vänster

Biometar, på oändligt

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)

Camera Obscura. På riktigt.

Om man är i trakterna av Uppsala kan man ta sig till Botaniska trädgården. Där, framför Linnéanum, står nu ett riktigt Camera Obscura.

Det är hjul på det, så man kan vrida det runt med hjälp av ratten inuti. Hålet sitter i dörren. Det är ungefär en centimeter stort, så bländaren blir väl bortemot f/200...

Om man låter ögonen vänja sig träder världen utanför fram efter en stund. Jag kunde inte se motivet vare sig i sökaren eller på skärmen, men jag ställde Ixusen på 1600 ISO, tryckte den mot pannan, tog ett djupt andetag och andades sedan ut långsamt...

Det blev en sekund på bländare 2,8.

Om jag minns rätt är den stängd/låst söndagar och måndagar.