Lilla Super Ikontan,

eller "die Contax für den kleinen Mann".

När Zeiss Ikon bildats, 1926, som en sammanslagning av ett antal tyska kamera-tillverkare ¹, påbörjades så småningom en välbehövlig rensning i modellfloran. Den hade dessförrinnan varit onödigt stor redan för vissa av de enskilda bolagen. Flera tidigare modeller fick leva kvar tills de blev omoderna. Andra modellnamn dök upp igen, men nu på nya kameror. Ibland plockade man också ihop nya namn av enskilda stavelser från de gamla.

En som fick leva kvar var t ex presskameran Contessa-Nettel Deckrullo, som under Zeiss Ikon dessutom fick tillbaka sitt ursprungliga namn Nettel. Den fanns i storlekar upp till 13 x 18 cm och hade en vertikalgående ridåslutare. Som namnet Deckrullo antyder, så täckte slutaren plåten även när man spände slutaren, så man slapp täcka för objektivet under tiden, vilket var långtifrån en självklarhet bland ridåslutar-kameror på den tiden. Första-ridån löpte på ridåband, och öppningen var ställbar. Drygt tjugo år senare skulle den komma att stå som modell för en annan, mycket välkänd slutare.

En annan Zeiss Ikon-modell var Ikonta, som kom alldeles i slutet av 20-talet. 1934 utrustades vissa Ikonta-modeller alternativt med mätsökare, och blev då "Super Ikonta". Prefixet Super var dock inte unikt för Zeiss Ikon. Även t ex Balda använde det på sin 35 mm Baldina, som med mätsökare då blev Super Baldina.

Varför drar jag upp allt det här?

Jo, 1934 kom Super Nettel (536/24).

Ni hajar, va? Den hade kopplad mätsökare av vridkilstyp, som Super Ikonta, och dessutom bälg med saxlänk, som gamla Nettel. Framförallt förde den Nettel-arvet vidare med sin vertikalgående slutare (1/5 - 1/1000 s), liksom den nyligen släppta Contax. Den är också som ett tittfönster in på utvecklingsavdelningen, för här kan man t ex se hur man redan två år efter lanseringen av den problemfyllda Contax I hade ändringar klara, som ytterligare två år senare skulle dyka upp på den kraftigt omarbetade Contax II. Slutarridåerna i metall är visserligen fortfarande väldigt lika de på Contax I, men frammatningen har nu flyttat upp till en bekväm placering på ovansidan, och den på Contax I så krångliga slutartids-inställningen i fyra olika grupper har också kraftigt förenklats. Allt precis som på den senare Contax II.

Contax I, Super Nettel & Contax II.

Den kom också att få en nättare formgivning, istället för den tegelstensliknande Contax I. Den som ville ha en småbildskamera med snabb och bekväm ridåslutare, men inte behövde, eller hade råd med, dyra utbytbara objektiv, fick nu ett enklare alternativ, en "Fattigmans Contax".

Öppnar man bakstycket ser det ut ungefär som i Contax II. Super Nettel fick t ex en frikopplingsknapp för returspolning liksom den senare Contax II, till skillnad från Contax I, där filmen istället lyftes över tänderna på mataraxeln(!).

På baksidan kan man se de två fönstren till "vy"- resp mät-sökaren.

Direkt billig var den nu inte, trots epitetet. Genomsnittslönen låg mellan 100 - 200 Reichsmark. En Contax I med Tessar 3.5 kostade 275 RM, medan Super Nettel med samma objektiv kostade 198 RM. Billigaste versionen (med en trelinsig Triotar 3.5) kunde man visserligen få för 165 RM, men det kunde jämföras med Leica Standard, som med Elmar 3.5 kostade 167 RM. Den senare visserligen utan mätsökare, och med färre slutartider, men den hade den erkänt fina Elmar 3.5, och mätsökare  kunde man få den kompletterad med efteråt. En Contax I med den berömda Sonnar 1.5 fick man däremot ge 500 RM för, dvs bara objektivet kostade då lika mycket som en kamera med Tessar 3.5. Alla objektiv i jämförelsen är "5 cm".²

Den kortlivade Super Nettel II (1936) var samma kamera, men kromad istället för svart. Super Nettel III lanserades samtidigt. Det var också kromad som II, men med bajonettfattning och några få utbytbara objektiv. Innan leveranserna hann starta bytte den namn till Nettax.

En fördel med Super Nettel, framför t ex Contax eller Leica, var i alla fall kompaktheten. När man fällt in objektivet var det väl skyddat, och hela kameran gick lätt ned i rockfickan.

Bildresultat, kanske någon undrar? Läs del två.

I ärlighetens namn finns det en annan modell som ger mycket bättre skäl för rubriken, men mer om den en annan gång.

1. ICA, Contessa-Nettel, Goerz & Ernemann. ^{^}
2. Prisuppgifter från "Auf den Spuren der Contax", av Hans-Jürgen Kuc. ^{^}

För den sportige...

Var nyss på hälsokontroll, genom jobbet. Hälsan var det inget fel på, och konditions-betyget klarade sig tack vare att jag nu hamnade i nästa åldersgrupp...
Jag cyklar till tåget varje dag, men inser nu att lite mer skulle nog inte skada. Det har inte blivit någon motion för motionens egen skull de senaste åren.

Det är nog säkrast att gå ut lite löst i början.

Jag letade efter något sportigt, och hittade en gammal sökare i skåpet.
Hmm... Kanske det kan vara något?

Av van Albada-typ, minsann...

Nu skall jag bara hitta något att sätta den på också...

Nu börjar det likna nåt. :-)

Är det blåsigt kan man ju sätta på ett motljusskydd.

 Mot solvinden...

Ut och motionera era kameror i helgen. :-)

Verichrome Pan, eller, "Det som göms i snö".

Jag skrev i det förra inlägget om filmen i en Foth Spring 6x9 jag köpt.
Jag lovade visa resten av bilderna.

Här kommer de. Jag har ännu så länge ingen aning om var, och när, de är tagna. Det stod namn och adress på fodralet, och åtminstone den ägaren har bott i Lindesberg, om det kan vara någon ledtråd.

Om någon känner igen någon plats, så säg gärna till. :-)

Bild 1.

Bild 2. Överexponerat och oskarpt.

Bild 3. Kan det vara Furuviksparken? Parken Zoo? Jag har själv inte varit på något av ställena.

Bild 4. Samma park?

Bild 5. En tapet med imiterad träpanel? Här har nog kameran legat orörd länge. Avtryck i filmen av den infällda bälgen, och muttern till objektivet. Även slöjad i mitten (rektangeln). Kanske har slutaren utlösts, eller så är den inte 100%-igt tät. Filmen har dragits fram åt höger på den färdiga bilden. Slöjan till vänster är alltså från...

...bild 6. Här kan man återigen se avtryck av bälgen, samt lite veck. Här var filmen när kameran blev min. Jag drog fram till...

..ruta 7, och tryckte av. Solna, september 2009.

Bild 8, slutligen. Nu är vi framme i oktober 2009. Samma film, bara femtio år senare. :-)

Intressant nog är de gamla bilderna bättre än mina nytagna. Rekommendationen att exponerad film har sämre hållbarhet än oexponerad verkar gälla till en viss gräns. När den blir riktigt gammal försämras den, blir slöjad och tappar känslighet, medan den latenta bilden inte längre verkar försämras så mycket.

Varför hette filmen Verichrome? "Chrome" brukar ju vara namnändelse på färgdia-filmer.

När den första Verichrome-filmen kom 1931 var den ortokromatisk, dvs inte känslig för rött, och man kunde framkalla den i röd mörkrumsbelysning. Silverhalid-emulsioner är naturligt bara känsliga för blått, men Kodak hade tillsatt ämnen ("sensibiliserat") som gjorde den hyfsat känslig även för grönt och gult. Dock ännu inte för rött. Tydligen ansåg Kodak ändå att den (för sin tid) hade en så bra och bred färgkänslighet att de gav den namnet Verichrome för att visa att den hade en naturlig återgivning av färger. Man tänkte ju normalt inte i termer av färgfilm då. Kodachrome t ex kom först 1935.

1956 blev den till slut pankromatisk, och man lade då till "Pan". Nu var den känslig för alla färger, och man kunde inte längre framkalla i rött ljus. Den var dock inte helt pankromatisk, för tittar man på tejpen på filmen ser man att de angav lite olika känslighet för dags- resp glödljus.

Den här rullen verkar f ö vara tillverkad i Frankrike (eller Kanada?) eftersom det står "Jour" resp "Artificielle" först. I slutet av filmpappret står det dessutom "Exposé", och inte "Exposed".

Slutligen ändrade man 1960 den angivna känsligheten på sina filmer. Detta utan att ändra emulsionerna. Man tog av säkerhetsmarginalen, ändrade rekommenderad framkallningstid, och angav den känslighet vi känner igen idag. På tejpen i slutet av filmen lade man till noten “new developing times”. Nu blev t ex Tri-X angiven som 400 ASA istället för som tidigare 200. Min film saknar noten, och har den gamla känsligheten angiven, så den måste vara från före 1960.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

DIN-systemet för filmkänslighet kom (enl Camerapedia) 1934. Det skrevs från början som ett bråk, med känsligheten över 10. 10 stod för tio-logaritmen, som systemet byggde på. Enl Camerapedia slutade man skriva det som bråk 1957. Om det stämmer, och om det fick snabbt genomslag, skulle den här filmen i så fall vara från allra första året för "Verichrome Pan".

En annan, lite lyxig, detalj är en tejpad "flärp" i slutet av själva filmen. Antagligen för att den skulle hålla sig lugn och plan när slutet närmade sig mask-öppningen i kameran.

Nu får det räcka med detaljer.

God fortsättning på nya året!

Edit: Jag vet nu var åtminstone en av bilderna är tagen. Återkommer. :-)

Retrokamera - Foth Spring

C. F. Foth & Co, Berlin, fanns mellan 1926 - 43. Den kamera de är mest kända för idag är förmodligen Foth Derby, som var en halvformats-kamera för 127-film (3x4 cm), men de gjorde även andra kameror, för både plåt och rullfilm.

Jag fick syn på den här i en Tradera-annons. Eftersom jag hade en Derby innan, och jag upplever Foth för övrigt vara lite okänt, kunde jag inte hålla fingrarna i styr.

Den blev min.

Det är sannolikt en Foth Spring från åren 1933-35.

Den här modellen har format 6x9 på 120-film.
Objektiv: Foth Anastigmat 1:4.5, F=105 mm.
Slutartider: 1/100, 50, 25, B & T. Självutlösare.
Briljant-sökare och enkel ramsökare.

Den som vet mer, om modellbeteckning eller annat, får gärna fylla i.

När den kom såg jag att den hade en film i redan. Det var en 6:a i rutan. Jag drog fram och tog ruta 7. Jag chansade på 100-125 ASA. Lite senare tog jag så till slut även ruta 8.

Oktober 2009.

Nu kunde jag plocka ur filmen och se vad det var.

Det var en Kodak Verichrome Pan. Det borde betyda 125 ASA. *) :-)
Den har inte producerats sedan 2002, men pappret på den här var rött, så jag började misstänka att den här var betydligt äldre än så.

Jag hittade Kodaks produktblad för Verichrome Pan.  Det var från 2002 och visade som väntat att den inte längre tillverkades.
Jag hade tänkt använda XTOL, som jag redan hade blandat. Produktbladet hade inte XTOL 1+1 som alternativ, utan jag provade istället The Massive Dev Chart. Utspädd 1+1 rekommenderades 7.5 min. Gammal, som filmen var, ökade jag tiden med ~15%.

Fanns det några gamla bilder på filmen då?

Jovars. Den här, t ex.

Om man tittar på kläderna kan jag tänka mig att den var tagen omkring 1960, eller något tidigare. Verichrome Pan kom 1956.

Fanns det något sätt att säkrare ringa in filmen?

*) 1960 ändrade Kodak en angivna filmkänsligheten. Emulsionerna var de samma, men säkerhetsmarginalen i känsligheten ändrades. Olika för olika filmtyper, men för neg sv/v en faktor två. Tidig Tri-X var ju t ex angiven som 200 ASA. Först idag kollade jag andra änden av rullen efter att ha läst ett inlägg på silverbased.org om framkallning av gammal Verichrome Pan. Där nämndes att den gummerade remsan i slutet av rullen (för att tejpa ihop rullen när man skickade den på framkallning) efter känslighetsändringen hade en not om “new developing times”. Först kollade jag slutet (bilden ovan), men där var ingen sådan not. Nu blev det lite spännande. :-)

Jag kollade nu andra änden, och si, där var den gamla känsligheten angiven på tejpen!

Filmen var alltså tillverkad före 1960. Frågan är bara när bilderna var tagna, och var.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

Blev det fler bilder av de åtta?

Jodå, men det får bli nästa år. :-)

Retrokamera - Unibox

Den här hittade jag på Tradera för en tid sedan.

Det är en Unibox.

Unibox monterades ihop av AB Fritz Weist & Co:s dotterbolag Fotomekano i Jakobsberg utanför Stockholm. De flesta delarna var tillverkade av Skånska ättiksfabriken, numera Perstorp AB. Materialet kallades "Isolit", vilket förmodligen var samma sak som "bakelit", eller fenolharts om du vill.

Den är enkel. En slutartid (~1/30 s) + B, samt fast bländare (f/11) och fixfokus. Formatet är 6x6 på 620-film. Den är tvåögd, men ingen spegelreflex. Istället har den en rejäl brilliant-sökare, som faktiskt duger hyfsat till komposition.

Den tillverkades under första halvan av femtiotalet och blev populär inte bara i Sverige. Totalt tillverkades ~40 000 exemplar.

Tyvärr är det inte ovanligt att gamla kameror läcker ljus någonstans. Det är likadant med den här. Förmodligen är det skarven mot  bakstycket som glipar vid upptagnings-spolen. Jag får tejpa nästa gång, för det kommer att bli fler.

Det två sista bilderna klarade sig däremot.

Ängsö, utanför Västerås.

Högarna i Gamla Uppsala är dock betydligt äldre än kameran...

En ganska trevlig mackapär, och ett stycke svensk fotohistoria.