HalvRetro - Kodaks första digitalkamera

Dvs så retro det kan bli i den digitala världen.

1975 byggde Steve Sasson och några andra tekniker på Kodak Apparatus Division Research Laboratory i Rochester en digitalkamera.

De använde bl a sådant de kom över, t ex ett objektiv från en Super 8 kamera och en A/D-omvandlare från en digital voltmeter. Den drevs med 16 nickelkadmium-batterier. Lagringen skedde på en vanlig compact-kassett. Den tog 23 sekunder att spara en bild med 100 linjers upplösning...

För uppspelning använde man en ombyggd Motorola Mikrodator som interpolerade de hundra linjerna till 400 linjer, och genererade en standard NTSC videosignal som kunde ses på en tv-apparat.

De kallade det "Film-less Photography" när det presenterades på olika ställen inom Kodak. Det var säkert jättepoulärt inom Kodak på den tiden...

Man skrev i alla fall en rapport, och fick ett patent godkänt 1978.

I deras rapport stod bl a:

"The camera described in this report represents a first attempt demonstrating a photographic system which may, with improvements in technology, substantially impact the way pictures will be taken in the future."

15 år till och den hade kvalat in i Retrokamera-poolen. :-)

Läs mer här.

Retrokamera - Mirroflex

Vid ett tillfälle, när Thomas M hade med en av sina Rolleiflexer till jobbet, kom en kollega in, fick syn på kameran, och nämnde att han själv också hade en TLR hemma. Han tog den med lite senare. Det var en Mirroflex.

Jag har inte lyckats hitta just något om Mirroflex, annat än på den här sidan.

Mirroflex tillverkades av Tougodo Optical Co i Japan. Den verkar vara identisk med "Toyocaflex Ib" från samma tillverkare. Om den gjordes för en speciell leverantör är oklart.

Objektivet är en Tri-Lausar Anastigmat, 80mm f/3.5.
Slutaren är en Rectus, 1 till 1/300 s.

Jag har inte hittat uppgifter om produktionsår, men enligt ägarens uppgift användes den på 50-talet, så den kan klassas som Retrokamera.

Jag lånade den över en helg. Jag hade inte använt en TLR förut, så resten av den här texten är väl självklar för en del andra. Jag var lite osäker på hur filmen skulle dras fram och räkneverket nollställas, men jag hade en aning om principen. På nätet hittade jag manualer till några olika Rolleiflexer, med lite olika sätt. Det satt också en kasserad film i. Tack vare den kunde jag prova mig fram.

Dra fram filmen hit.

Nollställ sedan räkneverket genom att samtidigt trycka på knappen mitt i frammatningsratten och skjuta den lilla knoppen bredvid åt sidan.

Sedan är det bara att stänga locket, dra fram till det tar stopp, och första rutan är redo.

För att sedan dra fram ny ruta trycker man på knappen i ratten och drar fram.

När jag hade lärt mig tricken satte jag i en T-Max 100 och gav mig ut.

Slutaren spänns separat. Kameran har inget skydd mot dubbelexponering.

Vid ett par tillfällen råkade jag använda långfingret till avtrycket. Pekfingret kom då i vägen för slutarens spännarm vid exponeringen, med överexponering som följd. Det blev till att dra fram en ny ruta.

Det var kul att plåta med lådan på magen. Inte minst omkring Fyris torg! :-)
Större version här .

Inte Fyris torg.

Gammal oframkallad Ektachrome.

Det här blir en kort fortsättning på förra blogginlägget om gammal Kodachrome.

Jag fortsätter blotta mitt dåliga fotograferande med några avskräckande exempel.
Den här gången handlar det om en Ektachrome 400 som fick sitta i alldeles för länge.
Jag har inga bra digitala bilder att jämföra med den här gången, så tidpunkterna är lite osäkra.
Även den här gången är bilderna bara skannade rakt av, utan vitbalansering eller annan bearbetning.

Flygdag på F 16 2001. Här var filmen sannolikt någorlunda färsk.

Vintern 2002, 2003 eller 2004. Varför just den här (och en alt exponering) är så röd vet jag inte. Förslag?

Våren 2005. Nu ser det lite bättre ut.

Drottning Victorias Osborne House, Isle of Wight. Sommaren 2005.

Filmen framkallades strax efter.

I det här fallet gick det alltså fyra år efter att den sattes i tills den framkallades. De här bilderna visar tycker jag att E6-filmer degraderar på ett annat sätt än Kodachrome. I det här fallet blir det större skillnad på gammal resp ny exponering när filmen framkallas. Kodachromen verkar försämras mer lika oavsett om det är nyexponerat eller inte. Den blir heller inte lika tunn.

Gammal oframkallad Kodachrome.

"You give us those nice bright colours, you give us the greens of summers..."

För tjugo år sedan körde jag mest Kodachrome. 

Som det står på min profilsida så avtog mitt filmfotande efter köpet av den första digitalkompakten succesivt till i praktiken inget alls. Fotande överhuvudtaget övergick gradvis i ett registrerande knäppande. När jag i somras återfick medvetandet köpte jag först en modernare kompakt. På Kameraexperten, faktiskt, men det var då det...

Jag tog också återigen systemkameran med ut ibland. Det var då jag insåg att den film som satt i (Kodachrome 64) nog hade suttit där ett bra tag. Jag tänkte att jag tar väl färdigt de sista rutorna först, så skickar jag in den sen...

Kanske en månad senare köpte jag min första digitala systemkamera. Det hjälpte väl inte filmen direkt, men nu var jag i alla fall igång.

Runt jul skickade jag så äntligen in filmen för framkallning via Kodak i Schweiz, som man numera får göra. Info här . Häromdagen fick jag bilderna. Precis som förr med pappramar i en ask. Min egen handstil på den fasttejpade adresslappen från påsen.

Jag kunde konstatera att jag hade satt i filmen hösten 2003. Den fortsatte över till sommaren 2004. Sen hade inget hänt förrän hösten -08. De äldsta bilderna var alltså 5 år. Filmen kan ha varit färsk när jag satte i den.

Nedan är några exempel. Några från 2003 och ett par från i höstas. De är skannade rakt av för att visa hur de blev. De är lite matta och inte utan färgstick, men de skulle säkert vara användbara efter lite bearbetning. Jag hittade också digitala bilder tagna samtidigt. Jag visar dem också som jämförelse.

Lustigt nog skiljer det, sånär som på en dag, exakt fem år mellan tillfällena.

Oktober 2003 (031011)

De här bilderna har alltså suttit i drygt fem år efter exponering.

Nära  Torcal de Antequera, Spanien. Kodachrome 64.

Samma plats åt andra hållet. Digital IXUS.

Det var gråväder, men inte så grått. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Antequera. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Oktober 2008 (081012)

Fem år och en dag senare togs de här på samma filmrulle.

Kodachrome 64.

Nikon D80.

Kodachrome 64.

Samma bild, men med justerad vitbalans.

Med lite mer jobb blev resultatet så här.

Nikon D80.

Kodachrome är ju på sätt och vis egentligen en svartvit film, eller rättare sagt tre sv/v i en. Färgen tillsätts först under framkallningsprocessen. Det är väl tack vare det som det inte blir värre än så här.

Jag har nu köpt en ny Kodachrome 64 som skall sättas i så snart jag har tagit färdigt en riktigt gammal Tri-X. Den har legat i kylskåp sådär tjugo år... Den satte jag dock i i vintras. Det blir ett rent experiment.

Jag kanske får anledning att återkomma. :-)

PS. Nu har jag lagt till ett kortare, men liknande, inlägg om en nästan lika gammal Ektachrome.

Pocketkamera model Ä

Six-20 Kodak A producerades 1951-1955 av Kodak Ltd. London, England.
Den laddades med 620-film och formatet var 6x9 cm.
Den fanns med åtminstone tre olika objektiv. Min har ett Anastar f4.5/100 mm.
Slutare "Epsilon" med 25, 50, 100 & 150.

Jag impulsköpte den någon gång under 80-talet efter att ha fått syn på den i skyltfönstret på en pantbank. Har ett svagt minne av att jag fick betala 150:-

Jag hade tills nyligen inga minnen av att ha fotograferat med den. Jag minns bara att jag hade den uppställd, utfälld,  i bokhyllan.
Jag återfann den i höstas bortglömd i en låda när jag letade efter mina gamla lådkamerabilder. Det satt en film i, och den filmtypen (620) slutade tillverkas -95...

Jag tog färdigt filmen (Gold 200) och lämnade in hos Crimson förra veckan. Jag bad också om att få den värdefulla tomspolen tillbaka, vilket inte var några problem.

Den bästa bilden på rullen har förmodligen legat exponerad i 20 år och har tyvärr blivit ljusskadad av att luckan öppnats vid något tillfälle. Jag hade trott att de nyexponerade bilderna skulle vara bäst, men det var faktiskt tvärtom. De nya var tunnare och ordentligt slöjade. Den gamla bilden tycker jag känns förvånansvärt rätt i färgen.  Jag har inte ändrat någonting i varken färgbalans eller kontrast.
Samtliga bilder är något oskarpa. Det kan möjligen bero på att objektivet, som är ledat upphängt för in/ut-fällnings skull, gärna dras snett av bälgen. Som ett objektiv med perspektiv-kontroll ungefär, fast ofrivilligt och normalt åt fel håll.
Om jag tar någon ny rulle får jag försöka trycka tummen mot objektivet vid exponering för att räta upp det.
Ett alternativ kanske kan vara att någon gång vända kameran uppochner på högkant och testa idén med perspektivkontroll...

PLUS: Det finurliga utfällbara bords-stödet på luckan.
MINUS: Objektiv-upphängningen. Sökaren är inget vidare heller.