Kan man fota sport med Speed Graphic?

Frågan är felställd. Många har gjort det förut. Frågan var snarare om jag skulle kunna göra det.

Den lille. Miniature Speed Graphic (6 x 9 cm) med släden i rätt läge

Jag gillar Speed Graphic. Den är så underbart omständig att den är svår att låta bli. :-) Nu har det dessutom gått minst ett år sedan den senast motionerades, om inte två, och jag kände ett starkt sug att ta ut den igen. När jag fick se att Stockholms halvmaraton skulle gå av stapeln styrdes kosan dit i går. Jag råkade stöta på det för några år sedan, och då var mycket folk i rörelse, inte minst i Kungsträdgården. Den gången lyckades jag dock slarva när jag drog ut släden, och märkte det först sent, så nästan samtliga bilder blev felfokuserade.

Den här gången var jag mer noggrann. Dessutom hade jag skrivit ut bankartan och kollat förra årets mellantider, så jag hade lite koll på var och när löparna skulle dyka upp.

I Kungsan var det återigen mycket folk.

Långa köer

och många fotografer. :-)

Så småningom började löparna dra sig mot starten på Norrbro.

Jag hade valt ut några ställen, med lämpliga avstånd dit jag enkelt kunde ta mig. Det första fick bli på väg in i Klaratunneln.

Ledaren hade poliseskort, som låg så nära att det var svårt att fånga honom på bild. Nr 1, Haben Idris, kopplade greppet direkt,

men han hade ett koppel i hälarna.

Sedan knallade jag iväg mot Gamla Stan och Mynttorget, där de borde dyka upp ~40 min senare.

Samma klistrade eskort av 1:an var i vägen för bilden jag ville ha, men jag lyckades i alla fall fånga honom när han passerade.

Vid Slussen lyckades jag tyvärr dubbelexponera tätlöparna på deras väg mot mål, så den slipper ni. Flyttade mig några meter och fångade istället de som hade hela Södermalms-varvet framför sig.

Målgången hade jag ingen ambition att fånga, utan jag drog mig bakåt längs banan, och fotade löpare utan eskort.

Det gick i alla fall bättre i år. :-)

PS. Jodå, han behöll ledningen in i mål. :-)

Tenax. Kärt namn med många barn.

Varning! Nördinlägg²

På Zeiss Ikon, och dess föregångare, återanvände man gärna modellnamnen. Det verkar inte ha spelat så stor roll om modellerna hade något gemensamt eller ej.

Här är ytterligare ett exempel. Tenax. Eller närmare bestämt Tenax I, ibland även kallad Taschen-Tenax.

In under skinnet

Den lanserades 1939, strax efter Tenax II... Till skillnad från II:an, som var påkostad med både utbytbara objektiv och mätsökare, så var Tenax I enklast tänkbara. Nästan.

Till en början satt en trelinsig Novar (3.5/35 mm) framtill, men senare kunde den även fås med örnögat Tessar (3.5/37.5 mm). Fokuseringen underlättades av den relativt korta brännvidden.

Förutom namnet hade den bara två saker gemesamt med sitt större syskon. Bildformatet (24 x 24 mm) och snabbframmatningen. När man med vänster pekfinger i en rörelse både dragit fram filmen och spänt slutaren, tryckte man av med höger. Så kunde man hålla på, enl reklamen med upp till 1 bild i sekunden! Enastående för sin tid, men jag tror risken för skakoskärpa var överhängande...

Jag har sett uppgifter om att Berning (med "R^OB^OT"-kameran) var inblandad i konstruktionen. Jag vet inte hur det är med den saken, rykten uppstår lätt. De har inget gemensamt i detalj, som i t ex slutaren, men de har samma bildformat, ungefär samma storlek, och en förenklad frammatning och slutarspänning.

En liten snabbskjutare. Alltid med. Inte bara på söndagar.

Det är en liten kamera. Som en digitalkompakt, ungefär.

De tillverkades i Dresden, åtminstone fram till 1941. Sedan tog antagligen krigsproduktionen överhand. I en svensk Zeiss Ikon-katalog från våren -45 fanns den dock fortfarande kvar.
Den kostade 294 :-

En intressant sak med Tenax är att den återupptogs efter kriget. 1948 kom tillverkningen igång igen, till en början i exakt samma utförande som tidigare, men så småningom med annan slutare eftersom handeln mellan ockupations-zonerna blev allt svårare. Huvudkontoret hade nu flyttat till anläggningen i Stuttgart (gamla Contessa-Werk), och anläggningarna i Dresden övergick i "folkets ägo". De förlorade rätten till både namnet Zeiss Ikon och modellbeteckningar som t ex Tenax, men fortsatte ännu en tid som förut. Typnumret byttes dock (570/27 > 111/23). 1953 byttes den hopfällbara Newton-sökaren ut mot en modernare inbyggd teleskopsökare, och -54 bytte den pga konflikten namn till Taxona.

De är inte så sällsynta på Tradera och ebay. Oftast är det efterkrigsversionen man ser. Den här är dock av tidig modell, sannolikt från 1939.

När jag kom över den här funkade inte tiderna. Utom på 1/300 s var det 1/100 s oavsett inställning. Jag antog att det bara var fördröjningsverket som beckat ihop, men den blev länge liggande. Långt senare hade jag samlat mod och kunskap och bestämde mig för ett försök. :-) Efter att ha skruvat ur objektivet och öppnat slutaren kunde jag konstatera att allt såg helt ut, men att verket mycket riktigt fastnat efter många års vila.

Klädseln blöttes loss med T-Röd.

Fördröjningsverket urtaget.

Jag påbörjade demonteringen. Compurslutaren är ganska tacksam att jobba med, på det sättet att nästan alla fjädrar sitter fast i sina resp delar. Det underlättar återmonteringen avsevärt.

Jag tvättade delarna med ren bensin, efter tips från Werner på LP Foto. Allt eftersom såg jag mer smuts, och det slutade med en total demontering och rengöring av hela kameran. :-)

När slutaren var hopmonterad fortsatte jag med objektivet. Det var ordentligt dimmigt, och hade fett på lamellerna.

Nu har jag kört en rulle Tri-X, och den verkar funka.

Jag får nog vara nöjd, men jag väntar lite med att limma tillbaka lädret... :-)

*) Namnets historia går tillbaka till C.P. Goerz i Berlin, en av de tillverkare som 1926 gick tillsammas under namnet Zeiss Ikon. Redan 1907 fanns det en Tenax i sortimentet. Den hade bälg, och fanns i storlekar från 6,5 x 9 till 10 x 15 cm glasplåtar. 1909 kom en liten "Vest Pocket"-modell, för 4,5 x 6 cm plåtar. Långt senare, på sextiotalet, kom ytterligare en.

6x6-dagen, med klackarna i taket.

Det har varit tyst i min blogg länge nu. Ett helt år. Fotat har jag förstås gjort, men tiden och inspirationen har inte riktigt räckt till för att skriva och lägga upp bilder.

Nyligen var jag på tjänsteresa, och som så ofta tidigare tog jag också med någon trevlig kamera, som komplement till digitalkompakten. Eftersom den 6/6 skulle infalla under resan blev valet ganska enkelt. Super Ikonta (532/16), från 1939. 6x6 cm. En gammal favorit. Hopfällbar, vilket är praktiskt när man reser.
En smidig liten reskamrat, på knappa kilot... :-)

Jag befann mig ett par veckor i Bordeaux, på en s k parabelflygningskampanj. Vi bistår forskare med utrustning och tyngdlöshet när de vill utföra olika experiment. Ibland i sondraketer, eller som här, genom att flyga i upprepade kastparabler.

Novespace, i Bordeaux, har en modifierad Airbus A300. Ursprungligen ett av provflygplanen för övrigt, från 70-talet. Den anlitas bl a av ESA, för olika experiment i tyngdlöshet. Under en flygning hinner man med 30 parabler, då man blir tyngdlös under lite drygt 20 sekunder åt gången.

"Vomit Comet" kallades amerikanernas motsvarande maskin, av de blivande Apollo-astronauterna på 60-talet, när de fick prova på kortare stunder av tyngdlöshet. Jag förstår varför. :-)

6/6 var sista dagen vi flög, men t o m jag insåg ju att jag inte gärna kunde ta med Super Ikontan ombord och använda den i tyngdlöshet. Framförallt hade jag annat att göra. Dessutom måste allt man har med sig antingen sitta fast, eller stoppas undan när det inte används. Man kan inte ha tappade saker flytande omkring, som sedan dunsar i huvudet på någon när tyngdlösheten tar slut, eller landar på nödstopp-knappen på någon annans experiment...
Det fick räcka med digitalkompakten i remmen, snett över axeln.

Någon bild tagen den 6/6 måste jag ju ha, så istället sprang jag och hämtade Super Ikontan så fort vi hade landat.

Super Ikonta, 6x6, den sjätte i sjätte

Nå? Rubriken då?

Jodå. Under de sista parablerna behövde inte vårt experiment så mycket skötsel längre, så  jag fick möjlighet att spänna loss och testa det också, i en särskild hage ombord. :-)

Forskarna har gjort en film om försöken.

Hög Standard, med ögat i centrum

Förra veckan tog jag en promenad i Västerås, med en Rolleiflex Standard från 1936.

Först gick jag över Svartån, och svängde vänster upp mot Kyrkbacken.

Sedan vände jag söderut, passerade torget och gick över ån igen.

Hoppsan. Sökaren är väldigt mörk ut mot hörnen...

VLT-huset speglar sig mot husen intill, eller om det var tvärtom...

Vidare söderut, förbi det turbinhus som en gång för över hundra år sedan fick ASEA att flytta tillverkningen ifrån Arboga.

Inte så talträngda.

Så småningom hamnade jag i Östra hamnen. Den har genomgått en ordentlig förvandling på senare år, men är fortfarande delvis märkt som hamn enl sjökortet.

Jag tycker den orkade med promenaden bra trots åldern, och trots att objektivet, en Zeiss Tessar 3.5/75, saknar all form av antireflex-behandling.

Rolleiflex Standard (även kallad "Old Standard") tillverkades mellan 1932 - 38, och var den modell som tog över efter "Original". Det var nu den typiska frammatningsveven kom, som redan året innan hade prytt Baby-versionen (4x4). Slutaren, på den här en Compur Rapid (1 - 1/500 s), fick man dock fortfarande spänna själv.

När den först kom var den försedd med två filmfönster, för att kunna ställa räkneverket antingen med 117-film (B I 6), för 6 rutor 6x6, eller 6x9-film 120 (B II 8), som här gav 12. Den här har dock bara fönster för den senare.

Den har en kul sportsökare. Den har bara en främre ram, men för att man skall titta rakt, och även få rätt bildvinkel, sitter det en liten konkav spegel mitt i korset. Spegeln har en genomskinlig öppning mitt i, och när man placerar ögat så man precis ser sin pupill omsluta öppningen visar ramen korrekt utsnitt.

Bortsett från parallax, förstås...

Kuriosa: Robert Capa använde just Rolleiflex Standard, som komplement till Contax II. Inga andra jämförelser dock...

Зоркий

Den här ryska Leica-kopian, en Zorki-1(C) från 1951-53, visade sig redan innehålla en rulle. Praktiskt kanske, men jag hade ju inte en aning om vad det var för typ. Jag tänkte att jag provar väl några rutor i alla fall, för räkneverket visade inte fullt. Utan att veta filmkänsligheten gjorde jag några alternativa exponeringar, motsvarande både 100 och 400 ISO. Kameran verkade fungera.

Jag kollade inte varje gång, men vid något tillfälle märkte jag när jag drog fram att returspolningsratten inte roterade med. Jag blev misstänksam, men eftersom jag inte hade haft koll på varje framdragning så chansade jag i alla fall. Det kunde ju tänkas att filmen inte var riktigt sträckt i kassetten.

Efter några rutor tog jag så ut filmen. Det visade sig vara en Agfacolor XRG 100. Jag vet inte när den slutade tillverkas, men färgsticket skvallrar om att den suttit i ett bra tag. Jag skickade in, och väntade några dagar. Den kom för någon vecka sedan. Jag kunde se redan när jag tittade på arket att några av mina bilder fanns inte att se... Däremot var filmen repig, och perforeringen trasig, efter 34 rutor.

På den 35:e låg sedan alla mina exponeringar. På ett och samma ställe... ;-)

Nåväl, jag skannade av ren nyfikenhet.

Tidigare ägares fru och son?

Det visade sig att alla bilder var oskarpa. Konsekvent.

90-tal? Svårt att säga med de oskarpa bilderna, men jag får en sådan känsla.

Ingen jag känner, men ett intressant färgstick... ;-)

Kanske hade inte det inskjutbara objektivet (Industar-22) dragits ut och låsts i sitt rätta läge. Vi lär inte få veta.

De två sista bilderna blev i alla fall skarpa. Kanske för att de var tagna på nära håll. Kanske har objektivet råkat skruvats ut något på alla de tidigare bilderna, eller så ligger tryckplattan fel så filmen hamnar ur läge.

Strandhugg? Vådaskott?

Här kom visst fotografen med lite, tror jag...

Jag skall nog ta isär den lite, och försöka putsa bort en liten, liten repa i tryckplattan. Då kan jag passa på att kolla fokuseringen samtidigt.

FED, som hade producerat Leica-kopior redan på 30-talet, evakuerades under kriget när den österrikiske korpralens mannar ryckte fram i Ukraina. Efter kriget gick det trögt att få igång produktionen igen, och KMZ, som låg strax utanför Moskva, tog tillfälligt över produktionen av kameran, då under namnet Zorki. När FED sedan kom igång igen fortsatte KMZ, men då med mer inriktning på export-marknaden.