Om det är nyputsat ser man bättre ut...

Jag körde en rulle i Contax I i höstas, och konstaterade att "das Adlerauge", Tessar 2.8/5 cm, förvisso var hyfsat skarp, men exemplaret gav ganska mycket ströljus.
I vissa motiv rent av väldigt mycket...

Nu har den visserligen ingen antireflexbehandling, men så dåligt borde det ju inte bli. Vid en närmare granskning kunde jag visserligen se ett antal fina repor i frontlinsen, men mot ljuset kunde jag också se att det faktiskt var lite dimmigt inuti.

En titt på en genomskärning skvallrade om att det inte borde vara alltför svårt.

Efter att ha filat till ett verktyg så det passade bättre skred jag till verket.

Främre linspaketet släppte, kom ut och lämnade ett hål efter sig.

Efter att ha delat det kunde jag göra ren båda linserna.

Sedan kom turen till den bakre.

Bländaren rörde jag aldrig. Den såg fin ut.

Nu får jag hoppas att det blir bättre. :-)

Lus på linsen

--------------------------------

Edit:

Det är i all fall bättre nu.

Är det nåt på tv ikväll?

När man intresserar sig för och använder gamla kameror är det ofrånkomligt att man också intresserar sig för en del tillbehör. Det kan vara någon närbildstillsats eller ett kompletterande objektiv. Ibland hittar man dock något som höjer sig lite över mängden...

Hallå!

T ex Zeiss Ikons ljusramsökare ("Mehrfach-Leuchtramensucher", nr 427).

Jag har skrivit tidigare om mätsökarkamerornas storhetstid, som var tillbehörens gyllene ålder. Den här universalsökaren togs fram av Zeiss Ikon på 50-talet för Contax IIa och IIIa, med ljusramar för 35, 50, 85 & 135 mm. Hela sökaren täcker dessutom 21 mm för att även räcka till den då nya Biogon 4.5/21 mm. På baksidan sitter den vanliga spaken för parallaxkompenseringen.

Tack vare att det är en riktig ljusramsökare är ramarna skarpa och tydliga, men alla visas samtidigt, och det blir ganska plottrigt.

Men kul är den. :-)

Grevinnan från Stuttgart

Efter det förra blogginläggets enorma gensvar fortsätter jag som om inget har hänt...

Jag skrev då som avslutning att en annan kamera egentligen passade mycket bättre in på rubriken "lilla Super Ikonta".

Här är hon. Den tyska italienskan.

Contessa f grevinna

Här hemma även kallad Dröm-Contessa.

Tillverkad i Stuttgart på 50-talet, av det "nya" Zeiss Ikon. Fabriken var inte ny, däremot. Contessa-kameror hade tillverkats här sedan 1908. Den som har sett filmen "Maria Larssons eviga ögonblick" kanske minns att det var just en Contessa hon använde, dock av betydligt äldre generation. Contessa-Werk utgjorde sedan en av produktionsenheterna inom Zeiss Ikon. Under 30-talet tillverkades här bl a Nettar och Ikonta, vilka återupptogs efter 2:a världskriget. Vid krigsslutet flyttades ledningen hit, från Dresden i den nu sovjetockuperade delen av Tyskland.

Den bär tydliga spår av Hubert Nerwins penna, och ligger fint i handen. Nerwin, som tidigare legat bakom bl a Super Nettel och Contax II under tiden i Dresden, hade funderat på en liten enkel kamera att tillverka när kriget var över. Resultatet blev Ikonta 35. Baserad på den gjordes denna "extra allt"-version, med både mätsökare och exponeringsmätare. Namnet blev dock inte Super Ikonta 35, utan den här gången fick det bli Contessa. Ett elegant namn på en elegant kamera.

Den är ännu ett exempel på Zeiss Ikons återanvändning av gamla modellnamn, men det är Super Ikonta den brås på. Den t o m delar typnumret (533/24), om än inte formatet, med en av Super Ikontorna (533/16).

Liksom sitt storasyskon har den utfällbart objektiv och kopplad mätsökare av vridkilstyp, exponeringsmätare, filmräkneverk och dubbelexponeringsspärr samt, till skillnad från Super Nettel, centralslutare. Liksom på Super Ikonta får man också spänna slutaren själv, efter frammatning.

Öppnar man bakstycket, ser man att filmen dras fram åt vänster.

De två små kugghjulen i filmbanan är till dubbelexponeringsspärren och räkneverket.

Frammatning och räkneverk på undersidan.

Objektivet, en antireflexbehandlad Tessar 2.8/45, klarar även ganska elaka kontraster riktigt bra,

och den går lätt ned i fickan när man flanerar. :-)

Lilla Super Ikontan,

eller "die Contax für den kleinen Mann".

När Zeiss Ikon bildats, 1926, som en sammanslagning av ett antal tyska kamera-tillverkare ¹, påbörjades så småningom en välbehövlig rensning i modellfloran. Den hade dessförrinnan varit onödigt stor redan för vissa av de enskilda bolagen. Flera tidigare modeller fick leva kvar tills de blev omoderna. Andra modellnamn dök upp igen, men nu på nya kameror. Ibland plockade man också ihop nya namn av enskilda stavelser från de gamla.

En som fick leva kvar var t ex presskameran Contessa-Nettel Deckrullo, som under Zeiss Ikon dessutom fick tillbaka sitt ursprungliga namn Nettel. Den fanns i storlekar upp till 13 x 18 cm och hade en vertikalgående ridåslutare. Som namnet Deckrullo antyder, så täckte slutaren plåten även när man spände slutaren, så man slapp täcka för objektivet under tiden, vilket var långtifrån en självklarhet bland ridåslutar-kameror på den tiden. Första-ridån löpte på ridåband, och öppningen var ställbar. Drygt tjugo år senare skulle den komma att stå som modell för en annan, mycket välkänd slutare.

En annan Zeiss Ikon-modell var Ikonta, som kom alldeles i slutet av 20-talet. 1934 utrustades vissa Ikonta-modeller alternativt med mätsökare, och blev då "Super Ikonta". Prefixet Super var dock inte unikt för Zeiss Ikon. Även t ex Balda använde det på sin 35 mm Baldina, som med mätsökare då blev Super Baldina.

Varför drar jag upp allt det här?

Jo, 1934 kom Super Nettel (536/24).

Ni hajar, va? Den hade kopplad mätsökare av vridkilstyp, som Super Ikonta, och dessutom bälg med saxlänk, som gamla Nettel. Framförallt förde den Nettel-arvet vidare med sin vertikalgående slutare (1/5 - 1/1000 s), liksom den nyligen släppta Contax. Den är också som ett tittfönster in på utvecklingsavdelningen, för här kan man t ex se hur man redan två år efter lanseringen av den problemfyllda Contax I hade ändringar klara, som ytterligare två år senare skulle dyka upp på den kraftigt omarbetade Contax II. Slutarridåerna i metall är visserligen fortfarande väldigt lika de på Contax I, men frammatningen har nu flyttat upp till en bekväm placering på ovansidan, och den på Contax I så krångliga slutartids-inställningen i fyra olika grupper har också kraftigt förenklats. Allt precis som på den senare Contax II.

Contax I, Super Nettel & Contax II.

Den kom också att få en nättare formgivning, istället för den tegelstensliknande Contax I. Den som ville ha en småbildskamera med snabb och bekväm ridåslutare, men inte behövde, eller hade råd med, dyra utbytbara objektiv, fick nu ett enklare alternativ, en "Fattigmans Contax".

Öppnar man bakstycket ser det ut ungefär som i Contax II. Super Nettel fick t ex en frikopplingsknapp för returspolning liksom den senare Contax II, till skillnad från Contax I, där filmen istället lyftes över tänderna på mataraxeln(!).

På baksidan kan man se de två fönstren till "vy"- resp mät-sökaren.

Direkt billig var den nu inte, trots epitetet. Genomsnittslönen låg mellan 100 - 200 Reichsmark. En Contax I med Tessar 3.5 kostade 275 RM, medan Super Nettel med samma objektiv kostade 198 RM. Billigaste versionen (med en trelinsig Triotar 3.5) kunde man visserligen få för 165 RM, men det kunde jämföras med Leica Standard, som med Elmar 3.5 kostade 167 RM. Den senare visserligen utan mätsökare, och med färre slutartider, men den hade den erkänt fina Elmar 3.5, och mätsökare  kunde man få den kompletterad med efteråt. En Contax I med den berömda Sonnar 1.5 fick man däremot ge 500 RM för, dvs bara objektivet kostade då lika mycket som en kamera med Tessar 3.5. Alla objektiv i jämförelsen är "5 cm".²

Den kortlivade Super Nettel II (1936) var samma kamera, men kromad istället för svart. Super Nettel III lanserades samtidigt. Det var också kromad som II, men med bajonettfattning och några få utbytbara objektiv. Innan leveranserna hann starta bytte den namn till Nettax.

En fördel med Super Nettel, framför t ex Contax eller Leica, var i alla fall kompaktheten. När man fällt in objektivet var det väl skyddat, och hela kameran gick lätt ned i rockfickan.

Bildresultat, kanske någon undrar? Läs del två.

I ärlighetens namn finns det en annan modell som ger mycket bättre skäl för rubriken, men mer om den en annan gång.

1. ICA, Contessa-Nettel, Goerz & Ernemann. ^{^}
2. Prisuppgifter från "Auf den Spuren der Contax", av Hans-Jürgen Kuc. ^{^}

Den 6:e September,

laddade jag Ikontan, för att skjuta en rulle 6x9.

Jag hade ärende till LP Foto på lunchen, och stannade till här och där längs vägen. Utsikt från Regeringsgatan, t ex.

Gjorde en snabb avstickare till Stureplan, och lyckades hitta några siktpunkter i den lilla sökaren.

Gick sedan Kungsgatan tillbaka mot Hötorget, och tunnelbanan till jobbet.

Den gillar inte starka kontraster något vidare, men det blir både charmigt och skarpt. :-)

Tydligen var det Ellens-träff senare samma dag, eller möjligen veckan efter, för sista bilden var tagen vid Slussen.

Och, nej, bilderna blev inte rynkiga. ;-)