Balda Baldamatic II

Den ser inte så märkvärdig ut. Den har visserligen en kul, lite bullig form, men annars liknar den mest en alldaglig kamera i största allmänhet. Skenet bedrar dock lite.

Max Baldeweg grundade 1908 Balda Kamera-Werk i Dresden, några år senare ändrat till Balda-Werk Max Baldeweg. Man gjorde till en början bl a slutare och filmpack-kassetter. 1925 kom så de första kamerorna ut på marknaden. Balda var ett mellanprismärke, och man levererade även kameror som såldes under andra namn.

Den första småbildskameran var Baldina, som kom 1935. Den hade åtminstone en liten finess, på så sätt att sökaren hade en ratt under sökaren, för manuell parallax-justering.

Mer om den en annan gång.

Efter kriget kom Balda, liksom flera andra i östzonen, att bli "folkägt", ett s k Volkseigene Betrieb (VEB). Max Baldeweg gav sig av västerut och startade på nytt 1948, nu som Balda-Werk Bünde, i Westfalen. Hans gamla Balda-Werk bytte efter några år namn till Belca-Werk, och blev så småningom även det en del av VEB Pentacon i Dresden.

Mot slutet av 50-talet, och några år in på 60-talet produceras en modellserie kameror under namnet Baldamatic. 1959 kommer så föremålet för det här blogginlägget, Baldamatic II. Den är en förbättring av Baldamatic I, med bl a större sökare. Det kom också en modell III, med utbytbar optik.

Den har mätsökare, och ljusmätare av seleniumtyp, dvs den använder inga batterier. Ljusmätaren visas i sökaren i form av ett följevisarsystem, där en tunn visare är kopplad till mätaren, och en bredare dito är kopplad mekaniskt till både slutare och bländare. Bländarvärdet visas i sökaren, dock inte slutartiden. Ljusmätaren på det här exemplaret verkar visa rimliga värden, åtminstone inom ett bländarsteg. Jag har än så länge bara jämfört med "sunny 16".

Som om detta inte var nog, så har sökaren dessutom en parallaxkompenserad ljusram, kopplad till fokuseringen. Lite oväntat på en kamera i den här klassen.

Ergonomiskt är den "lite eljest", på så sätt att sökaren sitter till höger. Att avtrycket sitter på framsidan må så vara, det var inte ovanligt på efterkrigskameror från Dresden, som t ex Contax S, och senare Praktica. Det här har dock ett mindre bekvämt avtryck. Litet och av pressad plåt sitter det inklämt precis under det lilla hjulet till bländarinställningen. Glömde jag nämna det? Bländaren justeras inte på objektivet. Där sitter bara en skala som rör sig, och det gör den när man använder det lilla svarta hjulet som sitter på framsidan, precis under sökarfönstret.

Frammatning sker med hjälp av det vingmutterliknande vredet till vänster på undersidan. När man viker ut det för att dra fram ser man också räkneverket, som annars är dolt.

 
Armen till höger är återspolningsveven, och den hoppar ut när man slår om den lilla spaken i mitten till återspolning (från T till R).

Nå, vad är det för objektiv då? Color - Isconar låter mistänkt som en triplett. Alldeles riktigt, det är det också. Men vad är ISCO - Göttingen för ett företag?

ISCO (Iosef Schneider Co) var ett dotterbolag till det betydligt mer kända Schneider - Kreuznach, och bildades 1936 på uppdrag av det tyska flygministeriet, för att åt Luftwaffe tillverka militära objektiv till flygspaning. Eftersom man varit en del av krigsindustrin blev företaget efter andra världskriget "demonterat", och bytte då även namn till Optische Werke Göttingen. 1953 kunde man återta namnet Isco, och man började tillverka både kamera- och projektorobjektiv, samt något mer alldagliga, som till t ex kameror som ovan nämnda.

Det skall sägas att kameran också såldes med andra kombinationer av både objektiv och slutare. Det här är den enklare.

Nyligen laddade jag med en rulle.

Nu hoppas jag bara att mätsökaren är någorlunda korrekt också.

Fortsättning följer...

Zeiss Ikon Kolibri

Leica, som lanserats 1925, visade att hade man bara bra optik, kunde man få bra bildresultat även på 35 mm film.

Ett mindre filmformat innebar bl a större skärpedjup, vilket var en fördel i en tid då de flesta kameror saknade avståndsmätare. Dessutom innebar ju miniatyrformatet också lägre filmkostnader, vilket var en fördel inte minst för amatörer. Flera tillverkare började snegla mot formatet.

Hos Zeiss Ikon behövde man nu också ta fram en kamera i "miniatyr-formatet", som det kallades. Dock hade man fått ägna en hel del tid de första åren till att rensa i den stora modellflora som blev resultatet av sammanslagningen 1926. Lite nytt hade det visserligen blivit. Ikonta t ex, kom 1928. Dock hade det till stor del handlat om mellanformat (ofta 6x9 cm på 120-film, eller "BII" som den kallades i Europa) och glasplåtar (t ex 9x12 cm).

35 mm film fanns ännu bara som råfilm, och såldes inte i alla fotoaffärer. Den måste man dessutom själv spola upp i speciella kassetter, vilket var onödigt krångligt för vanliga amatörer. Contax skulle inte komma att lanseras förrän 1932, och den färdigladdade 135-filmen ytterligare två år senare, med Nagels Kodak Retina. 127-film däremot, eller "A8" i Europa, fanns däremot mer allmänt. Den användes, förutom i Kodak Vest Pocket, inte minst i den egna Ikonette, samt i Piccolette (som hängt med ända sedan 1914, från Nettel). Där handlade det dock om det vanliga liggande 4x6.5-formatet.

Nu lade man det två tvären, och använde istället halvformatet 3x4 cm. Då blev det dessutom 16 rutor istället för 8, vilket gav ännu bättre ekonomi! En av de första modellerna med 3x4 cm blev den lite udda Kolibri, som kom sommaren 1930.

Den lilla enkla lådkameran Baby Box-Tengor hann dock före, om än bara med en månad. Ett annat exempel på 3x4, men från en annan tillverkare, är Foth Derby. Några år senare kom även den lilla nätta Baby Ikonta (520/18).

Eftersom det är 3x4 istället för 4.5x6, men filmen bara har en rad med nummer, så behövs naturligtvis två sifferfönster där bak.

Man får dra fram numret, först i det ena, sedan i det andra fönstret. Så nästa nummer, först i det ena, osv. Här är ruta tolv framme.

För att i någon mån ha en chans mot Leica, så blev givetvis även Kolibri ett kvalitetsbygge.
Man märker det direkt när objektivet skall ut. Man tar bara tag i tumgreppen på vardera sidan av objektivet och vrider lite åt vänster, så hoppar objektivröret ut en bit av fjäderkraft. Sedan drar man ut resten, varvid det självt snäpper fast i utfällt läge. Mycket enklare och distinktare än på Leican, där man själv får se upp så man inte råkar låsa objektivet lite snett.
När objektivet skall in igen gör man samma sak. Man vrider återigen lite åt vänster, varvid objektivet åker in en bit. Sedan trycker man in resten, och det snäpper fast. Dresden vs Wetzlar. :-)

Bra optik fanns redan, här i form av Tessar, som ju var minst lika bra som Leitz Elmar. Fokusering sker här dessutom med hela objektivet. Inte bara frontlinsen, som på många bälgkameror.

Lika välgjord som objektivtuben är, lika primitiv är sökaren. Man fäller upp en bakre och en främre flärp. Tillsammans bildar de en enkel Newton-sökare, dvs den bakre flärpen har bara ett fyrkantigt hål.

Det eleganta fodralet däremot är nästan värt ett eget litet kapitel. Förutom att det ser påkostat ut, med sin utformning och sina präglingar, har det trots sin litenhet ändå plats för några originaltillbehör. Till att börja med finns ett gängat hål för förvaring av stödpinnen, så den inte ramlar ut. Dessutom finns plats för två försättslinser (Proxar 1 & 2) samt ett gulfilter.

Med Proxar 1 fokuserar kameran från 1 - 0.5 m, och med Proxar 2 (dvs 2 dioptrier) följaktligen från 0.5 - 0.3 m. För att korrigera för parallax står det i instruktionsboken: When using a Proxar Lens 1 incline the camera slightly so that the centre of the object to be photographed lies about half way between the centre and the lower edge of the view finder. With a Proxar 2 the centre of the object to be photographed should appear almost on the level of the lower edge of the view finder frame.

På 127-dagen härförleden, dvs den 12:e Juli, passade jag på och laddade kameran. Jag har några rutor kvar, men jag har fixat ett snöre med knutar på, så jag kan prova några närbilder också, innan rullen är slut. :-)

Årets 127-dag

Nu har det gått några år sedan jag senast hedrade 127-dagen, dvs den 12/7, men i år skulle det bli bot och bättring.
Årets kandidat blev en Zeiss Ikon Kolibri, från 1931. Det blir 16 gånger 3x4 cm.

Fiskade upp en gammal efke ur frysen. Framkallas senast 2013-1, visade det sig. Det kan inte ha varit så långt innan fabriken lades ned.

Laddade sedan, i skuggan under ett träd i Drottningholms-parken.

Vi får se så småningom, vad resultatet blev (och blir).

Fortsättning följer här, även ang kameran. 

Skönheten kommer inifrån

Hur skall jag uttrycka mig?

En del kan inte rå för sitt utseende.

Kodak 35 RF, med Anastigmat Special f3.5 och Flash Kodamatic slutare, 1/10 - 1/200, T & B (1946-48)

Kodak USA, eller kanske den amerikanska marknaden, var inte så snabba med att anamma 35 mm film. Kanske sågs det som lite fjuttigt, jämfört med mellanformat eller 4x5". En analogi med bilar och kubiktum, kanske? Kodak AG i Tyskland hade ju redan 1934 lanserat Retina-serien och 135-film. 1936 kom så den amerikanska Argus A (1936-41), som lustigt nog blev den som populariserade 135-filmen på andra sidan Atlanten, och inte Kodak.

Verkligheten kom till slut ikapp även Kodak i Rochester. Något måste göras. Resultatet blev Kodak 35, som introducerades 1938 och blev amerikanska Kodaks första kamera för 35 mm film. Den har, förutom filmen, en sak gemensam med dess europeiska kusin Retina, och det är frammatningsspärren. För att dra fram en ny ruta får man först trycka ned en knapp, som sitter där vi är mer vana att hitta utlösaren. Däremot spänns slutaren samtidigt.

Annons i Popular Photography 1939

1938 kom även Argus C, med okopplad avståndsmätare, följd samma år av C2 med kopplad d:o, och C3 (med blixtsynk) redan året efter.

Kodak svarade nu med Kodak 35 RF (1940). I princip samma Kodak 35 som förut, men nu med en påbyggd kopplad avståndsmätare. En panikåtgärd, förmodligen. Resultatet ser ni högst upp. Knappast en vinnare av ett skönhetspris.

Båda husen är byggda i bakelit, men ändå tämligen gedigna. Remöglorna, som är en integrerad del av huset, är t ex fortfarande hela på det här exemplaret. Rattarna i plast gör dock att man gärna är försiktig när man drar fram till nästa ruta. Andra årsmodeller hade dem i metall. Den här klarade dock den hittills enda rullen, peppar, peppar.

Kodak Anastigmat Special är lite intressant. I princip en Tessar, men med bakre linsgruppen vänd bak och fram.

Slutaren är en Flash Kodamatic slutare, dvs med blixtsynk. Kontakten är av den större, lite klumpigare amerikanska ASA-typen, istället för den lilla PC-kontakten (Prontor-Compur) vi fortfarande känner igen. Tidigare modeller hade också en Kodamatic, men utan blixtsynk.

Att Kodak 35 RF kostade nästan dubbelt så mycket som Argus C3 var inte precis någon konkurrensfördel, trots bättre optik. Att konkurrenten dessutom hade utbytbara objektiv gjorde inte saken bättre. Att succén var begränsad var väl därför inte så överraskande.

Idag är det nog dess udda, för att inte säga rent fula, utseende som fångar samlarnas intresse. Och mitt...

Nåväl, i med en rulle!
Fujicolor var vad som fanns i skåpet vid tillfället...

George Eastman vänder sig kanske i graven...

Jag misstänker att det är lite glapp i avståndsmätarmekanismen i min. Jag tyckte den betedde sig lite underligt, och flera av bilderna blev mycket riktigt oskarpa. Jag får nog öppna och ta en titt på den där mekanismen. Här är i alla fall några bilder som klarade sig någorlunda.

Bara jag får ordning på fokuseringen, så skall kameran få se på andra rullar. :-)

August Nagel, Zeiss Ikon och Kodak

August Nagel grundade 1908 företaget Drexler & Nagel - Fabrik photographische Apparate, Stuttgart, tillsammans med vännen Carl Drexler. Även Nagels yngre bror Wilhelm kom tidigt med, och blev så småningom fabrikschef. En tidig populär kameramodell var Contessa, och redan 1909 bytte man namn till just Contessa-Camera-Werke GmbH, Stuttgart. De tidiga kamerorna var kanske inte så nydanande tekniskt, men de var väl byggda.

1919 gick man samman med Nettel, i närbelägna Sontheim-am-Neckar, och blev Contessa-Nettel-Werke, senare Contessa-Nettel AG. Från Nettel kom t ex presskameran Deck-Rullo. Dess slutare förbättrades av Nagel, och kom senare att bli förebild för Contax d:o.

13 x 18 cm, med ridåslutare!

Produktionen flyttades nu till Stuttgart. Populära modeller från det nya Contessa-Nettel var t ex Piccolette och Cocarette. Piccolette var ett svar på Kodaks populära Vest Pocket, för "A 8" eller 127-film (4x6,5 cm). Cocarette fanns i en mängd storlekar, för "N" eller 129-film (5 x 7,5 cm), "B II" 120 (6x9), "D" 116-film (6,5x11) och "E" 122-film (8x10,5 cm).

Inga detaljer verkar ha varit för små för stor omsorg.

En intressant detalj var filmladdningen. Den var f ö likadan på Piccolette och Cocarette.

1926 gick man så samman med Ica, Ernemann och Goerz, och blev en del av Zeiss Ikon. Man var dock kvar på samma ställe, i lokalerna till tidigare Contessa-Werke. Under Zeiss Ikons namn levde sedan flera modeller vidare, bl a de ovan.

Nagel stannade dock inte länge inom Zeiss Ikon. Emanuel Goldberg (och senare Heinz Küppenbender) i Dresden tog nu befälet över utveckling inom Zeiss Ikon, om än i samråd med Nagel. Från att på Contessa-Nettel varit både verkställande och teknisk direktör, blev August Nagel i Zeiss Ikon visserligen chef över kameraproduktionen i sin gamla fabrik, men när det gällde konstruktion var det i samråd med Goldberg i Dresden. Man behöver inte mycket fantasi för att förstå att det inte tilltalade Nagel. Kanske hände saker och ting till en början också lite för långsamt för en handlingens man som Nagel, i det nyss sammanslagna Zeiss Ikon där man måste rensa i modellfloran. Kanske kände han sig som en katt bland hermeliner, med doktors- och professorstitlar. Han hade visserligen en doktorstitel själv, men det var som hedersdoktor (från Universitetet i Freiburg). Enl ett styrelseprotokoll ¹⁾ kan August Nagel möjligen ha blivit utesluten ur styrelsen, efter att hans bror Wilhelm skulle ha haft affärer med Agfa.

Innan han lämnade hann han dock skapa Ikonta, med sin nya luckmekanik där objektiv och slutare inte behövde dras fram på en släde, utan istället bekvämt fälldes ut i rätt läge. Det var också nu som den, för Zeiss Ikon senare så typiska, åttakantiga profilen dök upp.

Ikonta 520/2 (6x9 cm), 1929

Hur som helst, så bröt han sig redan 1928 ur, och bildade ett nytt eget företag, "Dr. August Nagel: Fabrik für Feinmechanik". Han bror Wilhelm, som också varit med under Zeiss Ikon-tiden, följde även nu med.

En kameramodell i det nya bolaget blev Pupille, för 3x4 cm på 127-film. Återigen är det gedigna byggen.

Det satt nu som regel inte Zeiss-objektiv på kamerorna. Oftast från Schnneider, som t ex Xenar, eller som här, en Elmar från Leitz. :-)

Den är riktigt liten och behändig.

Filmladdningen känns igen från Contessa-Nettel-tiden.

Som jag berättade i förra blogginlägget är det nu Kodak kommer in i bilden. De köpte helt enkelt företaget 1931, men de gjorde inte om Zeiss Ikons misstag, utan Nagel fortsatte nu leda både företaget och utvecklingen, som han tidigare gjorde på Contessa.

Bl a Pupille kom att finnas kvar även under Kodaks märke.

En annan modell som nu tillkom (1935) var Regent, för 6x9 cm (eller 4.5x6 cm) på 620-film. Kanske kan man kalla den Kodaks svar på Super Ikonta. Den hade förresten en Zeiss Tessar (4.5/10.5 cm). Här ser man dock inget av den för Ikontan så typiska åttakantiga profilen. Istället är den mycket strömlinjeformad. Som en tvål, nästan.

Och, sist men inte minst, Retina.
Den var förresten åttkantig. :-)

Källor, bl a:

• Die Deutsche Photoindustrie, Wer war Wer, 2011, Hartmut Thiele
• Zeiss and Photography, 2015, Lawrence J Gubas
• Div artiklar ur Zeiss Historica 

1. Legenden und Geschichten der Photoindustrie (2006), Hartmut Thiele. Enl protokollet var mötet den 21 & 22 December 1927.