SE BILDEN: Vilka j*kla foton ska jag ta?

Jag tillhör de arma satar som aldrig kan bestämma sig. "Velig" är mitt mellannamn. Det pågår helt enkelt en ständig kamp i min förvirrade skalle. Ett tillstånd som påminner om ett debattprogram på teve där ingen får tala till punkt. Och ämnet är vad för slags bilder jag ska ta. Både när det gäller motivområde, men också rent stilmässigt.

Visserligen har mitt huvudsakliga fokus i flera år varit gatufoto vilket jag nog alltid kommer att ägna mig åt i varierad grad. Men även när det gäller det så pågår grubblerierna ständigt kring vad för slags stil och uttryck jag ska välja. Ska det vara innehållsbaserat? Känslobaserat? Eller båda delar? Ska det vara ruffigt? Snyggt? Poetiskt? Realistisk? Färg? Svartvitt? Ska jag använda vidvinkel? Normaloptik? Blixt? Och så vidare...

Sedan har vi detta med genre och motivområde. Förutom gatufoto gillar jag även andra typer av dokumentärfotografi, men också porträtt. Och hur det ska gå att få ihop något vettigt av detta är en fråga som kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Ibland önskar jag därför att det gick att gå i någon slags fototerapi. Att få lägga sig på en schäslong och tala ut med en ask pappersnäsdukar i beredskap. 

Men, din flängda dumskalle! Plåta det du tycker är kul, tänker säkert någon. Ja, det är sant. Problemet är väl bara det att om du någon gång ska lyckas få ihop en sammanhållen helhet med bilder så kan du inte vara som en åsna mellan tusen hötappar. Jag tycker nämligen att många olika saker är kul och kan därför inte riktigt bestämma mig. Alltså blir det varken hackat eller malet, kan jag känna.

Hursomhelst, i det här blogginlägget kan ni se några motiv som jag regelbundet återkommer till. Vanliga vardagsbilder på människorna i mitt liv. Och i slutändan är det väl dessa som på riktigt betyder något. Och då menar jag såklart både bilderna och människorna. 

Ovan busar mina två syskonbarn omkring i Ängelholms hembygdspark.  

Innan min farsa skulle gå i pension från sitt arbete som busschaufför i Karlskrona så följde jag med honom och knäppte några bilder under en av hans sista turer. 

I stort sett varje sommar är vi ett gäng gamla vänner som träffas på en ö i Blekinge skärgård för traditionsenlig grillkväll. Att få ordentligt med fjutt på briketterna brukar vara ett återkommande dilemma. 

Jobbkollegor som pysslar under en inspirationsdag. 

Fotokompisar som fikar och snackar bild. 

När tålamodet till sist tar slut med dumma farbröder som aldrig slutar att fotografera. 

Ung kärlek.

2017-12-16 08:44   Benganbus

Du e inte ensam om att inte kunna bestämma dig, om nu det e till nå'n tröst! ;)
Intressanta funderingar och bra bilder i alla fall!
/B

Svar från Joakim K E Johansson 2017-12-17 12:11

Tack Bengt! Nä, ensam om problem är man nog aldrig :-)

2017-12-16 10:06   Vibybo

Uppskattar glassätaren, äkta känslor där!

Svar från Joakim K E Johansson 2017-12-17 12:11

Tack Stefan!

2017-12-16 11:37   Johan Pihl

Fina bilder, och bra berättat, Joakim! Såna grubblerier förekommer nog hos oss alla som fotograferar. Hos dig, hos mig, hos Bengan, och jag tror t o m att Henri Cartier-Bresson hade såna där grubblerier på sin tid, även om han mest höll sig till sv/v, normalobjektiv, och plåtade människor. Om det kan vara nån tröst? ;)

Svar från Joakim K E Johansson 2017-12-17 12:12

Om till och med självaste Bresson hade den sortens grubblerier så känner jag mig mycket bättre ;-) Tack för kommentaren Johan! :-)

froderberg 2017-12-17 14:47

HCB:s grubblerier gick så långt att han slutade plåta och gick över helt till målandet. Eller så vad det bara prestationsångest.

Svar från Joakim K E Johansson 2017-12-18 10:48

Jag är på god väg dit jag också ;-)