Gatufoto i en småstad – några reflektioner

Solen sken, vinden ven, och jag gick och gick tills jag fick myror i mina ben. Så kan man summera dagens gatufotoövningar här i Karlskrona. Fast idag hände något. Det kändes som jag passerade en tröskel.  Jag gav mig f*n på att jag med självklar pondus skulle härska på gatorna. Och det funkade!  

Det tog två och en halv timme att riva av en rulle Fomapan. Under tiden gjorde jag några reflektioner som jag tänker dela med mig av här. Några tankar kring hur det är att gatufotografera i en småstad. Framförallt vad det är som begränsar och vilka hinder man helt enkelt måste besegra.

- En småstad är en småstad är en småstad . Riktigt folkliv kan du därför bara uppleva på ett par gator i stans allra innersta centrum. Och när du nött samma trottoarer fram och tillbaka i ett par timmar blir det tillslut svårt att variera sig.

- Att dyka upp i folkhavet, ta en bild och sedan försvinna igen, kan du glömma. Avståndet mellan människorna och de öppna ytorna innebär istället att många förstår exakt vad du har i görningen långt i förväg. Du tvingas därför se många potentiella bilder försvinna framför näsan. 

- Människor som du plåtade och sedan bara gick förbi (klassisk gatufotostrategi) kan du mycket väl stå näsa mot näsa med bara några minuter senare. Då gäller det att fortsätta se helt oberörd ut.

- Efter några timmar i centrum inser du att du börjar bli igenkänd. Folk har sett vad du håller på med och det blir svårare att obemärkt knäppa bilder.

- Fem minuter över tre på en lördag är du plötsligt mer eller mindre helt ensam i centrum. Dörrar stängs, gardiner dras för, ökenbuskar rullar över torget och Morricones musik hörs mellan husen. Nej, nu ljuger jag. Lite.

Hursomhelst. Bilderna som jag tog idag kommer förvisso inte att gå till gatufotografins historia. De är inte på HCB:s nivå - jag erkänner. Men jag lyckades hitta ett flow som kändes bra, och framförallt så tror jag att det var en mental spärr som släppte.

Två unga kvinnor som precis har köpt glass. Men telefonerna är uppenbarligen intressantare. Jag ångrar att jag inte tog ett steg till snett höger/framåt. Jag tror bilden hade blivit bättre då.

De här två satt på en bänk och hånglade loss ordentligt. Jag försökte gå fram så diskret jag kunde, men killen hann se vad jag höll på med.

Jag tyckte den här mannen och pojken såg lite gulliga ut, båda med svarta glasögon.

Den här pojken såg ut att ha det riktigt kul.

Ett gatufotoporträtt på ett ungt par, och en kvinna som sitter försjunken i en bok. 

En halv sekund senare tittade han rakt in i kameran.

The Änd!

Kamera: Canon Canonet QL17 G-III
Skor: Björn Borg
Film: Fomapan 400 exponerad efter ISO 200
Framkallare: D 76 1+1
Tid: 8 minuter

Det svartvita diset

På våren blir det alltid ett väldigt speciellt dis här i Karlskrona där jag bor. Något som jag förknippar mycket starkt med min hemstad. Diset skapar också en fotogenisk atmosfär som enligt min mening lämpar sig extra bra för svartvitt. 

Förmodligen är det likadant i de flesta skärgårds- och kuststäder. För det är ju närheten till havet som skapar detta - men också ljusets reflektioner och speglingar i vattenytorna tillsammans med den allt mer tilltagande vårsolen.

Själv brukar jag kalla fenomenet för ”det svartvita diset” och igår svepte det in över staden som det brukar så här års. Jag passade på att gå en runda med min digitala systemkamera. Det var hög tid att använda den igen. Mina analoga grunkor fick helt enkelt stanna hemma. 

På huset satt mitt 70-200 eftersom jag ville begränsa mig själv och tvinga mig att använda telet som jag allt för sällan kör med. Och det var kul att använda det som lite omväxling. Resultatet blev ett gäng uddabilder som inte riktigt hänger ihop. Men det gör inget. Det var mest foto som avkoppling...

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.

Lider gatufotografin av för mycket nostalgi?

Det är nog ingen överdrift att påstå att gatufotograferandet har blivit lite trendigt den senaste tiden. Fler och fler tycks leta sig ut i våra stadsmiljöer med sina kameror för att ägna sig åt denna ädla och klassiska fotokonst.

Jag tillhör själv en av alla dessa fotografer som emellanåt går gata upp och gata ner i jakten på bra bilder. Det är kul och givande och man kan nästan göra det när som helst. Man behöver inte ens någon speciell utrustning. En enkel kamera och lite tålamod är allt som krävs.

Men en sak som har slagit mig i allt detta är att de gatubilder som oftast visas upp och får beröm i olika sammanhang tycks lida av en slags nostalgi. Ibland känns det rent av som om ingenting har hänt sedan Henri Cartier-Bresson nötte sina skor på de Parisiska gatorna i början av förra seklet.

Det är nästan alltid svartvita bilder med typiska kompositioner och välkända uttryck. Och om fotografen har lyckats fånga en klassisk känsla i sina bilder är det precis som om han eller hon verkligen har gjort något enastående bra.

Ibland undrar jag var den moderna gatufotografin finns? Den som speglar vår tid och inte bara försöker återskapa det förgångna. Eller var det helt enkelt så att dessa gatufotografins pionjärer var så skickliga att de lyckades fånga något som gäller ännu idag? Det vill säga stadens och människans allra innersta väsen?

P.S. Jag inser att även jag själv letar efter dessa typiska och klassiska motiv när jag gatufotograferar.