Måste man vara störd för att bli en framgångsrik fotograf?

Låt oss vara ärliga med en sak – de flesta riktigt spännande fotografer är inte som oss andra. Nästan alltid lider dom av sociala och relationsmässiga hämningar. De är lite speciella, helt enkelt.

I lindrigaste fall handlar det enbart om att de är lätt dysfunktionella i sin kontakt med omvärlden, i värsta fall är de fullständigt havererade när det kommer till allt som har med djupa mänskliga relationer att göra.

Detta är visserligen något som man kan se i mer eller mindre alla konstnärliga sfärer. Kreatörerna som sticker ut, som verkligen gör något bestående är i regel störda på olika sätt. Sedan finns det såklart undantag, som alltid.

Kanske är det vad som krävs för att verkligen åstadkomma något utmärkande. Detta samtidigt som man medvetet kastar samhällets normer och krav åt sidan och borrar sig ner i allt det svarta. Konsten framför allt – som det heter.

Om nu detta stämmer uppstår en intressant följdfråga; kan en vanlig kreti pleti Svenne Banan Svensson/Johansson egentligen åstadkomma något av värde i sammanhanget? 

Snabba kast. Kolla bilden här under. Karlskrona är knappast en särskilt stor turistdestination men ändå har turismen ökat ganska märkbart de senaste åren. Och en sak som jag har märkt är att turisterna desperat letar efter den där symbolplatsen i staden. Alltså Karlskronas svar på Eiffeltornet, Colosseum eller Big Ben. 

Det som ligger närmst är Fredrikskyrkan på Stortorget. Därför kan man oftare och oftare se turister som försöker göra något typiskt turistiskt framför kyrkan. Jag kan inte låta bli att undra vad detta kommer att leda till i framtiden.

Slutligen en motljusbild tagen med min ryska Jupiter 8 (50mm/2.0) som jag köpte för några hundralappar. Det blir inte så snyggt precis, men ändå älskar jag den här gluggen. Fast kanske borde jag trots allt skruva på ett motljusskydd :-)

Jo, det var visst en grej till. I augusti fyller jag 40. Därför ska jag fanimej köpa en Leica M6. Bara så ni vet.

Att ge hård kritik är en svår balansgång

”Om du ska ge kritik, ge först rejält med beröm och avsluta sedan med ännu mera beröm”. Så sa en gång en konsult som jag lyssnade till under en föreläsningsdag på jobbet. 

Det är svårt att säga emot eftersom påståendet låter så godhjärtat på många sätt och vis. Samtidigt går det att ha synpunkter på ett sådant förhållningssätt också hur snällt och trevligt det än verkar vara. 

Ibland behöver man helt enkelt höra den osminkade sanningen även om den känns tuff och orättvis i ögonblicket. Själv har jag mer än en gång insett att de där åsikterna som jag egentligen inte ville veta av var de som verkligen gjorde skillnad i slutändan. De tände en eld av revanschlusta och en stark vilja att göra bättre ifrån mig. 

Men det är tveklöst en svår balansgång. För tuff kritik handlar inte enbart om att panga på hur som helst. Den måste samtidigt vara konstruktiv och innehålla genomtänkta åsikter. Kanske är det där den hårda kritiken oftast misslyckas. Det vill säga när den bara blir ett fult påhopp och inget annat. 

Det man inte ska glömma är ju att det finns en annan människa på andra sidan. En person som faktiskt kan gå sönder av det du säger. Och vad är din kritik värd i det läget. Ingenting, skulle jag vilja påstå. 

Slutligen ett citat till: ”ge beröm inför många – men kritik inför få”.  

P.S. Inlägget är en spontan reflektion kring diverse diskussioner bland annat här på fotosidan om vem gör bra respektive dåliga saker. 

Att titta för mycket på andra sänker självförtroendet

När min sambo studerade konst för några år sedan hade hon en lärare som ofta upprepade ett påstående. Han brukade säga till sina elever att de inte skulle titta för mycket på andra konstnärer – att jämföra sig kunde helt enkelt sänka självförtroendet.

Jag kan på sätt och vis förstå vad han pratade om. För även om det är både lärorikt, inspirerande och motiverande att spana in vad andra gör så kan det också skapa en vilsenhet och i värsta fall en sämre tro på den egna förmågan.

För min egen del kan jag ibland känna att ”fan, vad bra dom här bilderna är och vad dåliga mina är” eller ”den där stilen borde jag nog testa”. Och så känner man samtidigt en stor trötthet inför sina egna prylar. Det är helt enkelt klassikern om att gräset är grönare på andra sidan - med andra ord farliga grejer.

Så kanske borde man låta bli att spana in allt för många bloggar, fotoböcker och tidningar och bara ge järnet och köra sin egen grej. Vem vet vad det kan leda till. Fast samtidigt låter det ganska trist. Att ta del av andras bilder ger också en slags motivation att plåta själv.

För övrig så befinner jag mig i en rejäl fotosvacka just nu. Har inte tagit några seriösa bilder på ett bra tag. Det är samma sak varje år vi den här tiden – botten är nådd. Det blir nästan bara menlösa slumpskott av det här slaget. 

Men nu vänder det sakta och redan i dag hade vi vårväder här i Blekinge. Det var nästan 10 plusgrader och sol. Så snart kommer energin tillbaka och då ska jag nog dra till Köpenhamn och gatufota någon helg. 

Slutligen en fråga till alla analoga rävar därute. Var kan jag hitta en bra filmskrapa för att få bort vattnet från filmen. Just nu kör jag bara med fingrarna vilket lämnar retfulla torkfläckar på negativen.

Att plagiera andra - en framgångsväg!

Det finns ett fenomen som jag inte kan låta bli att fundera över emellanåt. En grej som man på något sätt tycker borde ge motsatt effekt men som inte gör det. Och det är det faktum att det förvånansvärt ofta lönar sig att kopiera och plagiera helt ogenerat i fotosvängen.

Jo, jag vet. Självklart imiterar och härmar vi alla emellanåt. Det är ofrånkomligt. Ingen kan undgå att bli påverkad av vad andra gör. Men det finns enligt mig en stor skillnad mellan att bli inspirerad och att faktiskt  plagiera andras bilder eller rent av att sno ett helt koncept rakt av.

I sin mest oförargerliga form snackar vi om amatörfotografer som härmar andra och som sedan får oförtjänt mycket beröm i diverse fotocommunities. I sin sämsta form är det fotografer som gör sig ett namn, hyllas och prisas för bilder som inte är något annat än kopior av vad någon annan fotograf redan har gjort.

Fast det allra märkligaste är ändå att det funkar att göra såhär. Det vill säga att omgivningen inte avslöjar bluffen. Men kanske är det ett bevis på okunskapen som finns där ute när fotografer som Anton Corbijn, Anders Petersen och andra kan plagieras rakt av och fotograferna som gör det belönas och framhålls som exeptionella.

För övrigt så har bilderna i det här blogginlägget inget med texten att göra. De är från den senaste rullen som jag soppade ikväll.

Mellanformatare. Ja, det är något jag funderar på just nu. Kanske skulle man köpa sig en Hasselbladare, en Rolleiflex eller en Pentax. Vad har du och varför?