SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne

Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt. 

Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.

Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.

Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.

Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.

SE BILDEN: Jag har inget att säga om Fittja

I snart två månader har jag bott i Fittja. Inledningsvis tänkte jag att det kanske skulle vara intressant att försöka berätta något om det. Att helt enkelt gå runt och ta bilder. Men så insåg jag att det förmodligen bara skulle bli ytligt och klichéartat. Jag har nämligen inget vettigt att säga om saken.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på tuben om bildgruppen Magnum. Den var från 1999 och har alltså några år på nacken. Men i den diskuterades bland annat att den klassiska fotojournalistiken var ute. Istället var det intressanta att berätta om sådant som var starkt förknippat med egna personliga livsupplevelser.

Jag vet inte om detta stämmer fortfarande, men det verkar så. Många fotografer skildrar sådant som ligger nära, sin barndom, livskriser, vänner, och så vidare. Om det alltid är så bra vet jag inte, men det är förmodligen lättare att på djupet utforska ett ämne som är nära den egna personen.

Om ni inte har sett dokumentären om Magnum så finns den här.

Berättandet – grunden till god fotografi

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad det är som gör att vissa fotografer återkommande presterar riktigt bra bilder. Bilder som stannar kvar i minnet som exempel på god fotografi.

Hur jag än vände och vred på saken kom jag fram till samma svar. Nämligen att dessa fotografer har något att berätta. De har helt enkelt tänkt igenom vad de vill förmedla till mig som betraktare.

Egentligen är det helt logiskt. För fotografi är ju en slags kommunikation - ett visuellt språk. Och såhär funkar all kommunikation. Men tyvärr är det väl så att vi fotografer allt för ofta ger oss ut med våra kameror utan att ha något att säga.

Det är då vi hamnar i träsket med upprepningar och klichéer som inte leder oss framåt i vår fotografiska utveckling. Frustrationen ökar och till slut står vi mest och fotograferar våra gamla kameror eller oss själva i spegeln. Och hur kul är det?

Men det är lätt hänt när suget efter att fotografera driver på. Det är ju som ett behov som måste tillfredställas. I dessa situationer tror vi också ibland att nya prylar ska hjälpa oss att få till de där bilderna som vi jagar. Eller införskaffandet av ännu en analog kamera.

Visst kan det hjälpa temporärt och skapa en kick. Det har jag själv erfarenhet av. Men i sanningens namn borde vi snarare fundera på vad det är vi vill berätta för vår omvärld. Det är nog först då vi kommer någonstans på riktigt. Så enkelt, men ändå så förbaskat svårt.