SE BILDEN: Vikten av att vara konsekvent I

En av de viktigaste sakerna du kan göra som fotograf är att vara konsekvent. I alla fall om din önskan är att utmärka dig bland andra, jobba fram en egen stil och så vidare. Titta bara på de fotografer som har gjort sig ett namn, så förstår ni vad jag menar. De har hittat ett uttryck som de medvetet jobbar in och håller fast vid över tid. 

Du ska definitivt inte göra som undertecknad. Det vill säga hoppa för mycket mellan olika metoder och stilar. Från färgbilder med blixt och kraftigt vidvinkel, till traditionella svartvita bilder med normalgluggen, och allt annat där emellan. 

Det är riktigt dumt. Men, jag har helt enkelt väldigt svårt för att köra på i ett och samma hjulspår hela tiden. Antingen blir jag grymt uttråkad, eller också ser jag bilder som andra fotografer har tagit och blir så inspirerad att jag bara måste testa själv. Och sådär håller jag på fram och tillbaka.

Om jag ändå skulle försöka ringa in vad jag oftast återkommer till, så blir det trots allt det klassiska gatufotot à la Elliot Erwitt, Henri Cartier-Bresson och andra från samma skola. Det vill säga svartvita foton där situationer och människor är i centrum. Jag tycker att den sortens bilder har en värme och en humanitet som tilltalar mig väldigt mycket.

Hursomhelst, i helgen ska jag bege mig till raggarträffen i Västerås. Vad det blir för metod och stil då vet jag inte riktigt ännu. Det lär ni säkert upptäcka i nästa blogginlägg. I det här kan ni i alla fall se ett gäng bilder där jag har försökt att vara ganska konsekvent.

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

Fotostil, fotografiskt signum och Göran Segeholm

I flera år har jag funderat kring det där med att jobba fram en personlig fotografisk stil, något som verkligen är en utmaning. Jag mejlade till och med Göran Segeholm för ett tag sedan eftersom han undervisar i ämnet. Han lovade att återkomma, men gjorde sedan aldrig det.

Nu är detta på inget sätt en attack på den förträfflige och mycket trevlige Göran Segeholm. Jag skrev till och med i mejlet som jag skickade till honom att det inte gjorde något om han inte svarade. För det var inga lätta frågor som jag ställde. Och man kan inte kräva hur mycket engagemang som helst av sina medmänniskor. Men om han läser detta får han ju såklart gärna höra av sig! ;-)

Nåväl. Hur definierar man då en fotografs bildmässiga stil? Om vi börjar med det rent tekniska så brukar fotografer som har en tydlig stil ofta ha gjort vissa tekniska val. Det kan exempelvis vara att fotografen främst tar svartvita bilder, kör med analog småbild, fasta gluggar och använder naturligt ljus hellre än blixtljus.

Därefter kommer valet av motivområde in  i bilden - eller genren som det också skulle kunna kallas. Alltså vad fotografen väljer att avbilda. Tydliga exempel på detta är Anton Corbijn som nästan bara tar porträtt på kändisar och  Sally Mann som valt sina barn och sin familj som huvudsakligt motiv.

Men mer då? Ja, det är nu det börjar bli lite krångligt tycker jag. För när man som fotograf har hittat tekniken och motivområdet man gillar så gäller det också att hitta sitt alldeles egna och personliga uttryck. Det vill säga sådant som handlar om bildkomposition, användandet av färger, ljus och så vidare.

Och det är väl då det som kallas för fotografiskt signum blir viktigt, antar jag. Om man ska göra en jämförelse så är det som att en sångare måste hitta sin egen unika röst. Den som klingar igenom oavsett vad sångaren sjunger för något. Och det är detta jag personligen finner allra svårast.

För hur kretar en fotograf fram sitt personliga signum? Och för att göra det ännu svårare. Tänk om man som fotograf älskar att variera sig? Hur fasiken blir man tydlig i sin fotostil då? Eller är det som fotografen Micke Berg uttryckte det i sin blogg:

"Hoppa ner i din egen balja tusen ggr, pröva allt i din egen balja och skit i andra, skit i alla nya filmer, nya böcker, nya bilder och se tiden ann. En annan dag, då du har hoppat ner i din egen balja två tusen ggr och utvecklat något där, kan du kolla på lite annat och se vad du tycker…”