Att gatufota i solsken är ett jäkla aber

Egentligen borde jag inte gnälla på solen nu när den äntligen är här. Samtidig kan jag inte förneka att det starka ljuset ställer till det. Inte minst när man kör analogt och med svartvit film som jag gör. Resultatet blir helt enkelt alldeles för ofta överdrivet kontrastrikt och igensotat.

Självklart går det att fotografera enbart i skuggan, eller att välja motljus alternativt direkt medljus. Problemet är bara att gatufoto inte går att arrangera på det sättet. När något fotomässigt sker bryr det sig knappast om ljuset. Det bara händer.  

Extra knepigt blir det naturligtvis med en helt manuell kamera. Jag vet inte hur många gånger jag har har gått på en gatas skuggsida och något intressant har hänt i solskenet – eller tvärtom. I det läget finns nästan aldrig tid att ställa om. Bilden är i regel alltid förlorad. 

Jag läste någonstans att Bresson av den anledningen föredrog att fotografera mulna dagar. Inte för att jag vet om det stämmer men jag förstår honom i så fall. En ljusmulen dag när det går att ligga på en 500-dels sekund och bländare 8 till 11 är idealet för gatufoto enligt min mening (med ISO 400-film).  

Nåväl, nu har jag i alla fall beställt en fast glugg till min 5D Mk II. Det blev ett 50mm/1,4 USM och förhoppningsvis får jag objektivet innan helgen. Kanske blir det rent av lite gatufoto med blixt då. Något som i alla fall löser en del av problematiken med starkt solsken.

Jag kom förresten att tänka på det där med att ta gatufotoporträtt när jag stötte på den unge mannen här ovanför. Det hade varit kul att försöka sig på denna ädla konst lite mera metodiskt. Lyckade gatufotoporträtt kan vara extremt intressanta, tycker jag. 

Nu blev väl inte just den här bilden något mästerverk precis, men man måste ju börja någonstans. Planen är att ta fler porträtt av det här slaget för att hitta den rätta känslan. Jag tror nämligen att de kan funka bra som komplement till de mera renodlade gatufotobilderna.