SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 

Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.

Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.

Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 

Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

SE BILDEN: Drömmen om att möta världen med en kamera

Det finns något väldigt vackert med tanken på att ge sig ut i världen med en kamera. Att resa runt, möta främmande människor, andra kulturer och få vara med om spännande upplevelser. Det är en idé som bär på en stark känsla av frihet och äventyr. 

I alla fall är det där en inre bild som jag har burit på sedan jag upptäckte mitt fotointresse i tonåren. Ibland kommer drömmen tillbaka med full kraft. Tänk om den gick att förverkliga, tänk om...

Men, det är få förunnat att kunna leva det där livet (som också har ett romantiskt skimmer över sig som delvis är falskt). För de flesta av oss förblir det inte mer än en inre dröm. Fast den går att förverkliga emellanåt i små doser. Och jag tror det är därför jag personligen, och säkert många med mig, har fallit för detta med gatufoto.

För då kan man för en dag, eller för en helg, leva ut sin dröm. Nämligen att greppa kameran och med den i beredskap ge sig ut i verkligheten för att möta allt som finns där. Personligen känner jag mig sällan lika levande och närvarande som jag gör då.  

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna för några veckor sedan på Södermalm i Stockholm. Jag blir alltid lika fascinerad över hur avvikande den stadsdelen känns gentemot många andra platser i Stockholm. Den är väldigt homogen och du möter hela tiden folk som går omkring klädda som på 60, 70- och 80-talen. En del av dessa är övervintrade gamla hippies, andra är unga människor. Ibland känns det som om du har hamnat mitt i ett pågående lajv, eller på en filminspelning. 

I alla fall är det så här kring Nytorget och vissa andra delar av Södermalm. Men, det är såklart samtidigt just detta som gör stadsdelen så intressant. Därför tänker jag gatufotografera betydligt mer på Södermalm framöver. Tror det finns goda möjligheter att få till bra och intressanta bilder. De kan också utgöra en god kontrast mot mina bilder från Akalla som jag också tänker jobba vidare med. 

Slutligen så håller jag så sakteliga på att tillfriskna från corona.  Drog på mig skiten för drygt två och en halv veckor sedan och det har inte varit någon höjdare, kan jag intyga. Så, om du kan undvika eländet, gör det. Känns i alla fall skönt att det börjar släppa och så fort jag blir frisk nog ska jag ge mig ut på nya gatufotoäventyr.