Berlin var hett och jag var avslagen, men glad

Berlin är en ganska märklig plats för en förstagångsbesökare. Inledningsvis blir man lite besviken. Var det inte mer, liksom? Sedan händer något. Staden smyger sig på som en barfotaindian och man faller in i ett behagligt lugn och en mjukhet som förvånar med tanke på stadens storlek.   

För så är det faktiskt. Berlin är inte metropolen som bedårar med sin skönhet eller sina fantastiska och häftiga miljöer (även om de också finns). Det är alltså inte Paris eller Rom vi talar om. Berlin lever främst på stämningen, känslan, avspändheten - och så en sak till.

Det är nämligen löjligt billigt i Berlin med svenska mått mätt. Låt oss exempelvis titta på en viktig indikator i sammanhanget. Öl. En halv liter starköl kostar mellan 20 och 40 spänn på restaurang. Om det mot förmodan skulle kännas dyrt kostar samma jästa dryck runt tian i livsmedelsbutiken. 

Föreställ er kombinationen av en skön stad, billigt öl och dessutom fint väder uppe på alltsammans. Det är som ni förstår en farlig mix som har lett bättre män än mig själv i fördärvet. För mig innebar det att mitt planerade gatufotograferande i praktiken gick i stöpet. 

Ja, en och annan bild blev det såklart som ni kan se i det här inlägget. Fast jag ska helt ärligt säga att drivet efter att gatufotografera var extremt lågt och jag spenderade istället tiden med att besöka diverse turistfällor - och att dricka öl. 

Men det gjorde inte ett endaste dugg faktiskt. Jag hade det både skönt och kul. Kameran hade jag lika gärna kunnat lämna hemma den här gången. Ibland behövs den helt enkelt inte.

Men hallå – vänta ett ögonblick! Är inte mannen på bilden här ovanför bekant? Jodå, det är ju Magnus Fröderberg som är redaktör här på fotosidan. Han var också i Berlin så vi strålade samman för att snacka lite foto och sånt. 

En sak som vi bland annat pratade om var hur kameran påverkar fotograferandet. Det var nämligen en ganska stor skillnad på hur Magnus jobbade med sina digitala grunkor jämfört med hur jag själv fick gneta på med min gamla järnspis. 

Framförallt är det snabbheten som skiljer. Medan Magnus kunde hysta upp kameran och snabbt reagera på olika situationer fick jag jobba mera strategiskt. Något jag tycker märks på bilderna. 

Chicago - värt en resa med eller utan kamera

Utsikt från Hancock Tower i Chicago. Canon 40D, ISO 3200 och frihand.

Varje gång jag är ute och reser blir jag förälskad och förförd av platserna och människorna. Det slutar alltid med att jag säger samma sak till mig själv: hit vill jag åka igen! Men så reser jag vidare till en annan plats och blir förälskad på nytt. Så håller det på. Förmodligen är det resandets charm och dilemma.

När jag läste Mats Alfredssons intressanta blogginlägg om Chicago blev jag påmind om min egen resa dit för snart två och ett halvt år sedan. Och jag kan inte annat än erkänna att det är en av mina absoluta favoritstäder. Lätt att överskåda, vacker på sitt speciella amerikanska storstadsvis och med en skön puls och atmosfär.

Om man dessutom gillar Art Deco är Chicago staden man ska besöka. Världens första höghus byggdes i Chicago och idag är det den stad i USA som har flest höghus bevarade från 1920- och 1930-talen. Dessutom är Chicago en gammal svenskstad av stora mått. Ett tag i början av 1900-talet bodde det runt 60 000 svenskar i the Windy City som är stadens smeknamn.

Om du reser dit ska du åka upp i Hancock Tower, ta en tur med högbanan, äta Chicago deep dish pizza och besöka Museum of Sience and Industry som bland annat har en tysk ubåt från andra världskriget. Många stora amerikanska filmer har också haft Chicago som kuliss, bland annat är staden förlaga till Batmans Gotham City, så man känner igen mycket av det man ser.

Utöver det är Chicago en stad som gjord för gatufoto. Något inte minst Vivian Mailers  fantastiska bilder bevisar. Tyvärr var jag inne i en rejäl fotografisk svacka när jag var i Chicago. Därför blev det inte så många bilder.  Och kanske är det därför jag så gärna vill åka dit igen! :-)

När vi kom till Chicago hade efterdyningarna av orkanen Katrina nått upp över inlandet. Det var varmt, fuktigt, regningt och väldigt blåsigt i ett par dagar.

Lokaltidningarna rapporterade om översvämningar i orkanens spår.

Paraply behövdes tyvärr de första dagarna.

Staden har en unik blandning mellan nya skyskrapor och några av världens äldsta höghus.

Uppgång till den berömda högbanan.

En av pendeltågslinjena i Chicago heter Metra Electric. Det namnet är bara helt underbart. Skulle kunna vara namnet på ett punkband.

Självporträtt ombord på ett dubbeldäckat Metra Electric-tåg

Museum of Sience and Industry. Ett ställe som man helst inte ska missa.

En viktig man i Chicago. Vem kommer jag tyvärr inte ihåg.

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.