SE BILDEN: Är detta gatufoto?

I lördags åkte jag in till Stockholm city för att fotografera under Prideparaden. Så var det i alla fall tänkt. Men istället skulle det visa sig vara mycket roligare att plåta raggarna som höll till på Sveavägen. Förmodligen för att man inte behövde armbåga sig igenom ett hav av människor för att komma riktigt nära med kameran. Eller också har jag en dragning till just raggare som jag inte riktigt vill kännas vid.

Oavsett vad så slog mig en tanke efteråt som jag har haft tidigare. Nämligen om detta verkligen är att betrakta som gatufoto? Det jag är ute efter är att det kan kännas lite för enkelt att plåta under sådana här omständigheter. Nästan som att bilderna arrangeras åt en. Det är också lätt att bilderna blir förutsägbara och utan den där speciella "knorren" som ett bra gatufoto gärna får ha. Att det mer blir ren dokumentation av vad som pågår. 

Jag vet, en del tycker frågan är banal och ointressant. Vissa hävdar till och med att det inte går att ringa in vad gatufoto är och inte är, utan att typ allt är gatufoto bara fotografen i fråga tycker det. Något som givetvis är helt fel. 

I just det här fallet handlar det dock ganska mycket om känslor, tror jag. Det är min känsla av att det är för lätt som ställer till det. Så kanske borde jag göra det svårare för mig själv och inte falla för de där allt för simpla och förutsägbara motiven. Möjligen är det lösningen på dilemmat. 

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Raggarträffen i Västerås - vikten av att vara konsekvent II

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att vara konsekvent. Det vill säga att jobba fram ett visst uttryck och sedan hålla fast vid det. Något som i stort sett alla framgångsrika fotografer gör, men som jag själv är lite dålig på av olika skäl. Inte minst för att jag tycker att det blir aningen tjatigt i längden att göra samma grej om och om igen.  

Sedan dess har jag och polaren Magnus Fröderberg besök raggarträffen Västerås Summer Meet. Vi åkte dit redan på fredagen, vilket visade sig vara lite av ett misstag. Vädret var nämligen inte det bästa med åskknallar och rejäla störtskurar om vartannat. Det var dessutom väldigt lite folk på flygfältet där själva träffen höll till. Om det berodde på det lynniga vädret, dagen i sig, eller andra orsaker är svårt att veta. 

Efteråt åkte vi till Hällas handelsområde där det arrangerades ett burnoutevent. Och där var det ett betydligt bättre tryck med mycket folk och skön feststämning. Trots det åkte vi därifrån rätt tidig, vilket kanske också det var ett misstag. För efteråt fick vi höra att det hade varit världens röj senare på kvällen. 

Vi pratade i alla fall en del om detta med att vara konsekvent och så vidare. Till skillnad från mig så känner Magnus att han har hittat en tydlig gatufotostil som han har hållit fast vid länge nu. Och jag kan väl bara instämma i det (läs hans blogginlägg här). 

Själv valde jag att köra med blixt och motsvarande 28 mm på min Fujifilm X-Pro2. Redan från början planerade jag också att bilderna skulle vara i svartvitt. Det är för övrigt ganska enkelt att använda blixt i sådan här sammanhang. I stort sett ingen bryr sig. Snarare börjar många skratta när man smäcker av en blixt utan förvarning. De tycker att det är lite kul. 

Också detta var något som jag och Magnus diskuterade efteråt. Det vill säga att många etablerade gatufotografer ser till att plåta under ganska gynnsamma förhållanden. De besöker evenemang, eller åker till platser, där chanserna att lyckas är så goda som möjligt. Och det är såklart rätt strategi. För varför ska man göra det onödigt svårt för sig?