Var det ett misstag att köra analogt?

Ta det här med gatufoto och hur viktigt det är med närvaro. På något sätt känns det som nyckeln till att verkligen lyckas. Och med närvaro menar jag den skärpa och medvetenhet fotografen måste ha för att det ska uppstå riktig närhet i bilderna.

Personligen är det något som jag ofta tycker saknas i många gatufotobilder. Både i andras och i mina egna. Det märks direkt när fotografen har varit lat, inte orkat anstränga sig, inte gett hantverket den tid som behövs. Bilderna blir ytliga och utan närvaro.

En annan sak är hur kameran påverkar bilderna. Jag fotograferar till exempel på ett helt annat sätt med mina digitalkameror än med mina analoga grunkor vilket i allra högsta grad märks på slutresultatet.

Framförallt är det bökigare med mina analoga kameror och jag pajar bilder oftare. Jag vet inte hur många gånger jag har misslyckats på olika sätt. Vanligast i mitt fall är att jag missar skärpan eller inte hinner ställa in rätt exponering när ljusförhållandena ändras. 

Ibland känns det jävligt irriterande och jag ångrar periodvis att jag valde att köra mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona med analoga kameror. Det hade många gånger varit otroligt mycket lättare att jobba digitalt. 

Samtidigt så var jag ute på stan med min Canon 5D Mk II häromdagen och skulle testa hur det kändes. Vilken mardröm – jag fick inte till en enda bild värd namnet.  Dessutom är det mer eller mindre helt omöjligt att vara diskret med en stor svart klump framför nyllet och det var nästan (men bara nästan) att jag i ett svagt ögonblick av frustration saknade min X100 .

Något helt annat. När jag skummade igenom mina gatufotobilder upptäckte jag olika små teman som har uppstått helt omedvetet. I det här blogginlägget har jag därför samlat ett gäng bilder som jag har tagit på stadsbiblioteket.

Det är ganska kul hur dessa bilder som håller ihop har växt fram spontant på något sätt. Jag har hittat fler motivområden som funkar tillsammans och tänkte visa upp dom här i bloggen framöver. Nästa gång blir det bilder på barn. 

Hur fördjupar man sig som gatufotograf?

Trots en retfull förkylning i kroppen gick jag en vända på stan idag. Med på promenaden hade jag min Yashica T3. Det är en kul kamera att plåta med men en sak som jag har märkt är att 35mm inte är min bästa brännvidd. Jag hamnar allt för ofta på ett för stort avstånd när jag gatufotar.

En annan sak som jag funderade på är hur man fördjupar sig som gatufotograf. Går det? Gatufoto handlar ju främst om ytliga observationer och så kallade snapshots. Det är väldigt svårt att komma ner bland människors lager på något sätt, om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är det nog innerst inne vad jag skulle vilja göra. Kanske borde jag sluta betrakta mitt fotograferande här i Karlskrona som ett gatufotoprojekt och istället försöka ta kontakt med människor på ett djupare plan. Ja, liksom gräva mig ner bland människorna och stadens miljöer.

Nackdelen är att jag i så fall går ifrån ursprungsidén efter ett helt års fotograferande och förmodligen blir tvungen att starta från noll igen. Om jag inte gör det parallellt och alltså ägnar mig åt två projekt samtidigt. Fast jag vet inte om det är hållbart egentligen. Det blir nog för mycket.

Det här är ganska typiskt mig – att alltid vilja mer. Ibland är det en nackdel eftersom jag ofta känner en stor lust att gå vidare innan jag är klar med det jag håller på med. Och då blir det ju knappast några böcker och utställningar i slutändan…

Tack ni som efter mitt förra inlägg tipsade om hur man undviker torkfläckar på negativen. Jag körde några droppar diskmedel i det sista sköljvattnet och lät sedan filmen hänga rakt uppochner. Det funkade. Begriper inte varför jag hållit på med skrapor och annat för om åren. Det är ju helt onödigt.