SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.