SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

Mätsökarjakten pågår - och är det analoga på väg tillbaka?

Min nuvarande gatufotoutrustning. Canon Canonet och T-MAX 400. 

Ibland är man sådär lagom naiv och okunnig om hur verkligheten förhåller sig. Det har jag insett i min jakt efter en bättre mätsökare än min Canonet QL17. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna hitta en gammal schyst sextiotalare med utbytbar optik för ett par tusenlappar eller så. 

Det sket sig dock kraftfullt skulle man kunna säga. Ja, nu beror det såklart på var man lägger ribban. Men om vi föreställer oss en förbättring jämfört med min Canonet och inte en försämring. Då sket det sig även om det går att hitta mätsökare för tvåhundra spänn.

Självklart har jag också blivit inspirerad av alla Leicagubbs här på fotosidan. Men Leicakameror är löjligt dyra. En gammal M2 från 60-talet kan kosta uppemot 10 000 kr. Och då talar jag alltså inte om ett samlarobjekt. De billigaste som jag har hittat ligger på runt 5 – 6000 spänn. Det är ganska saftigt för så pass gamla kameror.

Ändå verkar det just nu som det blir en Leica trots allt. För om man vill ha en välbyggd begagnad mätsökare som håller år ut och år in så är dessa tyska järnspisar förmodligen allra bäst. Det är svårt att komma ifrån. Sedan tycker jag ändå att priset är jävligt överdrivet. 

Pentax MX är en kul kamera från 70-talet som man fortfarande kan komma över väldigt billigt.

Det jag har märkt när jag har surfat runt på nätet och spanat är också att många analoga kameror har stigit i pris sedan jag kollade förra året. Om jag skulle våga mig på en liten spådom så tror jag att det analoga är på väg att bli populärt igen. Man får i alla fall den känslan. 

Kanske kommer vi att få se nytillverkade analoga kameror i framtiden. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ett dugg. Men då tror jag att det handlar om nya versioner av klassiska modeller från 60- och 70-talet, eller något liknande. Alltså inga analoga 90-talskopior med full automatik och tusenmiljoner funktioner.