SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

Jakten på den rätta filmkänslan

Egentligen är det ganska fånigt på något sätt. Det vill säga att man tar bilder med sin digitalkamera och sedan gör allt för att de ska se analoga ut. Då kunde man ju lika gärna ha fotat med film från allra första början och sluppit denna omväg för att nå önskat resultat.

Ändå är detta något jag ägnar mig åt just nu och den främsta anledningen är mitt gatufotoprojekt som jag håller på med. De allra flesta av bilderna som jag har klämt av så här långt är nämligen plåtade med min analoga Canonet QL17, samtidigt har jag flera bilder som jag har tagit med min Fujifilm X100 som jag är riktigt nöjd med.

För att bilderna inte ska upplevas som allt för olika försöker jag därför få dom att likna varandra så mycket som möjligt till karaktären. Något jag tycker är ganska viktigt eftersom jag planerar att göra en bok och en mindre utställning om jag får ihop tillräckligt många bilder som jag är nöjd med.

I detta inlägg kan ni se några testraketer där jag har jobbat i Lightroom för att försöka skapa en analog känsla. Jag tycker dock inte att jag har nått riktigt ända fram. Det är inte minst lätt att man drar på med för mycket fejkkorn, har jag märkt. Dessutom är det alldeles för lätt att man sotar igen skuggpartierna i de digitala versionerna.  

För övrigt är bilderna från Gnistans årliga loppmarknad. En publikdragare här i Blekinge som också kan vara ett kul tillfälle för oss som gillar att fota människor.

Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)